Bara ett skåp

Hej! Är du kvar?

Det var då för väl. Några veckors sommaruppehåll skulle visa sig bli till månader. Den självvalda pausen, som inledningsvis var tänkt som några skärmfria veckor, blev både långvarig och ofrivillig.  Bland annat har vår uppkoppling varit skit. Sååå trögt att klockorna stannar. Livet på landet! Om vi har fiber? Neej. Om vi längtar efter fiber? JAA! Det festliga (eller tragiska!) är att turisterna ”åt upp” hela internet under sommaren. Det var alltså så pass många människor här att mobilmasterna kroknade. Stenåldern? Ja, f-n trot! Men nu har de sedan länge lämnat ön. Turisterna alltså. Och lämnat kvar lite surfsmulor åt oss;)

Sedan kröp den förlamande skrivkrampen på, och den kreativitet som jag vanligtvis är välsignad med försvann i det blå. Eller slank ner i något djupt svart hål. Inte vet jag, men borta var den.  Motståndet att sätta mig vid datorn och skriva växte för varje dag. ” I morgon ska jag blogga!” blev till ”Jag kan nog aldrig mer skriva…” Den där inspirationen ni vet, den litar jag inte på. Den kom nämligen aldrig. Motivationen lös (ovanlig form jag vet;) med sin frånvaro och jag tyckte nästan att tangentbordet brände mina fingertoppar. Ajjj! Tung och deppig känsla.

Men så hittade jag ett skåp. I söndags. Ett gammalt träskåp som ingen annan ville ha. Tydligen. Och långt därinne i magtrakten kände jag något. En liten gnutta av lust tändes när jag spanade in det där skåpet. Det skulle kunna sätta tonen för vårt nya badrum… YES!

Så nu kommer här äntligen ett blogginlägg, kära läsare! Och tack för att du är kvar!

Bottenplanet på huset saknar badrum och därför ska ett sådant byggas. Badrum är en dyr historia och inget man bara inreder i ett nafs. Det ska hålla länge och det ska kännas fräscht, mysigt och gärna vara lite pucko. Det ska nog gå. Med det där skåpet som ledstjärna. Svart, en maffig spegel, lite franskt.. så är planen för dagen.

Vi är ”på att” igen. Panelbyte! Eftersom det finns gott om utrymme inne så väljer vi att isolera inifrån. Ute blir det vindskydd och luftläkt (svänger mig med snickarsnickelisnack;). Från början fanns två ”förband” av pärlspont som binder ihop husets alla sidor. Dessa har vi valt att behålla. En bit av den gamla pärlsponten lämnades till ett lokalt snickeri och resultatet blev fint.

Vindskyddet sattes upp tidigare i sommar, i värsta blåsten. Med akrobatik och en stor skopa tålamod fixar Mats allt. Nu kan det regna bäst det vill.

Här, vid sidan av den stora linden, ska det byggas en altan. Perfekt för lapande av vårens första solstrålar. Vi får väl se vilken vår…

Kameran har fångat många bilder från sommaren som gick. Vilken blomning!

Men när lille Knut kommer lägger jag ner allt. Då kör vi vagn, tittar på allt som rör sig, blåser på magen, duttar, pratar bebisspråk och låter konstiga ljud. Tårarna rinner av glädje och skratt. Så är det att ha barnbarn.

Mormors dubbelKnut i vagnen för bara några dagar sedan. Inbäddad i en gosig filt, en doppresent. För dop hade vi den 19 september, en solig och varm dag. På alla sätt!

Häromdagen skördade jag både grönt och skönt. Det där som jag odlade, trots att jag inte skulle. Men se det kunde jag inte låta bli!

Fyrfota tillökning har vi också fått i sommar. Först nu har vi kunnat fota honom eftersom han aldrig är stilla. Han heter Iffe men tilltalas allt mellan Gulleplutt till Kattfan beroende på lynne och om klorna är in or out.  Även öronens lutning indikerar aktuell sinnesstämning. Vi är rädda om vår blyertsfärgade sötnos och han får därför ha koppel ett tag till.

Vi längtar alla till en normalisering av tillvaron. Dagar när vi kan glädjas åt både stort och smått och när vi kan välja fritt. Att äta på restaurang till exempel. I helgen åt vi räkor i Kårehamn. Vid ett hörnbord höll vi avstånd och spritade händerna så vi knappt kunde greppa glasen. Gilla läget. Det funkar ju…