Författare: Mari (sida 1 av 21)

Bara gör det

”Jaha, joho, nähä. Men då ska vi se…Kanske ska jag skriva lite idag? Nej, det blev inget idag heller. Tvätten! just det, måste lägga i en maskin. Snart mat, bäst att jag skalar potatisen. Gud så skönt det skulle vara att vila en liten stund… ” =Utdrag från mina tankar den senaste tiden.

Nu regnar det utanför, ösregnar kan man säga.. Gott för natur och trädgård, illa för sommarkänslan. Den vill jag ännu inte förlora!

Det har hänt en del sedan sist. Främst med huset, eftersom vi fortfarande är restriktiva med att ut och fara och träffa folk.

Det nya plåttaket glänser så fint. I början av sommaren kunde vi riva alla byggställningar och bygga den efterlängtade altanen. Det har stundtals varit för varmt för att kunna nyttja denna soldränkta plats på tomten, men kvällarna har varit fantastiska. Vi funderade länge på trappans placering och även räckets utformning, men allt visar sig till slut. Under byggnationens gång växer bilder fram och man känner när det blir rätt. Det är bra! Dessvärre fanns inget snyggt räcke att köpa, så det fick bli design a´la Blad.  Jag ritade, Emil sågade och Mats spikade. Bra team!

En kil i varje planka…

..bildar ett mönster som stämmer med huset. Tycker vi.

Trappan blev ganska bred och leder ner till växthuset.

Möbler i rottingliknande material som tål att stå ute. Och ett bastant bord!

Jag uttryckte i våras mina farhågor för en usel odling. De farhågorna besannades icke, så den oron kunde jag besparat mig. Det har växt, och växer fortfarande, så det knakar. Alla små pinniga tomatplantor och de små skrynkliga kryddbladen fyller nu växthus och pallkragar. Nu har vi problem att hinna ta hand om allt. Ja, alltid är det något;)

Fjärilsbusken är på sin andra sommar och det ser lovande ut.

Mängder av valnötter! Vi måste läsa på vad man ska göra med dem!?

Flox! Doftar ljuvligt! En fin blomma att ha i trädgården.

Stopp! Nu var jag där igen med mina trädgårdsbilder. Kan ju liksom inte låta bli…

Och så lyckades vi (som vanligt!) pricka in sommarens varmaste dag när vi skulle foga badrummet. Minns när vi la golvet i lilla brygghuset och termometern visade trettio grader… Snabbt måste fogen på plats, utan att allt stelnar på fel ställe.

Badrummet var tidigare ett genomgångsrum. Dörren är igensatt och rören är dragna.

Ni har tidigare sett stjärn-golvet och när den bilden togs hade vi ingen aning om hur väggarna skulle se ut. Valet föll på mörka, stora plattor som nästan liknar metall. För att ytterligare förstärka det mörka valde vi svarta detaljer. Vi har fått till en hotellkänsla, typ. Gott!

Här var vi fortfarande ganska tveksamma till resultatet. Blir det för mörkt?..

Nej då! Det blev bra. Bra och annorlunda (och då trivs ju jag;) Emil har omvandlat en gammal möbel för handfatet, det skulle inte fungerat med en Ikea-variant. Spegeln är från Mats farmor och satt som en smäck här. Jo då, vi kunde ha valt en svart toa-stol, men vi blev avrådda från att köpa det.

Andra hörnan skuras så svetten lackar!

Slutresultatet.

Kanske minns ni skåpet som jag köpte på loppis. Skåpet som skulle sätta tonen för badrummet. Det hittade sin plats här, men vändes upp och ner. Den fina ”bården” blev lika fin nertill och på detta vis  kan ”botten” fungera som plats för handdukar, en liten murgröna, högtalare och ljus (så klart!)

Som jag skrev tidigare har vi varit försiktiga och fortsatt hålla avstånd. Men ett par konserter utomhus har vi avnjutit. Lena Ph och Lisa Nilsson var två artister som spelade vid Solliden i somras. Väldigt fint att äntligen få lyssna på live-musik igen! Det händer liksom något i kroppen…

Vacker spelplats, gott om plats!

De bästa stunderna är dock med Knut. Tänk att en liten människa kan flytta in i hjärtat och göra livet så gott. I sommar har han lärt sig gå, han lär sig hela tiden nya saker och han förstår mer och mer när vi ”pratar” med varandra. Och han älskar sin mojmoj (det är jag). När han är här vill han inte åka hem. Han tittar avmätt på de stackars föräldrarna när de kommer, som om han tänker ”Vad gör NI här?” Han har även sovit ett par nätter hos oss i Peterslund och det har gått jättebra.

Sommarens finaste stund. Vila under valnötsträdet. Spana in foten!

Malla har fixat pannkaksfrukost.

Och nu har väl lille pojken börjat förskolan. Inskolningen har gått bra och igår sov han sin middagslur där. Dutti!

