Kategori: Betraktelser (sida 1 av 5)

Bara nytt

Och jag som tycker bäst om när allt bara är som vanligt. När allt bara tuffar på och inget särskilt händer. När det är lugnt.

Men så förändras stora delar av livet. På bara några månader händer massor. Lite coolt faktiskt, och jag är ganska stolt över mig själv. Att jag hänger med, att jag hänger i.

Här sitter jag och är cool;) Midsommarafton vid Sinus.

Inga fler somrar på norra Öland, vilket är lite vemodigt. Inga fler nätter i lägenheten i stan, halleluja! Nytt jobb, nytt hem, för såväl oss som för dottern med familj. Den senaste tidens flyttkarusell toppar vi med att flytta svärmor från Stockholm till Öland i augusti. Sen får det vara nog. Det finns ju gränser för vad mitt kontrollbehov kan uthärda.

Men. Till min förvåning och glädje noterar jag hur tålamodet tänjs, mitt i kaoset. Jag kan riktigt höra hur det gniiislar och knaaakar inom mig. Jag blir mer och mer tolerant och det är bra. Det är nyttigt för mig. Så välbehövligt att faktiskt inte hinna hålla ordning, att bara låta saker vara. Det blir som det blir liksom. Tidigare otänkbart. Nu befriande!

Vi i nybyggt hus. Och här bor Knut. Som jag nu får hålla!

För det är så långt vi sträcker oss, i detta tillstånd av avstånd som nu råder. Och det passar oss ganska bra. Inga tider att passa, inga sammankomster och inga sommarhappenings. Skittrist i grunden, men ändå okej.  Att få hålla vår lille Knut, det räcker för mig.

Tiden stannar.

Alla känslor på en och samma gång!

Butiker och restauranger har öppnat upp och ön kryllar av folk. Det är fullt möjligt att socialisera, äta på restaurang och besöka diverse turistmål. Men det vill man inte. För det ska man inte. Om nu alla, med sommarens varma vindar som svepskäl, släpper mer och mer på gällande restriktioner, blir det inte bra. Verkligen inte bra. Det kan gå riktigt illa. Om vi inte håller ut.

Av den anledningen blir jag förbannad när folk knör sig förbi, när de inte kan vänta. Av samma anledning blir jag galen när folk kliver mig på hälarna vid kassorna i mataffären. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd? När det står på skyltar från golv till tak? När det basuneras ut dagligen via olika medier? Va?!

Klart vi kan tänka oss ett restaurangbesök, om det är långt till nästa bord.

Nej, hemma under korkeken (valnötsträdet) är det tryggt. Där finns skugga under heta dagar och sköna stolar att luta sig tillbaka i. Där kan vi sitta och småprata, umgås eller bara titta på allt fint som växer.

Massor av rosor

Kvällssolen…

Även hos mor och far blommar det!

Slut på friden. Drygt tjugo fönster och dörrar är nu bytta och fasadbyte står på tur. Vi ska återskapa det ursprungliga utförandet genom att använda stående pärlspont kombinerat med liggande panel, i två nyanser av grått.

Upp och hoppa;)

Inomhus är det beboeligt (märkligt ord). Mellan bostaden och den före detta lanthandeln fanns ett rum som förmodligen använts som kontor eller lager. Det har vi delat på två. Ena delen av rummet ska bli badrum och den andra delen är numera hall. Förvaring de lux! Jag kan inte ens fylla alla lådor och hyllor. Men nu jäklar blir det ordning på torpet!

Genomgångsrummet

En större öppning för en ljusare hall

Hallväggen klar!

Rymliga höga garderober. Mina favoritknoppar, modell XL

Spegeln av plåt/glas fick nytt liv. Mojjen till höger reglerar golvvärmen.

Persbrandttavlan skymtar över gulnat (oajaja) skoskåp.

