Välkomna till bloggen. I en tid då vintermånaderna har passerat och fågelsången börjar ljuda. Med böjd rygg avsöker jag systematiskt trädgården, och varje synlig blomma och knopp ger energi och hopp. Om ännu en vår.

Inne fortsätter skapandet av vårt nya hem. Sju fönster (av nitton!!) är på plats. Fokus läggs på de rum där vi inledningsvis ska bo. Bara vi får dit vårt pick och pack ska vi tagga ner, bo in oss och därefter fortsätta. I sakta mak.

Ehhh, nej… Det där med sakta mak tror jag inte ens på när jag skriver det. Det låter ju förnuftigt och bra, men jag vet hur det blir. Även om jag lockar med eld i braskaminen (den är på plats!), mys i soffan och gofika förlorar jag gissningsvis mot husets alla projekt. Min käre man har svårt att sitta still och jag bereder mig på: ”Jag ska bara..”

Men jag klagar inte, för guds skull. Alternativet vore en mardröm. Ett hus, modell XL, att renovera och underhålla, och en lat man. Orimlig mix.

Inifrån. I förgrunden ses bänkskivan..

Utifrån. Det tandkrämsfärgade huset (Huua!) ska så småningom bli grått.

Gigantiskt fönster till vänster fick ge plats åt två mindre. Bli nog bra.

Och så köket, som kan vara husets viktigaste plats. Det är där man hamnar, till vardags och fest, för morgonkaffe och middagar. Förhoppningsvis lyckas vi utforma det kök som passar oss och vårt liv. Just nu. I dagsläget bådar det gott. Det jag tänkt och funderat ut, verkar fungera i verkligheten.

Svart kök kräver ett maffigt kakel för att få det rätta uttrycket. Tyvärr fanns inget kakel som föll fru Blad på läppen, så det fick bli klinker (avsett för golv). Hårt, tungt och bångstyrigt, till Mats förtret. I min plan och i mitt huvud vet jag exakt hur det ska se ut, och då letar jag tills jag finner det. Det rätta. Även om det råkar vara klinker…

Handgjort och ingen platta är den andra lik. Bra där!

När mellanväggen för fläkten är byggd och det obligatoriska, och ack så viktiga, tätskiktet är på plats är det dags för kakel. Min uppgift var att sätta plattorna i rätt ordning. ”Rätt”=som passar mitt känsliga öga;) Ångervecka finns icke, inte ens en timme.

Ja, där under plasten är köket. Visas för er inom kort!

Äkta makar hjälps åt. Bröllopsbilden i bakgrunden påminner om att det är vi. I nöd och lust..

Men vem bestämmer egentligen var skåpet ska stå?;)

Arbete kräva mat och dryck, och kurrande magar måste snabbt mättas. Planering av menyer ligger inte alltid (typ aldrig!) i fas med hungern i dessa renoverings- och flyttider, och då steker vi på några wurrar. Korv och bröd, senap och ketchup, rostad lök och gegg (typ räksallad). Funkar alltid! Om man förbiser näringsvärde, kostcirklar och fetthalter vill säga.

Quick fix;)

Lite nyttigare denna dag. Jag är en jäkel på pajer;)

Och så till veckans höjdpunkt: nyheten om ännu en Ledinkonsert på Borgholms slott. Om jag köpt biljetter?! Klart som korvspad. Lika uppenbart som att solen går upp. Och ner. Lika självklart som att andas. Lika väntat som att sommaren är kort.

Instämmer!

Om du följt med ända hit, vill jag tacka dig för att du följer min blogg. Det betyder väldigt mycket. Mycket mer än du tror.

Byte på kylskåpsdörren!

Alltså. Jag har så många bilder så jag blir helt blockerad. Var ska jag börja? Vilka ska jag välja? Det är bara att konstatera att det inte finns någon början, ej heller några självklara val. Därför plockar jag hej vilt. Smått, stort, lågt, högt. Väl bekomme!

Vi flyttar, kånkar, bär och sorterar. Vi förfasas och förundras. Förfasas över allt som hittas i skåp och lådor (Varför har vi sparat det här?!). Förundras över allt som nu dyker upp (Vilken tur att vi sparade just detta!). Dilemmat är så klart att veta vad som bör sparas, och inte. Vi har väl alla gjort oss av med saker som vi sedan letat efter ”Jäklar, den slängde vi!”. Samtidigt kan inte varje vrå fyllas av prylar. Inte hos mig, i alla fall.

