Bildkonst

Som en saga skapad ur sorg. Jag läste den där recensionen. En paradox som väckte min nyfikenhet. När jag sedan såg en bild från utställningen var jag fast. Jag måste se den! Jag måste dit!

Min önskan slog in. På jullovet besökte vi Fotografiska museet i Stockholm. Vilken upplevelse, vilken njutning och vilken energikick! Hela konceptet “Fotografiska” är ju i sig en enda stor njutning. Tur att jag inte bor i huvudstaden, för då hade jag väl hängt där dagarna i ända.. Byggnaden, restaurangen, utställningarna, butiken, hela atmosfären. Alla rätt för mig!

Lika vackert på utsidan som på insidan.

Gröna lund i fjärran.

Den där sagovärlden, Wonderland, är skapad av fotografen Kirsty Mitchell. Hennes mamma, som var lärare, läste sagor för lilla Kirsty. Efter mammans död förenades dessa sagominnen med kreativitet. Det blev ett skapande sorgearbete, som pågick under fem år. “Wonderland – en dröm att förtrollas och omslutas av under årets mörkaste tid”, som det uttrycks på museets hemsida. Om jag blev förtrollad? Ja, men jisses!

Ja, ni fattar!                                                (foto av Kirsty Mitchell)

Spana in skuggorna på ryggen.                             (foto av Kirsty Mitchell)

Min absoluta favorit! Jag återvände till detta fotografi flera gånger.         (foto av Kirsty Mitchell)

Från en annan utställning. Också fin, men inte tillnärmelsevis lika fin som Wonderland. (foto Arvida Byström)

Brickorna i restaurangen

Som ung tjej älskade jag att titta på frisyrer, kläder, smink, färg och form. Mitt tonårsrum tapetserades med klipp från olika magasin och jag kunde försjunka i bilderna i timmar. Och bara drömma.

Moster Siv arbetade på Ingrids Damfrisering, och jag fick så småningom förmånen att arbeta där på lördagar. Jag fönade, tuperade, sprayade och gjorde folk vackra inför lördagsdanserna.  Jag ville bli frisör. Livet och yrkesvalet tog en annan väg, men intresset lever kvar, i allra högsta grad.

Den här utställningen och dessa fotografier träffade rakt i hjärtat. Både i hjärtat på den jag är idag, men även i hjärtat på mitt yngre jag, tjejen som vävde framtidsdrömmar i tonårsrummet på Storgatan i Alstermo.

Den här utställningen och dessa fotografier- missa den inte! Se den. Det finns inget liknande.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder före och efter

Hemmablind. Det kan man verkligen bli. Hyllorna i lägenhetens vardagsrum har varit ett irritationsmoment sedan inflyttningsdagen (nästan). Men åren har gått.. Förra hyresgästerna hade satt upp dem, och tanken var ju god (som det heter). Problem? Damm. Alla som har öppna bokhyllor vet vad jag talar om. Suck!

Det är vansinnigt snyggt med böcker, och jag, som den svensklärare jag är, borde vilja klä väggarna med litteratur. Men icke! Där vinner min praktiska ådra. För jag hatar damm. Dammallergiker skulle man kunna säga. Ja, inte rent medicinskt men i alla fall fysiskt. Och psykiskt. Hela jag mår dåligt och ett ostädat hem frestar mitt sinne. Om jag gillar att damma? Nej. Och det är då det blir jobbigt…

Men: hyllorna än numera historia, vilket borgar för husfrid med harmonisk hustru;) Metervis med hyllplan och fina fästen häckar nu på altanen. Jag kan ju inte bara köra allt till tippen. Nån måtta får det vara. Blocket nästa!

Fatta hur mycket damm det kunde lägga sig på dessa hyllmeter.

Fatta så många prylar att lyfta på vid städning.

Borta! Test av väggfärg pågår. Det blev mörkt grå.

Ännu ett skåp tillverkas av gamla fönster. Håller jag på att bli galen, eller?!

Gigantiskt och TUNGT skåp. Nu ska det målas.

Idogt letande efter knoppar gav resultat. Stora, härliga och svarta! Belysningen blev bra, men jag ångrar att vi inte ljussatte samtliga hyllor. Så det får bli framöver. Återstår: putsning av fönsterglas. Så det får också bli framöver.

Bara en aning bruten vit färg, åt smutsrosa hållet. Knappt synligt. Det räcker.