Redo för lek utomhus (bild Elin)

Knut och Iffe är bästa polare. Båda vet var skåpet med kattgodis finns, och båda är lika intresserade av innehållet. Dessbättre tycks Knut inte gilla smaken, men att mata Iffe är kul. Toppen, tycker Iffe!

Mätt och go!

Skogen. Jag har skrivit om den tidigare. Den där småländska skogen, med mossa och gran. Som doftar som inget annat. Dit har vi tagit oss några helger nu, för att bara andas, lyssna på aspars sus och plocka blåbär. En fika med kaffe och ägg-mackor vid en kluckande insjö maxar upplevelsen. Så fantastiskt mysigt. Och så avkopplande!

Vilken smak! Nu har jag till gröten i vinter.

Jag avslutar i moll. Sommarledigheten var i sikte. Torsdagen den 10 juni var som vanligt markerad med ett hjärta i min kalender. Din födelsedag! I år blev inga presenter skickade, det fick bli ett telefonsamtal.  Samtalet blev aldrig av. För när din födelsedag kom, fanns du inte mer. Bara några dygn tidigare gav din kropp upp, och ditt kämpande fick ett slut. Oundvikligt, det förstod vi nog alla, men tanken på din död gick ju inte ens att tänka.  Dagen före midsommar tog vi farväl. Och hur en sådan tung, smärtsam och vidrig känsla ändå kan vändas till något ljust och vackert, det är ett under. Men så blev det, och jag är så tacksam att jag var där. ”Mari och Yasmin”. Ett begrepp. Det var vi. Kom den ena så var den andra steget efter. Nu får jag ta alla stegen utan dig, och det är svårt att vänja sig vid att jag inte längre kan sända ett sms eller slå dig en signal.

Det gäller att gå sakta, titta på allt och ta tillvara på stunderna.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara människa

”Man är ju bara människa”. Är inte det ett märkligt uttryck? Bara människa. Ja, vad skulle man annars vara? Och vadå bara? Det är minsann inte bara, att vara. Det kan vara ett himla sjå. För det vill till att vara när livet stormar och diverse bekymmer flåsar en i nacken. Och det krävs ett jäkla att vara för att kunna ta emot livets alla glädjeämnen. Det är allt annat än bara.

Att få till ett blogginlägg är inte heller så bara, uppenbarligen… Men här kommer i alla fall ett. 

Vi håller i och vi håller ut. Vi håller med, mot, undan och efter. Och så håller vi om, varandra. Inte andra. Och vi håller på, som vanligt. Med huset, bland annat. Självklart begränsat. Loppis och second hand har haft stängda dörrar under en lång tid. En del öppnar nu upp och några kunder vågar sig dit. Inte jag, så vad återstår? Nätshopping och planeringssurr i huvudet. Dessvärre måste flera planer vänta tills jag släpps ut, eller in. Tills C (ids inte ens skriva ordet) ebbat ut.

Vad har hänt med huset sedan sist då? Vardagsrummen är klara, den gamla lanthandelsdelen är ombyggd och klar, gästrummet är klart, mitt ”lekrum” är klart och ytterdörren är bytt. Renovering av glasverandan pågår, nya badrummet är på gång och bygglovet till garaget är beviljat. Altanen i söderläge ska byggas och nytt tak är på gång. Konstateras kan att all tid här hemma har gett resultat. Här har inte slöats på några restauranger, njutits på hotell eller åkts på några tripper. Och rulla-tummarna-alternativet är ju inget för oss, som ni vet.

Ja, men då är det väl hög tid för några bilder?

Pannlampa, det är bra det.

Efter konstens alla regler, som alltid. Tätt vare här;)

Vi ska gå på stjärnor… inte helt lätt att hitta passande kakel till väggarna. Men vi löser det!

Ute väntar ett garage på att byggas.

Men nu är det nytt plåttak som gäller. Bort med allt det gamla först.

Sedan kommer Plåtis och bandtäcker.

Fy attan så fint det blir! Det blänker ganska mycket i början, men det kommer att mattas ner. Sedan kan det storma och regna småspik och jag kan sitta inne vid brasan och inte bry mig ett skit. Så gutt!

Nya ytterdörren anas bakom ställningar och bråte.

Byggnadsställningar och Plåtisar hindrar inte mig från att trängas i trädgården;)

Trångt i växthuset! Tulpanlökarna jag satte ner innan jul är på gång.

Kaffepaus i röran..

Odlingarna inne är pinsamt små..

Golvet i gästrummet före..

.. och efter. Väl värt en slipning!

Svart (!) tak…

.. är nu vitt.

I händelsernas centrum: Iffe. Alltid!

Jag hamnar alltid i denna färgskala, hur jag än gör.. Fortsättning följer.

En annan del av huset. Det tar vi nästa gång. Fönster i väggen!?  Kan bli så…

Vy från en promenad.