Finservisens tid bakom stängda skåpdörrar är nu i alla fall över. Det vore ju märkligt om åratal av omtanke och kärlek från moster Sonja och hennes Erno ska stå och samla damm. Nu ska den användas. Det hade de tyckt om!

”Blå blomst”, födelsedagspresent under många år.

Lite sparat som förhoppningsvis kommer till nytta igen. 26 år senare..

Kaffedoften ligger konstant i vårt nya hus. Många är besöken, av alla som vill följa utformningen av vårt nya hem. Familjen, vänner, grannar och bybor. Ibland är det rena folkvandringen;)

Den här fina magen (med tillhörande blivande föräldrar) besöker oss regelbundet.

Vår fina glasveranda! I bakgrunden anas huset där trevliga grannar bor.

Massor har hänt i huset. Min käre make kör hårt och jag misstänker att han har fler timmar på dygnet än vi andra. Hur får han annars ihop det?

De efterlängtade fönsterna har kommit och några är redan på plats. Snacka om att vi var nervösa hur de skulle te sig, om hus och fönster skulle gilla varandra… Att omskapa en fasad, och förutse hur det kommer att bli, är svårt. Men det blev bra. Tack och lov för det!

Stor lastbil anländer…

.. och hästarna håller koll.

Snart ser vi ljuset!

Planering pågår

Fönsterna passade huset. Så himla bra. Faktiskt helt perfekt.

Jag väntar ju inte… som ni vet.

Och så vita tulpaner förstås.

Det var inte planerat att matcha tavla med verktyg. Men det blev fint för en stund.

Köket har anlänt. Små delar av ett kök. Hur alla dessa pryttlar ska förvandlas till ett fungerande kök, det begriper inte jag. Tror knappast det funkar med trollspö denna gången heller, så jag förlitar mig på man och son.

Svart ska det bli. Köket alltså. ”Oh, oj, hua, men” mumlas det och ögonbryn höjs. ”Har du tänkt dig för nu Mari?” Ja. Det. Har. Jag. Två fullt fungerande armar, med tillhörande händer, får väl damma av luckorna vid behov. Och förresten ska vi, likt de flesta andra, ha handtag på lådorna. Och handtagens själva funktion är ju att hållas i. Så att…

Vi har en plan. En köksplan. Och den planen tror vi på. Stenhårt. Så, mumlanden och ögonbrynshöjningar till trots, kör vi vårt race. Det brukar bli bra.

Var börjar man?..

En bit på väg.

Samtidigt fixas väggar och tak.

Utgång till framtida altan.

Bunkerkänslan, i rummen utan fönster, kräver doser av ljus. Då går vi ut!

Fulla av förväntan synar vi vår nya trädgård. Vad finns där under löv och jord? Snödropparna har gett sig tillkänna och andra små gröna blad ligger och lurar under löven. Ett valnötsträd vet vi att vi har. Inte illa!

Tänk när detta börjar grönska..

Födelsedagen blev mysig och den planerade kidnappningen av make lyckades. Vi åkte en tur till Kosta och mellanlandade i Pukeberg (ja, vi har varit där flera gånger, och vi gillar det!).

Fin miljö, glas och god mat!

Färdkost värdig en 57-åring;)

Firades av dotter med sambo dagen efter. Mys!!

Ännu en fin uppvaktning blev det i helgen, när mor och far hälsade på. När den röda lilla bilen kommer rullandes mot huset, då värms mitt hjärta. Bagageluckan var fylld med godsaker, vilka avnjöts i renoveringsstöket. Obetalbart, ovärderligt och oersättligt.

O!

Till sist: Byte på kylskåpsdörren förstås!

Dock ingen snö på denna ö. Må gott!

En berättigad fråga, och svaret är ja.  Med ena handen i målarburken och den andra sopandes sågspån. Med skytteltrafik till återvinningen och plockande till förbannelse. Med planerande, bläddrande i inredningsmagasin och en uppsjö av beslut. Med stunder av vila och återhämtning, det viktigaste av allt. Med detta blir bloggen åsidosatt. Just nu, vill säga. För kameran är med, hela vägen. Och bilder sparas!