Prylarna och böckerna som samlade damm har förhoppningsvis hittat nya hyllor att samla damm på, via second hand-butiker. Men några fick stanna hos oss. Några böcker vill jag vila ögonen på och bläddra i ibland. Tre tavellister till vänster om skåpet får agera stöd åt favoriterna.

Och så är även dörrarna på plats. Fortsättning följer…

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bye, bye 2018

Udda år är de bästa åren. Det har jag fått för mig. År som slutar på tre, sju och nio har varit bra år. Jämna år har även de bjudit på angenäma upplevelser, så klart. Men eftersom 2019 är i antågande, så vidhåller jag: udda år är bra år.

Tulpanfras!

Gott nytt år. Visst vill vi ha det gott, men det är faktiskt ingen självklarhet. Att kroppen ska fungera varje ny dag är ett under, och inget vi kan, och heller inte ska, ta för givet. Men det gör vi, de allra flesta av oss, vill jag påstå. Vi tar för givet att allt bara ska fungera. Korkat egentligen. Riktigt korkat. Att ta för givet är aldrig klokt.

I väntan på januariljus.

Gott nytt år. Vad är då gott? Relativt naturligtvis,  och tämligen subjektivt. Vi har det väldigt gott i vårt hörn av världen, ingen tvekan om det. Men ofta önskar vi oss mera. Lite godare och lite bättre kan det nog bli. Kanske bör vi istället känna att det är gott som det är. Att allt duger, precis som det är. En stund i soffhörnet, ett samtal med mor och far, en varm omfamning vid diskbänken, barn som mår bra och långa stunder vid middagsbordet. Det är gott för mig, och faktiskt allt jag behöver. Ändå skaver det ibland och jag  undrar varför.. Varför det ska vara så svårt att känna förnöjsamhet och tacksamhet.

Mellandagspromenad i Gamla stan

Gott nytt år. Ja, ett nytt år blir det, vare sig vi vill det eller inte.  Men måste vi tänka nytt, avge löften eller trakta efter förnyelse? Jag tänker det jag tänker, och jag kan inte programmera om min hjärna och mina tankemönster. Jag har försökt, tro mig. Därför får mina tankar duga, precis som de är. Även 2019.  För är förnyelse alltid eftersträvansvärt? Nej, sannerligen inte.  

Så. Vad kan jag då addera till 2019? Jag som har allt. Jo, snällhet! Jag ska krydda 2019 med mera snällhet. Snällhet mot varandra, snällhet mot miljön och snällhet mot mig själv. Jag ska med snällhet (och inte förskräckelse!) se på min spegelbild och jag ska vara snällare med vad jag stoppar i mig.

Så till er alla: Ett snällt 2019!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bye, bye 2018

Bjällerklang

Årets mörkaste natt är över. Snart kan vi samla minuter av ljus, några få för varje dag. Små, små minuter av ljus blir till värdefullt dagsljus. Nu representeras ljuset av alla slingor, stjärnor och girlander och det är fint. Men de kan inte konkurrera med solen. Aldrig.

Men innan dagarna blir längre ska julen avnjutas. Och det hoppas jag att den görs: avnjuts. Dessvärre möter många julhelgen med en klump i magen, formad av stress och dåligt samvete. Stress över allt som ska hinnas med och oro över julklappars uppskattningsnivå. Pengagalopp, hjärtklappning och humörsvackor toppat med aningen för mycket alkohol. Ett recept för en riktigt usel jul. Skippa det!

Lyckligt lottad är jag, som får njuta. Noga har jag lyssnat till vad jag vill, inte vad andra behöver. Det må uppfattas själviskt, men det är förbaskat skönt. En god njut-jul tillönskas er, kära läsare!

Hjärtat vid hamnen i julskrud.

Julmotiv på Borgholms torg.

Årets glitterkalender har snart alla luckor öppnade.

Julros är fint.

Köksfönstret denna jul.

Och så har blomman på brygghuset fått sin röda boll;)

Årets glögg tar plats i nya skåpet.

Snart dags för byte på kylskåpsdörren. Igen!

Dela gärna:
1 kommentar till Bjällerklang

Barnsligt förtjust…

… blir jag när små prylar som jag köpt hittar sin plats. Vissa föremål “pratar” med mig och dessa har jag svårt att lämna kvar i butiken. Och när prislappen ligger på några tior är det inget att tveka på. Jag samlar på mig och plötsligt passar de in. Någonstans. Bara så där helt rätt.