Eftersom flädersaft står högt på makens önskelista klämde han in ett par kok. Och visst är det gott, om än aningen för sött för min smak. Men det går ju att spä (som man säger i Småland;)

Doftar sommar

Byte på kylskåpsdörren! Här hålls avstånd kan jag tycka, förutom fiskarna;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Barnbarn

I den finaste tiden börjar ditt liv

När äppelträden blommar och syrenerna slår ut

Då tar du ditt första andetag

Då öppnar du dina ögon

Allt förändras 

Ett före och ett efter

För nu finns du

Ja, då är han här. Förberedd. Det trodde jag att jag var. På den där stunden när det skulle ske. Förlossning, barnbarn, mormor. Jag har bearbetat händelsen i flera månader. Och så hände det. Morgonkaffet gick inte att få ner, fjärilarna tog allt utrymme i magen. Sprang på toa, fnittrade i min ensamhet, grät en skvätt och var förmodligen en trafikfara. Helt galet. 

Han har nog lockigt hår. Det tror jag mig se på bilderna. Att han är den gulligaste, duktigaste och den mest perfekte bebisen som fötts, behöver jag ju inte skriva;)

Den första dagen.

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra, bättre..botten

Att förhålla sig. Det är det som gäller. Och att på bästa sätt förskjuta tankarna på allt som händer omkring oss. Det går faktiskt. När jag går här och pofflar runt, ter sig allt mycket lättare och ljusare än det måhända är. För det är jobbigast. Det där att ingen verkar ha riktigt koll på viruset, och ingen vet hur det ska bli.

Framtiden är vi förvisso vana vid att inte kunna styra, och i vanliga fall är det en skön tanke. Det blir som det blir, liksom. I det ligger också ett uns av spänning och förväntan. Kanske händer något roligt! Ovissheten som råder just nu, är svårare att hantera. Vem som helst begriper ju att det inte är några  himlastormande överraskningar som väntar runt hörnet..

Jag tillbringar större delen av dygnet utomhus. Gräver, sår, klipper, planterar och planerar. Endast hungern och mörkret driver mig inåt;)

Vid ingången växer en ros, lite inklämd. Undrar vilken färg?

Grön och fin!

De här tittar fram bland stenarna.

Tulpaner överallt! (foto: Elin)

Snyggast! Min färg! (foto: Elin)

Jag har förgätmigej! (foto: Elin)

Jag har blåsippor! (foto: Elin)

Jag har vitsippor! (foto: Elin)

Och nu ska jag sluta. Men jag blir på riktigt lycklig när jag hittar mina favoriter.

Växthuset är på plats, numera byggt på en gjuten sockel och med normal takhöjd. Kanske inte min längsta kamrat M kan gå rak där, men det fungerar för oss;)

Arbete pågår och jag har redan hunnit med både mat- och fikapaus därinne;)

Nödvändig skugga från fjärilsgardinerna, vilka fanns kvar i huset.

Det lär bli trångt…

Den uteplats som redan fanns går under namnet dansbanan (ja, den är provdansad;). Där piffas det så gott det går för att öka mysfaktorn. Om man inte har några fästanordningar till balkonglådorna, tar man några scarves. Gränsen till tivoli är påfallande nära, jag vet.

Äppelträd och valnötsträd ger oss skugga i sommar.

Det blir nog fullt med blommor.

Bakom garaget ligger några gigantiska stubbar. Tanken har varit att forsla bort dem, men nu har jag tänkt om. De får stanna och jag funderar vidare på hur jag kan integrera dem i kommande projekt.

För snygga för tippen!

Som sagt, hungern gör att jag stundtals är inomhus. Köket har blivit husets bästa plats och där hänger vi gärna. Som middag vid valborg. En morgon med mammas goda bröd. En vardag med en tallrik pasta.

Här är det gott att vara. När sedan hästarna går förbi i hagen utanför blir det nästan lite för bra. Jag smäller av!

Fisk från Nisses. Lyx! Serverad vid vår köksö.

Morgonsolen måste skärmas av med persienner. Tyvärr..

I kvällssolen och egen basilika. Ja, jag säger då det.

Inget är som väntans tider. Bebisväntan. Den där omtalade ”livets efterrätt-känslan” som barnbarn tycks ge, börjar ge sig tillkänna. Jag har redan påpekat för de blivande föräldrarna att jag ska hålla mig i skinnet, sansa mig och inte bli en mormor som hänger hos dem dagarna i ända. De får lova att låsa dörren och mota mig (och vid behov även slå mig) med sopkvasten om jag inte hör!

På Hantverket i Borgholm finns så mycket fint! Snart får jag handla!!

