Födelsedagen för ett par veckor sedan fick en busig touch. Min förre ”två-meters-kollega”, som jag för övrigt saknar väldigt mycket, har nu bevisat att han har ett oerhört gott minne.
På bloggen den 26 december 2017 publicerade jag det här:
”Jag ville hänga upp en stor knallrosa noshörning i trappan. Den var rolig, tyckte jag. Det tyckte inte Mats. Lyckligt lottad som jag är, säger maken nästan aldrig nej till mina idéer, även om han ibland irrar med blicken och tänker: händer detta på riktigt? Men när noshörningen kom på tal tog han sig ton. “Den kommer aldrig in i vårt hus!” Och så vidare. Jag försökte ändå smussla med den hem från butiken, men det var svårt att smyga in ett noshörningshuvud stort som en fotboll i bilen. Jaha, vad gör jag nu? Hur ska jag lyckas genomdriva detta? Sååå: Jag vek ner mig (tro det eller ej;) men fick ändå min vilja igenom. På mitt sätt.”
Ser ni den lille?
Döm om min förvåning när det på min arbetsplats stod ett gigantiskt paket från denne norrländske filur, med en räv bakom varje öra. Jag menar, bara att han kom ihåg min födelsedag är ju fantastiskt i sig, men att därtill göra sig besväret att buda en present. Så roligt. Och så väldigt fint.
I paketet gömde sig detta:
Whhhaaa!!
Mats uppskattade presenten. Not!
Men gladast är jag, när det nu pryder sin plats. Till historien hör att denne rolighetsminister tillverkat huvudet med hjälp av en 3D-skrivare. Även träplattan är ”hemmagjord”. Det gör inte saken sämre. Vilket engagemang! Det är såna människor som du Magnus, som gör livet ljusare.
Och i rosa toner fortsatte dagen.
Jag bjöds på bubbel och fick behålla glasen.
Sköna sockor. I rosa.
Ute är det allt annat än rosa idag. Regnet står som spön i backen, men på glasverandan är det värsta djungeln. Meningen är att mammas pelargoner ska ta vintervila, men de gör inte som jag säger. De blommar hej vilt. Även olivträden har fått fnatt. De brukar vara lite trötta så här års.
Clownhunden har vaktat huset sedan första dagen. En fin liten barnstol, som vi hittade i uthusen, är hans plats.
Vi tror att farbrorn som ägde huset före oss har tillverkat stolen.
En liten mus håller koll bakåt;) Känns tryggt.
Och så är det ju Mello-veckor. Jag intalar mig själv att det är kul. Jag vill att det ska vara så.