Nu är det dags för finliret i brygghuset och nu är det upp till bevis: Blev det så bra som jag föreställt mig? Jodå. Det funkar.

Jungnelius nagellack och den lilla vasen. Som gjorda för varandra. Och för lilla huset.

Lite mindre föremål passar här.

En liten ljusslinga. Förstås. Och en gammal IKEA-skål på köksbänken. Perfekt.

Min dotter med sambo vet precis vad jag gillar. Fin present.

Barnsligt förtjust blir jag också när lilla huset är belyst. Som barn på julafton sprang vi runt och tittade, fotograferade och bävade. Så jäkla fint. Efter flera år med en mörk trädgård har vi nu belysning. Ute. Varde ljus, liksom. Såklart gör slingor och annan trädbelysning sitt. Ja, nu njuter vi!

Till och med gruset runt huset blir fint i belysningen.

Kära lilla hus!

Belyst kastanj. Dramatiskt.

Julpyntat i Kvarnstad.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Brygghuset med mera

Uppdatering från brygghusfronten. Det lilla badrummet blev över förväntan. Känslan är go, det är trivsamt (om det nu behöver vara det på en toa..) och allt är nytt och fräscht. Och så vatten. Jag säger då det.

En liten rosa adventsstjärna är redan placerad;)

Titta! Det rinner!

Resten av huset börjar arta sig och jag var inte sen att hämta en ljusstake till fönstret. Färgen hann knappt torka. Resterande målning underlättas av ett numera uppvärmt hus. Vi har ju fått el i boningen också. Jag har faktiskt bara gått dit och tänt upp belysningen. Bara för att jag kan.

Paret Blad i arbete en sen kväll.

Veckan har även bjudit på finmiddag med dotter och sambo. Hemligt var det när vi skulle infinna oss i Kalmar, och hungriga skulle vi vara. Och det var ju inte så svårt… I deras fina lägenhet mottogs vi med juliga snittar och bubbel. Så festligt. Därefter en härlig middag på Kalmar Kök och Bar. Fint ställe. Rekommenderas.

Jag har lärt henne allt jag kan;)

Smaskiga såser på rad.

En dag på jobbet kan vara en dag på Konstmuseum. Där fick eleverna arbeta kreativt med tema “Kroppshets”. Ständigt aktuellt och väldigt viktigt. En angenäm dag med förträffliga ungdomar!

En uppgift var att skissa och det var en utmaning.

Annars är det grått, blött och ruggigt. Ingen kan tycka att det är skönt ute i dessa dagar och det är svårt att se skönheten i naturen och vid havet, hur gärna jag än vill och hur mycket jag än försöker. Då gäller det att balansera med ljus, värme och mys inomhus. Och då väljer vi gärna en fika hos kära mor och far. Där finns allt det där goa, allt det där som vi behöver.

Jag menar: Hur kul är det?

Gott och gemytligt på Torsgatan.

Till sist en lusse-hälsning från förr.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bädd

Inget är väl viktigare än en skön bädd. Mjuk, fast, medel eller mitt emellan. Smaken är som baken. Jag vill ha en mjuk säng. Det vet jag nu, efter ett antal byten… I lägenheten (där vi oftast sover) har vi världens skönaste säng. Hotellsängar ligger i lä. Vi längtar hem till vår binge!

Dessvärre är inte sängarna i huset av samma klass, och vi har funderat mer än en gång om vi ska uppgradera komforten. Vi får väl se om det plötsligt händer. Triss alltså. Det är dyrt med sängar.

Sänggavlar är en annan historia. I nuläget syns mest stoppade sänggavlar i inredningsmagasinen och det är väldigt fint. Men inte riktigt vår grej. I brist på annat fick en gammal dörr jobbet som sänggavel i huset, och i lägenheten tapetserade vi en “fulgavel”.

Snedtaket kräver en låg gavel. Dörren, som jag skrapat på i evigheter, fick sin plats här.

Resten av sängen byggde Mats på plats. Praktiskt att slippa dammsuga under sängen;)

För några månader sedan såg det ut så här i sovrummet.

Tapet på sänggavel. Duger så länge!