Och vad är botten då? Ledin kommer inte. Det är botten. Ja, jag vet att coronahelvetet gör folk fruktansvärt sjuka, kör ekonomin ner i dyngan och skördar liv. Ja, jag vet att jag inte ska gnälla. Men ibland kryper surtanten fram, kryddad med tonårsattityd. ”Va?! Men jag som ville? Varför får jag inte? Ska allt förstöras nu? Får man inte ens ha kul?”. Låg nivå, helt enkelt.

Men jag längtade. Och nu förhåller jag mig.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. Passande motiv!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bryta upp

Oftast är det som bäst när allt är som vanligt och förändringarna är få. Nu är det inte längre som vanligt, vare sig i världen eller hos Blads. Förändringarnas tid är här. Flytten är avklarad och nu har jag äntligen tillgång till min dator och mina bilder igen. Abstinens. Bloggabstinens. Glädjerus i magen ger ni mig, genom att efterfråga mina inlägg. Utan er blir det ju liksom ingen mening med bloggen. Så: tack!

Den lägenhet som jag bott i under många år har vi nu lämnat. Beslutet föregicks av stor vånda, eftersom jag trivts så jäkla bra där. Men. Av orsaker som vi inte råder över, var vi tvungna att ta beslut om att flytta, att förändra och att göra något nytt. Att det hela skulle sammanfalla med värsta Coronaeländet gör att vi sent ska glömma denna tid. Flytta är ju sjukt jobbigt (för övrigt ingen jämförelse med pandemin). Ändå har vi haft gott om tid (hur gör alla som flyttar under en helg?!?)

Byter från den här utsikten… (foto Elin)

… till den här.

Om jag hade kunnat förutspå hur bra det blev, hade all vånda sluppit gnaga hål i kropp och själ. Som ni alla har förstått vid det här laget, är mitt hem superviktigt. Oron för att eventuellt inte trivas i det nya hemmet har tärt… Helt i onödan! För här är det så gott. Om inte virushelvetet som finns där ute förpestar tillvaron, skulle allt vara perfekt. Faktum är att jag glömmer all skit under långa stunder. De stunder då jag helt upptas av trädgårdspyssel, barnbarnslängtan och diverse hemmafix.

Vårt älskade Mariefred ska säljas. Ytterligare ett beslut som vi har tagit. Det sunda förnuftet har vunnit över hjärtat. Så måste det bli ibland. Det är tungt att överge ett projekt som vi skapat, men nu får det bli så. ”Det är ju bara ett hus”, intalar jag mig…

Snart får någon annan dofta på dessa syrener.

Men jisses så deppigt det låter. Jag har syrener vid nya huset också, så det räcker och blir över. Och en stor trädgård som jag ska ta tag i, i sinom tid.

En skön vrå.

”I år sätter jag inga fröer. Det har jag inte tid med”, tänkte den logiska och förnuftiga Mari. ”Klart jag ska sätta fröer! Det är ju kul”, tänkte min andra sida. Den vann.

Sommarköket i källaren.

Inomhus då? Ja, där har det hänt grejer. Så pass många att jag inte vet var jag ska börja. Så jag väntar med det helt enkelt. Tills nästa inlägg. Lamporna i köket är uppe och är ett ämne för lustigheter. ”Ålryssjor, kräftburar och nätstrumpor” är några av benämningarna. Ja, alltid kan man roa någon;)

Här hämtar jag kraft.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. SAMT byte av själva kylskåpet;)

Ha nu den allra mysigaste påsken, även om den blir lite annorlunda. Det kommer flera!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bide bade

Så läste jag när jag var liten. Jag visste precis hur det skulle låta, och låtsasläste: ”Bide bade, bide bade, bide bade..”. Den ramsan tänker jag på nu. ”Corona, corona, corona, corona”. Jag hör vad de säger, men begriper ändå inte. Av naturen drabbas jag sällan av panik och jag trivs inte i kaos. Jag är oftast sansad. Men alla ”corona, börskrasch, pandemi, permittering och hygien” när min oro. Fast jag inte vill.

Så klart är det allvarligt. Det är ingen ”vanlig förkylning”. När statsministern talar om för oss att vi ska tvätta händerna, då är det allvar. Och märkligt. När toapapper säljer slut, då är det skarpt läge. Men tvålen då? Tar inte den slut? Alltså. Jag fattar inte! Kissas och bajsas det utan efterföljande tvätt? Hostas och nyses det rakt ut? Var tar det gugget vägen? Ska det ligga på golvet eller hänga på väggen? (förlåt alla kvackelmagade). Hur? Svårt? Kan? Det? Va? Tvätta händerna, hosta och nys i armvecken, coronatider or not. Bara gör det!

