Månad: december 2017 (sida 2 av 3)

Belysning

Jag är kluven till julpynt och julbelysning.. I andras hem tycker jag det är jättefint med röda tomtar, röda gardiner och traditionella elljusstakar i fönsterna. Men hos oss blir det ”finn-fem-fel”. I år ville jag hitta på något nytt, så det blev en hängande lampjulgubbe som belysning i huset. Lite rolig blev han (hon, hen?!) och jag blir glad när jag ser den.

Lampjulgubbens kläder snodde jag från julmusen innan den hade vaknat i jullådan. Förnärmade musblickar blänger på mig nu.  Ett julbad vore passande nu när kläderna åkt av, för jag tror bestämt att det har blivit lite solkigt på nosen.

Senaste loppisfyndet! En ljuskrona modell mindre. Jag har inte sett någon sådan förut, men jag kan ju missat något (Är det möjligt?!)

Stjärnor modell BIG tröttnar jag aldrig på. Tydligen är den svarta stjärnan inköpt under tjock-tv-åren. Håller fortfarande! Stjärnan alltså;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder kök

Som sagt, det blev lite mer förändringar än ommålning av köksluckor. Det är mycket som spelar in när renoveringsbeslut ska tas. Material måste bytas ut på grund av trämask, fukt, lukt(Jag hatar när det luktar illa!) eller helt enkelt när material är slut, skitslut! Golv som inte bär är inte kul att gå på och fönster som är svåra att stänga blir man tokig av. Så det ena gav det andra och till slut blev hela huset totalrenoverat. Här följer en bildkavalkad över kökets förvandling:

Bild från mäklaren. Alltså utgångspunkten.

Allt urblåst! Här blev det sedan gjutet golv med golvvärme.

I väggen mot vardagsrummet fanns en söt liten dörr gömd.

Eftersom vi var tvungna att byta ut alla gamla fönster i huset till moderna (läs tråkiga!) så fick det bli några gamla vackra fönster inomhus istället. De ger ljus och öppnar upp mellan rummen, vilket är bra i våra små rum. Jag har många idéer och planer på hur saker och ting ska utformas, men det är inte alltid som det blir som jag tänkt mig. Men vid de tillfällen (de flesta faktiskt;) när verkligheten överensstämmer med bilden i mitt huvud, då är det gott. Yes, där satt den! ni vet.

Fönstret mellan kök och hall är på plats och det blev precis som jag planerat. Mats förtjänst! Vi är ett bra team.

Köket tar så smått form. Vanligt, enkelt, billigt. Duger gott!

Här följer några bilder på köket som det ser ut just idag. Det är troligt (högst sannolikt!) att det blir några små förändringar framöver…

Nytt kakel över den gamla köksspisen. Nöjd!

Dörren som vi hittade inbyggd i väggen blev en skafferidörr. Fönstret över dörren flyttades från utedasset;)

Fönstret mot hallen idag. Oops , ett skåp med gammalt fönster! Det ska flyttas och hyllorna ska anpassas efter spröjsen. En prototyp, kan man säga..

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bästa bybor

Det hände sig vid juletid att ett märkligt fenomen bevittnades mellan Nyby och Kvarnstad. På den mörka kvällshimlen avspeglades ett ljussken från en samling människor som kom gående längs vägen. I handen höll de facklor och stjärnor och någon bar även ljus i håret.

Jodå, minsann! Så kan en glöggkväll på norra Öland inledas. Glöggkvällen är en tradition i byn och värdskapet alternerar. ”Då vill jag att ni kommer i ett  Luciatåg”, sa Mats (mest på skoj) när vi förra året fick veta att det var vår tur. Döm om vår förvåning när vi såg en lång rad med facklor ute på vägen igår kväll. Där kommer dessa härliga människor i full mundering, inklusive reflexvästar, ordentliga som de är. Bilar saktade in och några bilister tutade glatt. När Luciaföljet anlände till vårt hus möttes de av eldar och marschaller i trädgården. Det var svårt att ta bilder i mörkret och dessutom hade jag glädjetårar i ögonen (Ja, man behöver inte så mycket i den här åldern förrän man blir känslosam. Vänta bara ungdomar!). Hur underbart är det inte med engagemang och hjärtlighet? De hade planerat och övat och sjöng några sånger för oss. Obetalbart!  Glöggen värmde gott när vi sedan samlades i huset.

