”Det trodde jag aldrig!”, som tanterna i Antikrundan brukar utbrista. Att jag skulle blogga i ett helt år. Men nu har jag det. Hurra till mig!
Några av er, kära läsare, har följt mig sedan första dagen. Några har tillkommit och några har säkert tröttnat. Några av er läser noggrant alla inlägg, medan andra läser lite då och då. Oavsett vilken läsare du är, så vill jag tacka dig. Utan dig – ingen blogg.
Döm om min förvåning när jag första gången såg statistiken och kunde konstatera att ni besökte min blogg regelbundet. ”Nämen, inte kan väl jag..” ni vet! Idag blir jag rent generad när jag ser att antalet läsare ständigt ökar. Fantastiskt.
Ni ger mig energi och ni ger mig en spark i baken. De dagar då jag inte tar bilder eller skriver utkast känns lite tomma. Min blogg har blivit en vana. En god vana, som jag inte vill vara förutan.
Från ett rent egoistiskt perspektiv har jag skapat en skatt. Vi har vår renovering dokumenterad, vi har flera av mina projekt nedtecknade och vi har många fina minnen bevarade. I ord och bild. Ja, det är verkligen en skatt.
Till dig som berömmer min blogg när vi träffas på Ica. Till dig som gillar på Facebook och Instagram. Till dig som lämnar en vänlig kommentar på bloggen. Till dig som undrar om något har hänt mig, när det varit tyst på bloggen. Till dig som säger att du blir glad av min blogg. Och till dig som ”bara” läser. TACK. Och du Hanna! Om du inte hade sagt ”Du borde verkligen ha en blogg”. Då hade det här aldrig blivit.
Året som gått. Ett år fyllt med kreativitet och lust:
Och så renoveringarna förstår. Våra hus, som förvandlats från skrajsna små stugor till kaxiga kåkar. Men det får bli en annan dag.