Information och nyheter följer jag med måtta. Jag doserar dem, i lagom mängd. För jag mäktar inte riktigt med. Jag bidrar med det jag kan (läs ovan) och jag undviker äldre och sjuka. Jag gör som de säger, de som vet (vem som nu vet?!). Sängen istället för soffan, Lantliv och frökataloger istället för tv. Så väljer jag. Övrig tid ägnas åt husbestyr.

Tunga fönster och en svängd trappa tvingar fram andra lösningar.

Nästa på tur!

Tiden tillåter inte alltför mycket dutt med roliga detaljer tyvärr. Flytten närmar sig med stormsteg;) Men lite påhitt blir det trots allt.

Trädetalj som låg i källaren målades…

… och kröner nu det stora skåpet.

Köket tar form.

Vitt, vitt. Orkar inte ta beslut om färger just nu.

I vardagsrummet har vi tillfälligt placerat en säng. Där ligger jag ibland och studerar vårt nya hem och grunnar på möblering och inredning. Angenäma stunder! I fönstret står tre vaser som jag nyligen köpte på auktion.

Har jag tur så kanske maken spelar en truddelutt;)

Från Lindshammars glasbruk. I originalkartong. Häftigt!

I trädgården välkomnar vi allt som växer upp. Odling är en lisa för själen och jag ska lära mig allt jag kan för att skapa en hållbar, naturlig och snäll trädgård.

Lycka!

Hur många kan de bli?

Blåklint. Gillar!

Kanske är det så att vår jord nu säger ifrån. Som min kropp gör, när jag pressar den för hårt. Den skriker ”Stopp! Nu räcker det!” men jag lyssnar inte. Bara kör på. Tids nog strejkar någon del av mig och framtvingar återhämtning. Kanske är det nu som vår jord fått nog och kräver en omstart. En fin tanke, en tröst, mitt i eländet. Måhända får vi en förändrad värld efter denna pärs. Förhoppningsvis en bättre.

Nu ser vi tiden an. Vad annat kan vi göra? Det mesta ställs in och utbudet sinar. Undrar vad journalisterna ska rapportera om när viruset är besegrat och ekonomin åter får fart? Om det blir nyhetstorka får jag tipsa dem om ”Bide bade, bide bade”;)

Allt gott!

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bästa!

Den bästa av jular önskar jag er, kära läsare. Jag hoppas och tror att helgen blir ljus och vacker och att ni tar hand om er. På alla sätt.

Hos familjen Blad blir det, som skrivits tidigare, en lightvariant av julfirande. Men det är gott nog. Minsann. Klart skinkan åkte in i ugnen och avnjöts halvljummen (hinner aldrig vänta!) med min egna julgröt (god om jag får skryta;) och ett glas mumma. Alltså.. mumma är inte så himla gott, men man får ju offra sig en gång om året. Ho, ho, ho…

Vi varvar julvila med renovering. Det jobbas järnet för att vi ska kunna trivas i vårt nya hem. Vi ger allt nu, för att vi ska få det bra. Sen. Tro för den skull inte att vi har det dåligt under tiden. Nej då, inga renoverar som vi;)

Det räcker inte med en stege..

Det gäller att se den så kallade potentialen (uttjatat ord!). Det gäller att kunna se förbi det avskavda och fula. Det gäller att se hur jäkla fint det kommer att bli. Hur denna kåk ska formas efter oss, och hur vi ska trivas ihop. Huset och vi.

Även detta hus ska bli grått, i två nyanser. Panelen går förhoppningsvis att rädda. Håller tummarna, för den är väldigt fin.

Nya fönster är beställda. Ni ska senare få läsa om husets historia. Där framgår bland annat varför fönsterna är så gigantiskt stora idag.

I den före detta lanthandeln har vi gott om plats.

Timmen blir ibland sen och magen kurrar efter mat. Då gäller det att vara påhittig och laga soppa på en spik. Exempelvis fisksoppa;)

Lilla extraköket fungerar utmärkt. Compact living!