En lyxigare tapet, men det räcker med en rulle. Lite silver-bling-bling passar till julen;)

Säng och soffa lockar i vintermörkret, så även en värmande glögg. Trots motstånd (vissa kvällar megamotstånd!) så måste jag ta mig ut en stund och få luft. Hopkoket av baciller är inte att leka med just nu. Jag ser nästan hur de flyger runt. Lyckligtvis har ingen hittat in i mig. Än så länge…

Skymning vid Sjöstugan

Stora sjalen i flera varv.

Sötpotatis, rotselleri, broccoli och solrosfrö. Gott just nu (och alltid för den delen;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bråda tider

Nu är det full fart! Tack och lov! November stämplar ut om några timmar och årets mörkaste månad är redan över. Schwooop! Ungefär så lät det.

Brygghuset har numera både el och vatten. Jajamän! Om det känns bra? Det må ni tro! Lamporna ska nu upp i taket, efter “lämplighetskontroll”. Varenda pryl som kommer innanför brygghusets dörr ska passa in och ha en given plats. Så måste det bli. Nu har vi lagt ner så mycket energi och tid att allt måste bli bra. Eller perfekt. Faktiskt.

Test av lamporna. Passar de in i stilen? Ja. Godkända!

Annorlunda emballage som för tankarna till Bag-in-box;)

Coola påslag!

En skål av svart metall. Handplockad till lilla huset. Tjugo kronor.

Denna ljushållare kanske gör sig bättre i lilla huset. Kan den ha suttit på en orgel?

Och så skulle potatisen upp.

Adventsmys på Slottsgatan 22 i torsdags kväll.

Ett besök i “Creperiet”. Gott och annorlunda.

Årets adventskalender är överlämnad till dottern.

Och mitt i alltihop, mellan fönsterputs, adventspyntande och betygssättning, påbörjar vi ett nytt projekt. Inte helt olikt oss… En av sommarens hetaste dagar köpte jag två gamla dörrar på Blocket. Sedan dess har de stått nere i porten och pockat på uppmärksamhet. Jag har varje dag ignorerat dörrarna och låtsats som om jag inte sett dem. Men nu gick det inte längre. Hur svårt kan det vara? Liksom.

Nu står två ursnygga dörrar uppe i lägenheten och väntar på att bli monterade. Sen tog vi ner en vägg med hyllor som jag var skittrött på, sen målade vi om, sen byggde vi (Mats) ett gigantiskt skåp, sen… Återkommer i nästa inlägg. Hej och hå!

Har man inga snygga pardörrar i “våningen” så får man fixa ett par själv;)

 

Dela gärna:
1 kommentar till Bråda tider

Bästa klappen

Ingen lär bli förvånad att jag hyllar valet av årets julklapp. Hur många gånger har jag inte lyft fram hur viktigt och roligt det är att ta till vara och att återanvända? Otaliga gånger!

Årets julklapp är en företeelse som vanligtvis går mig förbi.  Men när det gäller 2018: det återvunna plagget, då blir jag glad och det vill jag härmed högtidlighålla. Det var på tiden! Jag välkomnar allt som stävjar köphysterin och allt vad svarta fredagar heter. Hia er! Visst, ibland känns det lindrande att försöka shoppa sig lycklig. Men tyvärr, det håller inte i längden.

Och ni som följer mig vet att jag inte bara förespråkar återvunna plagg, utan all form av återvinning. Undantag: avslutade relationer.

I veckan hittade jag en liten godis-kavaj som gjorde min dag. Ja, jag vet att den signalerar 80-tal och jag tror banne mig att den är därifrån.

Sammet! Kall rosa! Lycka!

Bling-rosa knapp. Nja… tveksamt. Kanske får den sitta kvar.

Matchar mina älskade blom-kängor!

Flamingokvintetten nästa? Ja, kanske det. Men det blir inte roligare än man gör sig. Och det är en av fördelarna med att vara 55. Jag klär mig precis som jag vill!

Fyndade även ett nytt bubbelglas. A la Mari.

Ett utmärkt sätt att ta tillvara gamla kläder och andra trasor är att gå på dem. Som mattor. Nej, jag har inte börjat väva. Det finns det andra som gör. Så mycket bättre!

Ljuvliga färger!

Och sist, men inte minst: Vårt kära Rili! Som vi har kämpat på i återvinningsgebitet. Outtröttligt. Äntligen får vi en fjäder i hatten, eller var vi nu vill sätta den. Heja oss!

Vintervitt av lakan, dukar och spetsar.

Jag klämmer in en rosa till fingret också, när jag ändå är igång;)

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Bästa klappen
« Äldre inlägg

© 2019 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