Herreminje, vilken kväll det blev! Fjorton personer och huset var knökfullt. Men finns det hjärterum.. ja, ni vet. Vi käkade Chili con carne med tillbehör och med god aptit! Självklart hittade vi på lite bus under kvällens gång. Ett gäng fick uppdraget att fixa desserten; mandelmusslor med tilltalande fyllning för såväl öga som gom.  Ett annat gäng fick dekorera bordet i en stilfull och annorlunda utformning. Och sist, men verkligen inte minst, underhållningen till kaffet. Ett kreativt, gärna känslofyllt, framträdande med julfeeling var kravet. Ja, som ni vet är det viktigt med höga förväntningar! Full aktivitet rådde och jag kunde mingla runt och mysa och beskåda lagarbetet. Avslutningsvis blev det fiskdamm till allas (?) förtjusning. Jag menar, vem blir inte lycklig av att återuppleva barndomens förväntan över att få napp? Påsarna innehöll bland annat tatueringar och jag har sällan skådat en sådan iver i vårt kök… Vid tre i natt blåste vi ut det sista ljuset och kröp i säng. Idag är vi lite trötta, men det gör verkligen ingenting!

Små lysande prickar i en rad i kvällsmörkret

Den skönsjungande Nyby-kören! I vår trädgård. Magiskt!

Nästa års deltagare i dessertmästarna?

Koncentrationen är på topp för att få till snyggaste desserten

Jag har väl sällan skådat en sådan förtjusande dukning!

Publikens jubel fick denna kvartett, ackompanjerade av Mats. 12 poäng!

Gruppbild med alla tatuerade! ”Biker-drömmarna” vaknade till liv, men det blir nog svårt att vara med i tuffa klubbar med gulliga björnar och elefanter som motiv..

Inte nog med en toppen-kväll, vi fick presenter också.

Dela gärna:
4 kommentarer till Bästa bybor

Brasa

Alla som besökt oss i huset vet att jag älskar att elda, och jag brukar inse att jag kanske höjt temperaturen några grader för mycket när gästerna torkar sig lite diskret i pannan. Men det hindrar inte mig från att peta in ytterligare en pinne i brasan. Ibland funderar jag på var fascinationen att elda kommer ifrån, men jag rotar inte i det;) Jag har lärt mig alla knep om att få fjutt på vedträna och hur man eldar effektivt. En hel vetenskap! Men trots mina nyvunna kunskaper är det ibland nästan lögn att ens få tidningspapper att ta sig. Då vill jag hämta någon lättantändlig petroleumprodukt! Vi har två eldstäder i huset så det är hett om öronen när jag fått upp ångan;)

Och vi har ved så det räcker! Vi får verkligen ligga i om det ska ta slut…Till vänster ses rester från huset, vilka sotaren avrådde oss från att elda med. Däremot björkveden är bra, men vi bör hugga den aningen mindre än vi gjorde. Det ska helst vara trekantiga bitar fick vi veta. Hela vedträn ska man tydligen undvika att elda med om man vill elda effektivt och miljövänligt.

De här stenarna hänger kvar vid dörren till vedboden. Så fina! Vet ni vad de användes till?

I morgon är det glöggkväll hos oss för alla byborna! Här inne finns en del av det som ska bjudas på;). Livat på landet! Jag har lovat att inte elda…

 

 

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Brasa

Beabrave

För att våga köra saxen i ett broderi som någon människa sytt i sitt anletes svett, och för att våga dissekera pinaler som i årtionden har använts av flitig hand, krävs mod. Att pimpa horn från djur (obs! inte avlivade för att pimpas) är heller inget jobb för fegisar. Beabrave tar tillvara och återanvänder på ett annorlunda och spännande sätt. Gränser tänjs och romantik konfronteras med kaxighet på ett nästan provocerande sätt.  Beabrave vågar, Beabrave  visar mod! Här får ni en liten titt. Fortsättning följer!