Och så den lille som jag släpper allt för. Han som doftar ljuvligt och som jag nosar i nacken. Han med de blåaste ögon och som upptäcker världen varje dag. Han som alltid är glad och som på kvällarna ska borsta sina fyra små tänder.

Mormors finaste lille dubbelKnut!

Egen tandborste måste med när man ska sova hos mormor.

Första teckningen!

På en sekund är han någon helt annanstans… (foto: Elin)

Jag har köpt en liten skottkärra till Knut (jag skyller alla barnsligheter på dig nu, lille Knut!). Den har säkert rullat åtskilliga lass, och ska förhoppningsvis rulla många gånger än. Rostig, nött och vansinnigt söt. Kan aldrig jämföras med en ny.

En annan goding, som växer så det knakar. Vår Iffe!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder kök

Det blev som vi trodde. Det är i köket det händer. Det är där vi trivs som allra bäst. I ett tidigt skede väcktes tanken att öppna upp och att låta köket få ta större plats. Inte vara instängt och ensamt, som det en gång var.

Före. Här har vi börjat kasa runt på kyl och frys och planera för nytt kök.

Demontering. Kaos. Och så ljuslyktor mitt i alltihop, som sig bör..

En vägg togs ner till hälften och vips så kändes köket dubbelt så stort. En dörr, som någon byggt igen, togs återigen fram och köket fick kontakt med vardagsrummen. För inte vill jag stå och stöka i köket utan att ha koll på resten av huset? Jag menar, man kan ju missa något…

Före. Kök och matrum separerade.

Sådärja!

En tråkig del av renovering. Spackla och slipa. Hua.

Nytt fönster och köksbänken på plats. Spis och fläkt i hörnet är snyggt, men inte helt enkelt att få till..

Kaklet (eller klinkern, som det egentligen är) var tungt och jäkligt hårt att sätta. Men så värt jobbet (jojo, lätt för mig att tycka;). För det sätter stuket på köket. Utan tvekan. Min uppgift, efter idogt väljande, velande och letande, var att placera plattorna i rätt ordning. Eller oordning, om man så vill. 

Måtta och kladda. Och mörkret sänkte sig utanför.

Fönster åt alla håll, det har jag nu i vårt kök. Jag kan vila ögonen på höstträden utanför och följa solens upp- och nedgång. Köksbestyren blir betydligt angenämare då och det är första gången som jag inte behöver glo in i kaklet när jag diskar. Och om jag har tur sitter någon och underhåller mig vid bardisken. På senare tid är katten en trogen supporter vid diskbaljan. På gott. Och ont.

Här är gott att vara!

Morgonen gryr.

Snart dags för kaffe och tidning. Kan vara dagens bästa stund.

Spår av katt kan finnas! (Lugn, jag bytte bakplåtspappret;)

Doften av nybakat är inte helt ovanlig i det Bladska hemmet numera. Ytterligare en vinst med ett trivsamt kök. Bakning har hittills inte varit någon favoritsysselsättning, men nu gör jag mina tappra försök. Och det är ju trevligt! Och (mestadels) gott.

Medelhavsmuffins

Och så var det det där med att välja ett svart kök. Hur blev det då? Tack bra! Måhända syns damm och flottiga-fingrar-avtryck lite tydligare (torka, torka..) men jag kan ju stoltsera med rena luckor och handtag. Så tänker jag. 

Så här blev det.

Jaha. Nu är det ju på det lilla viset att köket är klart. (Typ.. om man bortser från kyl/frysväggen). Och det är ju skönt. Det borde det ju vara. Om man är normal. För ”klart” betyder att sista spiken är islagen, att gipsdammet har lagt sig och att färgen i rollern är ursköljd.

Men ”klart” stänger samtidigt dörren för nya idéer och ”färdigt” rimmar dåligt med kreativitet. Hmmm. Oklart och ofärdigt? Kan det vara bättre? Nej. Och ja. För då finns alla möjligheter att fortfarande planera och ändra.

Så. Med det skrivet är det tur att vi bor just i detta hus, där åtskilliga kvadratmetrar återstår att planera, renovera och inreda. Bland annat gästrummet:

RÖTT. Går det att rädda det fina trägolvet därunder?  Vi får se.

Men nu är det höstlov, läslov, potatislov. Lov är det, oavsett benämning. Några dagar att stanna upp, stanna hemma, läsa, ta upp/käka potatis, vila och försvåra för eventuella virusar att byta ägare…

All kan läsa sagor! De här finns kvar från min barndom. Tack mor och far för att ni sparat!

Små söta sagoböcker. Knut och jag ska läsa alla.

Och priset var ju överkomligt;)

Lille Iffe har kastrerats och vi hoppas att lugnet nu lägger sig. Han har varit rejält jobbig en period. Tonåring… Men en solig eftermiddag passade han på att vila i solen. Bland korgar och krukor fann han ro. Jag räfsade, skördade och plockade bort sommarens pinaler.

Söt

Vi skördar fortfarande tomater.

Jag avslutar med en mysig liten berättelse i Halloweentid.