Ja, nu bjuds det på bilder från veckorna som passerat. Väl bekomme!

Mörkret är inget hinder när fönsterna ska plockas ut.

Huset väntar på sina nya fönster. De kommer inom kort. Tills dess plockas gamla fönster ut och alla förberedelser görs. När fönsterna är här: Tjopp! Klart! (Mitt vanliga sätt att förenkla processen;)

De oproportionerligt stora fönsterna, som vi nu väljer bort, sattes in av konstnärer. De flyttade in på 1960-talet och de ville ha LJUS. Fint och praktiskt när alster ska växa fram, men knappast försvarbart idag. Det drar… kan man säga.

Vi har via gamla foton försökt efterforska hur huset såg ut från början, 1908, och vi har funnit att huset hade så kallade flaggfönster. Och så ska det åter bli. Vi håller tummar och tår för att vi har valt rätt, både vad gäller utförande och (framförallt!) storlek.

I väntan på fönster. Här är det gipsat och klart på väggarna. Heja!

Vanligt förekommande motiv just nu.

Lucka ner till källaren, där slangarna går ner.

Och i slangarna sveper nu varmvatten fram. Lycka! Vi har äntligen bestämt oss för ett ljust trägolv. Det var ingen lek att ta det beslutet. Golv! Jätteviktigt ju!

Nu ligger ett ljust ekgolv i kök och matrum, under den tråkiga masoniten… Ja, jag fattar att det måste skyddas och allt det där. Men jag vill ju bara se, känna, planera, inreda och fantisera! Jag får snällt ge mig till tåls, ännu en tid…

Golvläggning pågår.

Fika på gång, gissar jag;)

Vi unnar oss verkligen avbrott. Ibland lyxar vi till det med scones, ibland köper vi färdiga wienerbröd. Spelar egentligen inte så stor roll, bara pausen blir av. Igår kom mor och far med soppa. Bästa, bästa!

Hittade inte äggkopparna…

Fikabordet flyttas mellan rummen.

Renoveringens baksida. Men björkarna är ju fina;)

Inom några timmar blir jag 57. Undrar om vi inte ska sopa av oss byggdammet och göra något helt annat i morgon? Jag får väl gömma snickarbältet och batteriet till skruvdragaren ikväll. Göra en kupp helt enkelt. Kidnappning. Det blir kul!

Boendet är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Som den hemmagris jag är måste jag få vara på en plats där det känns bra, där det känns som hemma. I och för sig kan man flytta jorden runt om man inte är hemma i sig själv. Sökandet efter trygghet, lugn och trivsel kan bli evigt och tröstlöst om bristen på hemkänsla faktiskt beror på dig själv. En orolig själ hittar inte hem, oavsett koja eller slott. Så tänker jag.

Jag har tidigare skrivit om känslan att hamna rätt, om känslan för platser. Om du inte tror dig bära på den egenskapen, känner du säkert när du inte trivs, när något skaver… Det kan ta tid att bo in sig i ett nytt hem och få känslan av ”mitt”. Och den tiden får man ge det, om grundkänslan finns där och om det känns gott i magen. Om minsta tvivel finns från första stund bör man tänka till, och söka vidare. Tids nog hittas den plats där det stämmer, där allt känns rätt. ”Här är det!” liksom…

Så kände vi när vi hittade vårt hus, vårt nya hem.

Byggår 1908…

… då fanns det vackra tapeter.

Det här köket passar varken huset eller oss tyvärr.

Så nu är det borta och Emil funderar på lösningar inför nya köket.

Som ni ser i bakgrunden är allt sig likt. Jag pyntar medan resten av familjen röjer och bygger;) Huvud med hatt måste finnas i mitt hem. Och adventskalender så klart!

Före…

Den här väggen ska öppnas upp mot vardagsrummen. Köket ska få en helt annan planlösning.

Adventsmys samsas med bygglamporna i blivande sovrum.

Julveckan. Ta det nu lugnt! ”Det blir jul ändå”, säger vi så klokt och präktigt. Ändå far vi runt med pulsen på högvarv. Gör inte det.

Vi väljer att pausa julen i år, av flera anledningar. Det ska dofta glögg, senap och kanel och ljus ska tändas i massor. Det blir allt. Och det blir bra.

För nästa jul. Då!

Då ska mormor fira jul. Så det står härliga till!