Lite tungt, för en stund. Det kan vi stå ut med.

Det satt en ung man på en av broarna i Dublin. Lutad mot räcket, med huvudet dolt av en grå huva, iklädd jeans och gympadojjor. Bredvid honom stod en sliten bag, däri låg förmodligen allt han ägde. Jag mötte hans blick. Jag rotade i mina fickor i jakt på en peng, men i kontantlösa kreditkortens tidevarv, fanns där ingen.

Det gör mig ont. Att jag inte kunde ge honom något, och jag bär honom med mig i tankarna. Utan att här diskutera eventuellt förbud mot tiggeri, vill jag se bakom problemet, till människan. Till dem som inte klarar dagen och som måste tigga och be för att överleva. Jag vet att det finns tiggare som ingår i organiserade ligor, men det är inte dem jag skriver om här. Här lyfter jag dem som måste sitta timme efter timme vid våra fötter, med hopp om att vi ska skänka. Kvinnor med bilder på sina barn (ja, jag vet att det kan vara en bluff!!) som drömmer om ett annat liv. Det skulle jag ha gjort. Om jag suttit där. Det kunde varit jag.

”Vi bor alla under samma himmel. Och vi har samma rättigheter”. Så står det i en annons, jag har glömt för vad. Under allas vår himmel borde rättvisa råda. Det gör det inte. Och hur kan vi då hjälpa?

Kanske sitter han där ännu, den unge mannen på bron. Och jag gav honom inte en spänn. Det kunde varit min son.

Så. Nu höjer vi.

Det är klart att vi ska må bra, uppleva, unna oss och njuta av livet. Han på bron får det inte bättre för att jag skaver på en torr brödkant. Det begriper jag. Men när det gnälls över att vinet är för torrt, köerna är för långa och uppkopplingen är för slö, stoppa då. Tvärnita tanken. Svårt, jag vet. Jag är precis likadan. Senast igår svor jag över att maten hann kallna…

Ge ett bidrag, om du kan. Lämna kläder och föremål till hjälporganisationer istället för att slänga. Addera lite mera ödmjukhet och empati i tillvaron, de ädla egenskaperna som gör världen lite bättre. Det tror jag på.

När möjligheten att resa iväg några dagar kom, så tog vi den. Dublin blev platsen för firandet av vår tionde bröllopsdag. Dublin av alla ställen, kan man tänka… Ja, men varför inte?

Vi hade totalt noll förväntningar på resmålet, det fick bli som det ville. Syftet var att fira oss, och det gjorde vi. På vårt sätt. Helt oplanerade dagar fylldes med timmar på uteserveringar, flanerande med ”Titta där! Oj! Ser du?” och pubrundor.

För den som älskar öl och som vill stampa takten till ”diddelididdeli-musik” är detta paradiset. Älskar jag öl? Nej. Tillhör jag den dansanta skaran av kvinnor? Nix. Men jag drack öl (måttligt vill jag tillägga) och jag stampade takten. För det är så man gör i denna vänliga stad.

För den som tycker om whiskey och är intresserad av hur den framställs, finns destillerier att besöka. Tycker jag om whiskey? Ja-a. Ville jag se hur framställningen gick till? Yes. Den avslutande provsmakningen var heller inte fy skam.

Hej, hej!

Imponerande byggnad och inredning hos Jamesons.

Världens äldsta pub finns i Dublin. Inte visste vi det!

Året var 1198…

Stadens egen öl.

Gamla vackra byggnader kan inte passeras. Vid Trinity college finns ”Books of Kells” och det fantastiska biblioteket. Snacka om att gå in i en annan värld.

Harry Potter-feeling

Tänk alla som trampat här.

Det där regnet som alla varnat oss för, det föll aldrig. Sol, vind och skön temperatur. Man tackar!

Mycket fint att se på en promenad.

Känna doften

Att bara åka iväg så där, utan planer och tider att passa, är ju härligt. Jag önskade nästan lite långtråkighet, lite sirap i klockan, för att förstärka ledighetskänslan. Kalla mig knäpp, men det är gott att bara låta minuter och timmar gå, utan några som helst krav. Det coola är att upplevelser och intryck kommer till en, om man bara är, saktar ner och kopplar på sinnena.

Vi landade på Arlanda vid midnatt (flygskam? Ja, det känner vi. Igen!) och bestämde oss för att köra hem. Bilköer i sommar- Stockholm är inte att leka med. Kaffe, godis och nattradio. Ganska mysigt faktiskt. Och samtalen i gryningen berikar. Det där med att få prata färdigt. Till punkt.

Hemåt genom natten.

Vårt bröllop på landet för tio år sedan.

Och nu: mot tjugo! För vi har bestämt att vi ska fortsätta leva tillsammans. Länge.