Igår knackade några barn på hos Elin och Ulf. ”Har ni några barn?” ”Ja, en femmånaders pojke som ligger och sover”. De undrade då: ”Hinner han vakna till fem? För då är det spökvandring om han vill vara med”. Så gulligt!

Knut hoppade spökvandringen i år;) Vi hoppas inbjudan står kvar till nästa år. (foto: Elin)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara ett skåp

Hej! Är du kvar?

Det var då för väl. Några veckors sommaruppehåll skulle visa sig bli till månader. Den självvalda pausen, som inledningsvis var tänkt som några skärmfria veckor, blev både långvarig och ofrivillig.  Bland annat har vår uppkoppling varit skit. Sååå trögt att klockorna stannar. Livet på landet! Om vi har fiber? Neej. Om vi längtar efter fiber? JAA! Det festliga (eller tragiska!) är att turisterna ”åt upp” hela internet under sommaren. Det var alltså så pass många människor här att mobilmasterna kroknade. Stenåldern? Ja, f-n trot! Men nu har de sedan länge lämnat ön. Turisterna alltså. Och lämnat kvar lite surfsmulor åt oss;)

Sedan kröp den förlamande skrivkrampen på, och den kreativitet som jag vanligtvis är välsignad med försvann i det blå. Eller slank ner i något djupt svart hål. Inte vet jag, men borta var den.  Motståndet att sätta mig vid datorn och skriva växte för varje dag. ” I morgon ska jag blogga!” blev till ”Jag kan nog aldrig mer skriva…” Den där inspirationen ni vet, den litar jag inte på. Den kom nämligen aldrig. Motivationen lös (ovanlig form jag vet;) med sin frånvaro och jag tyckte nästan att tangentbordet brände mina fingertoppar. Ajjj! Tung och deppig känsla.

Men så hittade jag ett skåp. I söndags. Ett gammalt träskåp som ingen annan ville ha. Tydligen. Och långt därinne i magtrakten kände jag något. En liten gnutta av lust tändes när jag spanade in det där skåpet. Det skulle kunna sätta tonen för vårt nya badrum… YES!

Så nu kommer här äntligen ett blogginlägg, kära läsare! Och tack för att du är kvar!

Här är det! Skåpet som lockade tillbaka lusten.

Bottenplanet på huset saknar badrum och därför ska ett sådant byggas. Badrum är en dyr historia och inget man bara inreder i ett nafs. Det ska hålla länge och det ska kännas fräscht, mysigt och gärna vara lite pucko. Det ska nog gå. Med det där skåpet som ledstjärna. Svart, en maffig spegel, lite franskt.. så är planen för dagen.

Men det är ju en del kvar. Om man säger såå;)

Vi är ”på att” igen. Panelbyte! Eftersom det finns gott om utrymme inne så väljer vi att isolera inifrån. Ute blir det vindskydd och luftläkt (svänger mig med snickarsnickelisnack;). Från början fanns två ”förband” av pärlspont som binder ihop husets alla sidor. Dessa har vi valt att behålla. En bit av den gamla pärlsponten lämnades till ett lokalt snickeri och resultatet blev fint.

Vi började i söder.

Den nya pärlsponten på plats. Några meter kvarstår dock;) Vi säkrar också med en plåt längst ner.

Vindskyddet sattes upp tidigare i sommar, i värsta blåsten. Med akrobatik och en stor skopa tålamod fixar Mats allt. Nu kan det regna bäst det vill.

Grå toner. Inte så svårtippat!

Här, vid sidan av den stora linden, ska det byggas en altan. Perfekt för lapande av vårens första solstrålar. Vi får väl se vilken vår…

Kameran har fångat många bilder från sommaren som gick. Vilken blomning!

Stockrosor i mängder!

Femkronorspelargonerna (!!) i full blom under äppelträdet.

Vi har fått se alla trädgårdens rosor blomma.

Fint!

Bara en.

Sommaren i en bild: renovering, blommor och hästarna.

Men när lille Knut kommer lägger jag ner allt. Då kör vi vagn, tittar på allt som rör sig, blåser på magen, duttar, pratar bebisspråk och låter konstiga ljud. Tårarna rinner av glädje och skratt. Så är det att ha barnbarn.

En dag, mitt i kaoset. Renovera, vattna, sova, tvätta, fika. Underbart!

Mormors dubbelKnut i vagnen för bara några dagar sedan. Inbäddad i en gosig filt, en doppresent. För dop hade vi den 19 september, en solig och varm dag. På alla sätt!

Här bor Knut med sin mamma och pappa.

Häromdagen skördade jag både grönt och skönt. Det där som jag odlade, trots att jag inte skulle. Men se det kunde jag inte låta bli!

Kryddorna trivs i nya köket. Så gör också jag!!