Detalj från en stor härlig kudde. Den gröna färgen kommer inte riktigt till sin rätt på bilden tyvärr.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Brudpar

Det skiljer fyrtio år mellan bilderna. Jag och min kompis blev förevigade av en släkting som arbetade på en lokaltidning. Bilden publicerades under ”Nygifta” och jag minns att jag var stolt. Jag älskade att klä ut mig, ju mer ryschpysch och blingbling desto bättre. Min moster var frisör och hjälpte mig med påklädningen dagen till ära. När jag ser bilden idag funderar jag på hur pass bekväm  brudgummen var i situationen, man kan ana ett visst avståndstagande i blicken. Fantastiskt att han ställde upp, idag hade kanske en pojke i denna ålder lagt stor vikt vid kompisars reaktioner och inte vågat. Eller var väl bruden en fena på att övertala. Kan va´ så..

Alstermo slutet 1960-tal

Egby 2009

Det skiljer inte bara en massa år mellan bilderna, det känns också som olika liv. Tanken på hur längesedan jag var barn är hisnande. Märkligt är också vilka minnen vi bevarar. I samtal med personer i min närhet lägger jag märke till att vi bär på olika minnen. Minnen som är minns-det-som-igår-glasklara för en person kan vara utsuddade, eller undangömda i ett skrymsle för en annan. Trots en gemensam upplevelse. Förmodligen väljer vi vad vi vill minnas och jag tror att händelser vid känslomässigt starka situationer förstärks och därför bevaras. På gott och ont förstås. Goa minnen värnar jag om, men motsatsen får gärna stanna i någon undanskymd vrå. Och bli där!

Dela gärna:
2 kommentarer till Brudpar

Blott blått

Blått glas är snyggt och relativt vanligt. Skålar, dricksglas och vaser är lätta att hitta i blå färger eller med blå detaljer. Självklart tillverkas blått glas för utseendets skull men det finns också tekniska fördelar vid framställning av blått glas. Rött glas är svårare att tillverka, och inte sällan drar det mot brunt eller orange. Därför är det inte så konstigt att mycket av det glasspill vi använder i vår smyckestillverkning är just blått. Skålar som halkat ur händerna vid disk eller glas som blivit kalas-kras tar vi omhand och omformar till  olika smycken. Det är spännande att se hur glas som värms upp ibland kan skifta färg och bli en annan nyans (eller färg) när det kyls. Det kan till och med bli bättre än vi hoppats! Här kommer några bilder av smycken gjorda av glasskålar som fått ett andra liv: (tyvärr är de sålda!)

En ring som inte blev riktigt röd, utan drar mot brunorange

Men här fick vi till det. Härligt julröd. Eller jordgubbsröd, välj själva;)

Ser man på, då blev det en liten lektion i glaslära. Men det här visste ni väl redan?

Dela gärna:
2 kommentarer till Blott blått

Belöning

Nu faller snö utanför fönstret och det känns riktigt mysigt. Så länge jag får sitta inne i värmen och följa flingorna som sakta dalar mot marken är det vackert. Det är inte så värst länge sedan jag plockade sommarens sista bär, faktiskt så sent som i oktober. På Öland har vi en härlig och varm höst tack vare att vi ligger mitt i ett uppvärmt hav. Vi planterade smulbär (jordgubb/smultron) i vårt jordgubbsland  i år och de blev väldigt goda. Särskilt årets sista, de smakar lika intensivt som årets första. Smaksinnet är som känsligast när väntan är över och det första bäret har mognat. Så även det sista, som väcker vemod över att sommaren är till ända.

Det är lite knepigt att odla när vi inte bor i huset permanent, men det finns växter och grönsaker som klarar sig galant utan större omvårdnad. Persilja är en sådan. Vi kan hämta en rejäl näve när vi så önskar. Vi har haft dille på ugnsbakad potatis med persilja. Skär potatis i klyftor (gärna med skalet på) och lägg i en långpanna. Blanda med olja och strö över persillade, godaste potatiskryddan. (Välj annan örtkrydda om vitlök inte tilltalar). När det återstår fem-tio minuter, strö över rejält med hackad persilja så den blir krispig. Sedan lite flingsalt och servera. Gutt!

Och så hade vi egen potatis. Lycka! Hur kan det vara så galet kul att gräva upp de där små jordiga knölarna?

Hmm.. det blev lite pluppar i skalet men det blir nog bättre nästa år.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bakflyt

Rubriken är mer än passande för närvarande. Efter idogt regnande flyter det i lilla brygghuset. Ingen skada skedd eftersom det är helt urblåst, men det är aningen besvärligt att kämpa mot naturens krafter.. Mats öser och pumpar för att kunna arbeta vidare med grunden och vattnet stiger innan vi hinner säga ”drömkåken”.  Nåväl, här vilar inga trämaskar, så vi ser framtiden an.