Så det så!

Det är perfekt väder för mig just nu, inte helvetesvarmt och inte iskallt. Bara lagom. Vindarna är ljumna, även om de kunde vara något svagare (något måste man ju klaga på!). Solnedgångar kan avnjutas, även med inslag av moln. Jordgubbar, vin, filt och gosiga sockor. Mys som bara den och allt som jag behöver en vanlig kväll, om sommaren.

Fina Alvedsjöbodar

Det gäller att ta tillvara på de här kvällarna. Det gäller att ta sig ut, trots soffans attraktionskraft, trots lite moln.  Det är just de stunderna som man lever på, när hösten kommer. Det är inte svårare än så. Eller?

Jo, det är svårt. Sommarens långledighet ackompanjeras alltid av alla”måste-tankar”, de kommer som ett brev på posten. För jag vill ju så gärna göra allt det där som jag längtat efter, allt det där som bara kan göras nu, på sommaren. Dessa tankar skapar en irriterande liten gnagande stress. Jäkla tankar! Kom inte här och stör och krocka med min semesterkänsla. Bort! Schas!

För det är svårt. Att komma in i ledighetslunken utan att känna alla måsten. Men jag försöker… att inte måste känna att jag måste. Ja, ni fattar!

Sommarfrilla

När jag ser den där bilden påminns jag om en tid då jag gjorde allt för att få rakt hår. Jag testade det mesta, till och med rakpermanent. Herregud! Idag är jag glad för mitt burr, för det är ju jag. Uppenbart är att jag inte tillbringar långa tider framför spegeln. Det är liksom ingen idé.

Och det är ju skönt, framförallt denna tid på året. Upp med allt i en tofs (nåväl det mesta) och sen får det bara vara. Fara runt på huvudet och burra till sig, precis som det vill;)

Inte bara frillan som är avslappnad, som synes…

En kväll i veckan fick jag i alla fall skärpa till mig. Ansa till det yttre för att kunna visa mig bland folk. Johan Glans fyllde Stadsmuseets trädgård och han är ju väldigt rolig. Biljetterna sålde slut på några minuter och vi var några av de lyckliga som lyckades få.

Dotter med Glans;)

Mängder av böcker vill få oss att må bättre och leva ett gott liv. Jag har läst ett antal av dem, i jakten på det ”perfekta livet”. Gick det bra? Sådär.. Men en författare som jag har fastnat för, vars filosofi och livsstil gör mig intresserad, är Maria Borelius. I senaste boken fortsätter hon utforskandet om en antiinflammatorisk livsstil. Hon söker information och ställer frågor om allt ifrån mat, stress och glädje ur ett nytt perspektiv. Att hon dessutom experimenterar med sig själv är spännande, och hon väjer inte för att skriva om alla motgångar på vägen.

Boken heter Bliss och är en akronym för livsstilens alla delar, men det är också ett engelskt uttryck. ”Tillvarons renaste ton” skriver hon och det kan låta lite skumt, även i mina öron. Men det väckte min nyfikenhet! Vad betyder det?

Det som berör mig mest är sista s:et i Bliss,  ”Sök förundran”. Vi vet någorlunda (eller väldigt väl) hur mat, motion, sömn och stress påverkar oss, men vet vi hur viktigt det är att förundras? Det visste inte jag. När förundras jag? Och av vad? När förundras du?

Musiken. Jag älskar att gå på konserter. Så klart söker jag konserter med musik och artister som jag tycker om. Men jag har även besökt konserter med band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Och det händer något ändå. Publiken, basgången i marken, ögonblicket. Då förundras jag.

Bon Jovi i veckan som gick.

Förväntan. Hörselproppar i!

Speciella tillfällen. Bröllop, examen och högtider. Tillfällen och stunder som aldrig kommer åter. Det händer bara då, en enda gång. Tiden står stilla. Och jag förundras.

Naturligt vacker brudbukett i helgens fina sommarbröllop.

Maten. Att avnjutas på restaurang, hos familj och vänner eller tillagad av mig själv. Många är de måltider då jag ”Mmm:at”, ”Åhh:at” och gottat mig. Livet! Stunder då jag förundras.

Tonfisk och mozzarella till lunch, i ett sommarvarmt Stockholm.

Naturen. I det stora och i det lilla. Rangordning ej nödvändig. Allt är fint och värt att förundras över.

I kvällsljus

Och så allt det andra.  Allt annat som går att förundras över. Om man bara vill. Och viktigast av allt: alla människor som finns i mitt liv. De som jag ibland tar för givna, men som är värda all förundran. Och alla människor som jag mött. Möten som jag minns, i glädje och sorg. Några har gjort extra avtryck och stannar kvar för alltid. Tillvarons renaste ton.

Och här är boken.