Fyrfota tillökning har vi också fått i sommar. Först nu har vi kunnat fota honom eftersom han aldrig är stilla. Han heter Iffe men tilltalas allt mellan Gulleplutt till Kattfan beroende på lynne och om klorna är in or out.  Även öronens lutning indikerar aktuell sinnesstämning. Vi är rädda om vår blyertsfärgade sötnos och han får därför ha koppel ett tag till.

Medhjälpare i växthuset.

Vi längtar alla till en normalisering av tillvaron. Dagar när vi kan glädjas åt både stort och smått och när vi kan välja fritt. Att äta på restaurang till exempel. I helgen åt vi räkor i Kårehamn. Vid ett hörnbord höll vi avstånd och spritade händerna så vi knappt kunde greppa glasen. Gilla läget. Det funkar ju…

Tro inte att jag glömt.. Bytet på kylskåpsdörren är gjort!

Bredvid mig just nu. Gulleplutt, tror jag…

Dela gärna:
1 kommentar till Bara ett skåp

Bara nytt

Och jag som tycker bäst om när allt bara är som vanligt. När allt bara tuffar på och inget särskilt händer. När det är lugnt.

Men så förändras stora delar av livet. På bara några månader händer massor. Lite coolt faktiskt, och jag är ganska stolt över mig själv. Att jag hänger med, att jag hänger i.

Här sitter jag och är cool;) Midsommarafton vid Sinus.

Inga fler somrar på norra Öland, vilket är lite vemodigt. Inga fler nätter i lägenheten i stan, halleluja! Nytt jobb, nytt hem, för såväl oss som för dottern med familj. Den senaste tidens flyttkarusell toppar vi med att flytta svärmor från Stockholm till Öland i augusti. Sen får det vara nog. Det finns ju gränser för vad mitt kontrollbehov kan uthärda.

Men. Till min förvåning och glädje noterar jag hur tålamodet tänjs, mitt i kaoset. Jag kan riktigt höra hur det gniiislar och knaaakar inom mig. Jag blir mer och mer tolerant och det är bra. Det är nyttigt för mig. Så välbehövligt att faktiskt inte hinna hålla ordning, att bara låta saker vara. Det blir som det blir liksom. Tidigare otänkbart. Nu befriande!

Vi i nybyggt hus. Och här bor Knut. Som jag nu får hålla!

För det är så långt vi sträcker oss, i detta tillstånd av avstånd som nu råder. Och det passar oss ganska bra. Inga tider att passa, inga sammankomster och inga sommarhappenings. Skittrist i grunden, men ändå okej.  Att få hålla vår lille Knut, det räcker för mig.

Tiden stannar.

Alla känslor på en och samma gång!

Butiker och restauranger har öppnat upp och ön kryllar av folk. Det är fullt möjligt att socialisera, äta på restaurang och besöka diverse turistmål. Men det vill man inte. För det ska man inte. Om nu alla, med sommarens varma vindar som svepskäl, släpper mer och mer på gällande restriktioner, blir det inte bra. Verkligen inte bra. Det kan gå riktigt illa. Om vi inte håller ut.

Av den anledningen blir jag förbannad när folk knör sig förbi, när de inte kan vänta. Av samma anledning blir jag galen när folk kliver mig på hälarna vid kassorna i mataffären. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd? När det står på skyltar från golv till tak? När det basuneras ut dagligen via olika medier? Va?!

Klart vi kan tänka oss ett restaurangbesök, om det är långt till nästa bord.

Nej, hemma under korkeken (valnötsträdet) är det tryggt. Där finns skugga under heta dagar och sköna stolar att luta sig tillbaka i. Där kan vi sitta och småprata, umgås eller bara titta på allt fint som växer.

Massor av rosor

Kvällssolen…

Även hos mor och far blommar det!

Slut på friden. Drygt tjugo fönster och dörrar är nu bytta och fasadbyte står på tur. Vi ska återskapa det ursprungliga utförandet genom att använda stående pärlspont kombinerat med liggande panel, i två nyanser av grått.

Upp och hoppa;)

Inomhus är det beboeligt (märkligt ord). Mellan bostaden och den före detta lanthandeln fanns ett rum som förmodligen använts som kontor eller lager. Det har vi delat på två. Ena delen av rummet ska bli badrum och den andra delen är numera hall. Förvaring de lux! Jag kan inte ens fylla alla lådor och hyllor. Men nu jäklar blir det ordning på torpet!

Genomgångsrummet

En större öppning för en ljusare hall

Hallväggen klar!

Rymliga höga garderober. Mina favoritknoppar, modell XL

Spegeln av plåt/glas fick nytt liv. Mojjen till höger reglerar golvvärmen.

Persbrandttavlan skymtar över gulnat (oajaja) skoskåp.

