Det är snart på dagen åtta år sedan vi köpte huset på norra ön. Bilderna påminner om hur mycket arbete vi har lagt ner, och de får oss att se igenom hemmablindheten. För det är lätt att ta för givet att huset är så fint och iordninggjort, och väldigt lätt att glömma hur det en gång såg ut. Så: några före- och efterbilder på övervåningens hall.
Suddigt men det går att ana utgångsläget ändå. Trästolen är det enda som finns kvar.
Som ni vet vid det här laget har jag svårt att vänta. Under en period målade jag allt i vitt och hängde upp några hjärtan på tråd. Onödig mellanakt kan tyckas…
… eftersom allt skulle ut. I samband med att taket byttes blev övervåningen helrenoverad. Nya innerväggar, ny el… Ja, himmel och pannkaka!
Här är golvet lagt och skyddas av papp. Men än är det många timmars arbete kvar..
Ungefär så här ser det ut idag.
Blocketfynd!
Några som renoverar på ett helt annat sätt är Adam och Sara. Deras gård på östra ön hanteras minst sagt varsamt, och metoder, material och färger väljs med omsorg och stor kunskap. Vi bugar och beundrar deras tålamod och deras strävan att bevara.
Under pappen finns ett vackert trägolv.
Vi bjöds på god fika en kulen oktobereftermiddag.
Vi springer inte bara i stugorna och äter, men det har blivit några sittningar på senaste tiden. Mysigt och välbehövligt!
Örtbröd á lá kusinfru;). Lika gott som det ser ut!
Därtill en genuin söndagsmiddag, trots att den serverades på en lördag.
Ny månad betyder byte på kylskåpsdörren. November. Burr… men också fint med alla ljus på kyrkogårdarna. Minnena av dem som vi förlorat finns alltid inom oss. Det är ändå fint med en speciell tid på året då alla ljusen brinner för tröst och hopp.
Älghults kyrka i höstsol och den blåaste av himlar. Där brinner våra ljus.