Överallt är jorden mättad och gummistövlar är det smartaste valet om man beger sig ut. Eftersom vårt hus ligger på alvarsmark har vi ett tunt jordlager över kalkstensgrunden så vattnet förmår inte rinna undan. Men vi har en jäkligt fin gräsmatta, som sällan behöver vattnas. Jodå!

Här kommer en snabbgenomgång från senaste tiden. Detta är en repris och det går alltså inte att rösta;)

Nya fönstret inifrån. ”Pinnarna” (vet inte vad de heter) till höger användes när huset höjdes och rätades upp. Denna del av huset hade sjunkit betydligt sedan tillbyggnaden 1960.

Vänstra hörnet som vi fann det under ytskiktet. Huajajja! Sämsta bilden, jag vet!

Sönerna i huset skrev autografer på väggen när pappan byggde ut.

Murstocken ska putsas och få ett invändigt rör. Annars blir sotaren lömsk..

I blivande hallen valde vi ett diagonalt fönster. Sista skruven hinner knappt i förrän pyntet ska upp.  Jag hjälper faktiskt till med byggnationen också. Här har jag drevat!

Och så har jag kånkat på virke! Handskarna höjer glamouren ett snäpp;)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Berör

Det är så lätt att beklaga sig över saker i livet, och det som upplevs som stora bekymmer för någon bagatelliseras av andra. För den enskilde är det just då nödvändigt att få ge uttryck för sådana känslor och det är skönt att bli lyssnad på. Alternativet, att stoppa ner känslorna i magen, är oftast sämre.  Men ibland kanske vi skulle tänka efter innan vi låter tankar och känslor slå rot i oss. Är det jag känner nu verkligen viktigt? Är det något som jag måste basunera ut? En sommarmorgon fick jag ett sms som fick tiden att stanna. Under de sekunder jag läste uppfattade jag ord som: prover, behandling, besked, vakuum… Just då blev svaren på frågorna jag ställde tidigare: Nej! För det som jag upplevt som beklagansvärt blev till obetydligheter.

Min vän har cancer. Så är det. Och hon är fantastisk. På alla sätt. Och har alltid varit. Full av beundran står jag vid sidan av och ser henne kämpa mot cellförändringarna i kroppen. När vi ses samtalar vi om allt mellan himmel och jord, fnittrar som vi alltid har gjort , går på promenader och givetvis pratar vi om hennes situation. För henne är det viktigt att få ge uttryck för känslorna och att bli lyssnad på. Hon är verkligen berättigad att klaga. Men det gör hon inte. I stället frågar hon hur jag mår och visar stor empati mot oss andra, vi som står bredvid. Så har hon alltid gjort, så länge jag minns.

På skogspromenad i Alstermo

Jag bad naturligtvis om tillåtelse innan jag tog den här bilden där hon finns med. Hon ville också vara med på andra bilder, med hopp om att avdramatisera följderna i sjukdomens spår. Det sägs ibland att mycket av vår identitet sitter i håret och vi tar för givet att frisyren kan väljas efter modets svängningar, om vi så önskar. Och när håret faller av känns det skrämmande och det skapar en påtaglig laddning. Ett hårlöst huvud borde rimligen uppvisas lika okonstlat som ett brutet ben eller en gipsad arm. Skärp oss! om vi tycker annorlunda.

Den här tuffa, svarta scarfen värmer och skyddar huvudet..

 

..för det blir så kallt utan hår.

Bidrag ges till alla som vill ha peruk och det är bra. Däremot är det svårt att hitta en peruk som stämmer helt överens med den frisyr som nu tillfälligt har fallit av. Denna peruk bör klippas ur i luggen för att den ska kännas rätt för henne. Hoppas hon får hjälp med det.

Nu tror vi på det bästa. Att hon får all den vård och omvårdnad som den professionella läkarvetenskapen kan uppbringa. Hon kämpar vidare, en dag i taget. Vi andra, som är förskonade från allvarliga sjukdomar, fortsätter väl att beklaga oss för såväl regnväder som att fjärrkontrollen ligger för långt ifrån soffan. För det är så de flesta av oss fungerar. Vi tar livet för givet.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