Eftersom flädersaft står högt på makens önskelista klämde han in ett par kok. Och visst är det gott, om än aningen för sött för min smak. Men det går ju att spä (som man säger i Småland;)

Doftar sommar

Byte på kylskåpsdörren! Här hålls avstånd kan jag tycka, förutom fiskarna;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara så länge

Dagarna går. Och vi bor. Och trivs, så otroligt bra. Nu har vi hamnat i ett läge där mycket fungerar, trots att allt inte är färdigställt. ”Bara så länge” har blivit ett återkommande uttryck. Jag tror att många har”bara- så -länge- projekt” som blivit mer eller mindre permanenta. Risken finns, kan jag säga…

Framöver är planen att bygga en inglasad altan. Inte nu. För att komma ut på gräset utan att gå via källaren eller springa runt hela huset önskade jag en trappa. En ”bara- så -länge- trappa”. Mina önskningar blir ofta verklighet (tjo-ho!) tack vare en lyhörd och snäll make;). Nu skrider jag ner i trädgården på en tjusig trappa. Och sitter gärna där uppe och lapar kvällssol.

Helt enligt önskemål!

Vad vore livet utan armeringsjärn?

Löjligt lycklig för en trappa.

Ner till vår ”bara-så-länge-trädgård”…

Lite blommor gör susen för en avskavd vägg. Vi fick en snygg blomlåda av mor och far!

Vid mitt barndomshem i Alstermo fanns ett plommonträd som gav stora mängder frukt. Söta, saftiga plommon! Nu har vi ett eget Viktoriaplommonträd i vår trädgård. Även det en present från mor och far.

Vårdas ömt!

Projekt Växthus fortskrider.

Sänggaveln hade vi tidigare tapetserat. Dessvärre såg den ofräsch ut efter flytten. Blä. Eftersom jag inte hade varken tapeter, lust eller andra idéer spanade jag in ett överkast som legat på en hylla. Häftapparat och pang-pang-pang på baksidan. Klart. En helt okej ”bara-så-länge-gavel”.

De små nallarna har alltid suttit vid min säng.

Allt är så klart inte ”bara så länge”. Att vara mormor till exempel. Hur jobbigt är det att inte kunna krama vår lille Knut? Hur svårt känns det att bara få titta på avstånd? Tortyr, i det närmaste! Hur gör alla andra med sina barn och barnbarn? Har alla kram-paus just nu? Förmodligen.

Avslappnad stil;)

Jag gillar kort från Lisa Tofft.

Ett definitivt beslut togs när vi la ut vårt kära Mariefred till försäljning. Nu är kontraktet signerat och nya människor flyttar in den 1 juli. Blandade känslor, inte tu tal om det. Men vi har haft jäkligt kul! Nio härliga, svettiga, uppfinningsrika och kreativa år på norra Öland. Men nu är det över.

Flyttlasset går.

De har vaktat huset från dag 1.

Hej då!

Och Hej! till nya hemmet. Vi känner oss så välkomna!

På årets Mors-dag var vädergudarna med oss. I trädgården kunde tre mammor firas. Det grillades och åts jordgubbstårta, men mest poppis var en liten sötnos i vagn.

Nyfiken! (foto Elin)

Doftar ljuvligt!

Violer till mor- från mor.

Syrenerna har blommat över och det känns nästan lite sorgligt. Tack och lov finns annat vackert att titta på. Och fotografera!

Snyggingar!

Så kritvita!

Och mycket munter över egna rabarber!

Medan jag fotograferar, bakar och står i, byter resten av familjen fönster. Fem kvar!

Här blir det en altandörr. Kan man ha för många uteplatser?!

Byte på kylskåpdörren för flera dagar sedan. Full fart mot midsommar!

Må gott!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Barnbarn

I den finaste tiden börjar ditt liv

När äppelträden blommar och syrenerna slår ut

Då tar du ditt första andetag

Då öppnar du dina ögon

Allt förändras 

Ett före och ett efter

För nu finns du

Ja, då är han här. Förberedd. Det trodde jag att jag var. På den där stunden när det skulle ske. Förlossning, barnbarn, mormor. Jag har bearbetat händelsen i flera månader. Och så hände det. Morgonkaffet gick inte att få ner, fjärilarna tog allt utrymme i magen. Sprang på toa, fnittrade i min ensamhet, grät en skvätt och var förmodligen en trafikfara. Helt galet. 

Han har nog lockigt hår. Det tror jag mig se på bilderna. Att han är den gulligaste, duktigaste och den mest perfekte bebisen som fötts, behöver jag ju inte skriva;)

Den första dagen.

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra, bättre..botten

Att förhålla sig. Det är det som gäller. Och att på bästa sätt förskjuta tankarna på allt som händer omkring oss. Det går faktiskt. När jag går här och pofflar runt, ter sig allt mycket lättare och ljusare än det måhända är. För det är jobbigast. Det där att ingen verkar ha riktigt koll på viruset, och ingen vet hur det ska bli.

Framtiden är vi förvisso vana vid att inte kunna styra, och i vanliga fall är det en skön tanke. Det blir som det blir, liksom. I det ligger också ett uns av spänning och förväntan. Kanske händer något roligt! Ovissheten som råder just nu, är svårare att hantera. Vem som helst begriper ju att det inte är några  himlastormande överraskningar som väntar runt hörnet..

Jag tillbringar större delen av dygnet utomhus. Gräver, sår, klipper, planterar och planerar. Endast hungern och mörkret driver mig inåt;)

Vid ingången växer en ros, lite inklämd. Undrar vilken färg?

Grön och fin!

De här tittar fram bland stenarna.

Tulpaner överallt! (foto: Elin)

Snyggast! Min färg! (foto: Elin)

Jag har förgätmigej! (foto: Elin)

Jag har blåsippor! (foto: Elin)

Jag har vitsippor! (foto: Elin)

Och nu ska jag sluta. Men jag blir på riktigt lycklig när jag hittar mina favoriter.

Växthuset är på plats, numera byggt på en gjuten sockel och med normal takhöjd. Kanske inte min längsta kamrat M kan gå rak där, men det fungerar för oss;)

Arbete pågår och jag har redan hunnit med både mat- och fikapaus därinne;)

Nödvändig skugga från fjärilsgardinerna, vilka fanns kvar i huset.

Det lär bli trångt…

Den uteplats som redan fanns går under namnet dansbanan (ja, den är provdansad;). Där piffas det så gott det går för att öka mysfaktorn. Om man inte har några fästanordningar till balkonglådorna, tar man några scarves. Gränsen till tivoli är påfallande nära, jag vet.

Äppelträd och valnötsträd ger oss skugga i sommar.

Det blir nog fullt med blommor.

Bakom garaget ligger några gigantiska stubbar. Tanken har varit att forsla bort dem, men nu har jag tänkt om. De får stanna och jag funderar vidare på hur jag kan integrera dem i kommande projekt.

För snygga för tippen!

Som sagt, hungern gör att jag stundtals är inomhus. Köket har blivit husets bästa plats och där hänger vi gärna. Som middag vid valborg. En morgon med mammas goda bröd. En vardag med en tallrik pasta.

Här är det gott att vara. När sedan hästarna går förbi i hagen utanför blir det nästan lite för bra. Jag smäller av!

Fisk från Nisses. Lyx! Serverad vid vår köksö.

Morgonsolen måste skärmas av med persienner. Tyvärr..

I kvällssolen och egen basilika. Ja, jag säger då det.

Inget är som väntans tider. Bebisväntan. Den där omtalade ”livets efterrätt-känslan” som barnbarn tycks ge, börjar ge sig tillkänna. Jag har redan påpekat för de blivande föräldrarna att jag ska hålla mig i skinnet, sansa mig och inte bli en mormor som hänger hos dem dagarna i ända. De får lova att låsa dörren och mota mig (och vid behov även slå mig) med sopkvasten om jag inte hör!

På Hantverket i Borgholm finns så mycket fint! Snart får jag handla!!

Och vad är botten då? Ledin kommer inte. Det är botten. Ja, jag vet att coronahelvetet gör folk fruktansvärt sjuka, kör ekonomin ner i dyngan och skördar liv. Ja, jag vet att jag inte ska gnälla. Men ibland kryper surtanten fram, kryddad med tonårsattityd. ”Va?! Men jag som ville? Varför får jag inte? Ska allt förstöras nu? Får man inte ens ha kul?”. Låg nivå, helt enkelt.

Men jag längtade. Och nu förhåller jag mig.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. Passande motiv!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Balkong

Nu har vi bott i huset i drygt tre veckor och jag är otålig. Går och gnäller över allt som inte blir gjort. Påminns av maken att vi faktiskt är nyinflyttade och ombeds öka mitt tålamod. Nåja, ska försöka. Kanske.

Annars njuter jag, till fullo. Jag trivs verkligen här, på denna plats, i detta hus. Kan inte nog känna tacksamhet över det. Ni känner ju till den oro jag hade för att inte känna mig hemma här…

De tre veckorna har vi: byggt ny balkong, fixat till en skön plats i trädgården, bytt två fönster, grävt för ett grönsaksland (som vi ju inte skulle göra i år..) och gjutit ett fundament till växthuset. Dessutom har vi packat upp (nästan!) alla flyttkartonger och placerat ut prylarna där de hör hemma. De få kartonger som är kvar får stå på vänt i källaren, för att tids nog överraska oss med sitt innehåll;)

Före

Ny balkongdörr krävdes.

Olika bredd på ”pinnarna” blev fint.

Nytt golv. Stabilt och härligt!

Klart! Nästan..

Knoppar och vit färg. Det blir bra!

Vi hittade de stora runda knopparna (eller vad de nu kallas) på nätet. När paketet anlände passade min käre make på att köpa en fin vattenkanna, nytt stift till vinylspelaren och lite gott att dricka till musiken. Han skämmer bort mig!

Överraskningar;)

Platsen för växthuset blir här, efter beslutsångest..

Här försöker vi få till en plats i solen.

Min lilla vrå är i stort sett klar. Här slår jag ner rumpan när kvällen kommer.

Fyra månader tidigare.

Kameran används flitigt numera. Vem kan motstå allt vackert som växer upp i trädgården? Som detta:

På framsidan

På baksidan

Och så plockas det in en del…

Känslan att vara och stöka i någon annans kök, den finns ännu kvar. Ny ugn och ny plats för köksredskapen. Men jag övar, rotar runt bland lådorna och lär mig hur allt fungerar. Några brända korvar har det blivit, men även en del lyckade måltider.

Fläskpannkakan blev ju fin!

Och pannkaksfrukostarna är tillbaka. Tack och lov! Tallrikar som passar köket;)

Grannarna lämnade en välkomstpresent. En söt blomma i påsktider, därtill salt, bröd och en liten slant. Allt för lycka och välgång, sägs det. Gulligt av dem! Ett tack på trappan kändes futtigt, men vi får bjuda in dem när världen återgår till det normala…

Och så har vi firat käre far. Hurra, hurra! Ja, vi vågade oss på en stund tillsammans i trädgården, helt utan kramar och långt mellan stolarna. Det var så mysigt och det gäller bara att gilla läget. Med avstånd och allt…

Tulpan från trädgården.

Nyss kom ett sms från dottern. Deras hus kom idag. Så glad för deras skull. Och snart kommer en liten minimänniska (bara dagar kvar!) som ska fylla huset med liv, pryttlar, blöjor och ljud (eller oljud, vi får väl se, haha;)

Jaha. Men är allt bara så himla fint och härligt och frid och fröjd då? Möter vi inga motgångar eller hinder? Klart vi gör. Ett duvpar som terroriserar oss och skiter överallt. Hatar dem! Gödselspridning precis när jag har hängt ut tvätten. Flugjävlar. Farhågor för ormar, fästingar och andra äckliga kryp. Men: det är livet på landet det! Och det byter jag inte bort!

 

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Balkong

Bryta upp

Oftast är det som bäst när allt är som vanligt och förändringarna är få. Nu är det inte längre som vanligt, vare sig i världen eller hos Blads. Förändringarnas tid är här. Flytten är avklarad och nu har jag äntligen tillgång till min dator och mina bilder igen. Abstinens. Bloggabstinens. Glädjerus i magen ger ni mig, genom att efterfråga mina inlägg. Utan er blir det ju liksom ingen mening med bloggen. Så: tack!

Den lägenhet som jag bott i under många år har vi nu lämnat. Beslutet föregicks av stor vånda, eftersom jag trivts så jäkla bra där. Men. Av orsaker som vi inte råder över, var vi tvungna att ta beslut om att flytta, att förändra och att göra något nytt. Att det hela skulle sammanfalla med värsta Coronaeländet gör att vi sent ska glömma denna tid. Flytta är ju sjukt jobbigt (för övrigt ingen jämförelse med pandemin). Ändå har vi haft gott om tid (hur gör alla som flyttar under en helg?!?)

Byter från den här utsikten… (foto Elin)

… till den här.

Om jag hade kunnat förutspå hur bra det blev, hade all vånda sluppit gnaga hål i kropp och själ. Som ni alla har förstått vid det här laget, är mitt hem superviktigt. Oron för att eventuellt inte trivas i det nya hemmet har tärt… Helt i onödan! För här är det så gott. Om inte virushelvetet som finns där ute förpestar tillvaron, skulle allt vara perfekt. Faktum är att jag glömmer all skit under långa stunder. De stunder då jag helt upptas av trädgårdspyssel, barnbarnslängtan och diverse hemmafix.

Vårt älskade Mariefred ska säljas. Ytterligare ett beslut som vi har tagit. Det sunda förnuftet har vunnit över hjärtat. Så måste det bli ibland. Det är tungt att överge ett projekt som vi skapat, men nu får det bli så. ”Det är ju bara ett hus”, intalar jag mig…

Snart får någon annan dofta på dessa syrener.

Men jisses så deppigt det låter. Jag har syrener vid nya huset också, så det räcker och blir över. Och en stor trädgård som jag ska ta tag i, i sinom tid.

En skön vrå.

”I år sätter jag inga fröer. Det har jag inte tid med”, tänkte den logiska och förnuftiga Mari. ”Klart jag ska sätta fröer! Det är ju kul”, tänkte min andra sida. Den vann.

Sommarköket i källaren.

Inomhus då? Ja, där har det hänt grejer. Så pass många att jag inte vet var jag ska börja. Så jag väntar med det helt enkelt. Tills nästa inlägg. Lamporna i köket är uppe och är ett ämne för lustigheter. ”Ålryssjor, kräftburar och nätstrumpor” är några av benämningarna. Ja, alltid kan man roa någon;)

Här hämtar jag kraft.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. SAMT byte av själva kylskåpet;)

Ha nu den allra mysigaste påsken, även om den blir lite annorlunda. Det kommer flera!

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg

© 2021 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