Och så lite bubbel och ljus. Klappat och klart, spånskivegolvet till trots.

Nu tar jag på mig örhängen som matchar silvret i mitt hår. Så lever jag dagarna som är kvar av detta år. Hoppas skinkan inte ger mig tjocka lår, ej heller att jag en spik i foten får. Eller en planka på mina tår. Undviker gärna blodspår, brandkår och magsår. Något vi förmodligen slipper är liggsår.

Snacka om sidospår..

God jul!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blänk av ljus

Ni vet de där vågskålarna som jag har skrivit om tidigare. Den ena vågskålen som ibland tyngs av ledsamheter och skit. Och den andra, som fylls av glädje och tillförsikt, i strävan mot jämvikt. November hamnar i skitskålen. Mörkret äter sig in i mage och sinne och det blir lätt svart och hopplöst. Ibland känns det så där, och det vet jag. Då gäller det att ta en dag i taget, och hålla ut. För det vänder. Det vet jag också.

Så anas blänk av ljus vid horisonten. Förändring och förbättring är ledorden nu. De ord som drar mig och lockar mig att ta mig an en ny dag. Med längtan kisar jag mot blänket och väntar på att det ska glimra till, att det ska lysa upp mitt liv. Det måste bli bra.

Novemberkaktusen hos mor och far gör sitt bästa för att sätta färg på dagen.

2020 blir förändringens år, inga tvivel om det. Dotter med sambo planerar husbygge i vår, och i maj blir de tre. Då blir det till att avnjuta den där livets efterrätt som alla mor- och farföräldrar talar om.

Till små fötter!

I dagarna har nästa husprojekt startat. Vi slipar sågbladen, vecklar ut tumstockarna och plockar fram penslarna. Igen. Hoppas ni följer med oss, in i bloggens tredje år.

Tack för att du läser. Tack för all uppmuntran. Tack för allt snällt som ni skriver och säger. Tack.

Nya vyer från fikabordet;)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blandat

Det händer inte så mycket just nu. Vila råder. Men några små projekt tuffar på,  i sakta mak. Om det inte står några idéer alls ”på vänt” är det riktigt illa;). Jag planerar och pekar. Mats utför. Perfekt fördelning, från mitt perspektiv…

Snygga grå stenar väntar på att bli en hylla. Plan finnes.

Planket mellan vedboden och brygghuset var tänkt som ett skydd för den öländska blåsten. Det blev bättre än så: bästa lilla vrån för morgonsol är skapad. Där bakom.

Jamen! Nu måste ju vedboden också snyggas till.

Den här varianten på handtag valde vi. (Ja! Vi ska måla över skruven.)

Det gäller att ta tillvara på stunderna och omge sig med dem som betyder mest. Dottern kom hem på middag i veckan som gick, och lördagen tillbringade vi med mor och far. Energi och glädje! I sin renaste form.

En bukett i Mari-färger till bästa föräldrarna!

Sötaste grisen fick följa med hem ifrån det stora möbelvaruhuset.

Andra söta grisar finns i Byxelkroks hamn.

Längs vägarna på Öland säljer en och annan odlare sina produkter. Hur mysigt är det inte att stanna bilen, välja ut varorna och betala i ett litet kassaskrin eller burk? (…finns ju swish också ;). Jag blir lycklig när pengarna i skrinet får ligga kvar, och jag kan tänka mig in i hur odlaren med nyfikenhet och förväntan vittjar dagens kassa. Mera sånt!

Vi köpte honung. Det går ju liksom inte att åka förbi..

Och så har vi ju egen odling också;)

Jag är så glad för att du läser. Tack!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bryta

Dags att bryta med sommaren. Det tar emot, inte tu tal om det. Skördefesten på ön satte punkt för säsongen. Husbilarna  tuffar hemåt, ljusen i stugorna släcks och butiker sätter upp ”Tack för i år”- skyltar. Vemodigt men naturligt. Det är årets gång, så här på en turistö.

Aldrig har sommarens sista blommor varit så färgstarka…

…som när de står i kontrast till höstens palett.

Skördefest vid sjöbodarna i Byxelkrok.

Skördefestare lämnar ön med färjan.

Jag är en analyserande typ. På gott och ont. Det mesta (allt!?) ska brytas ner och detaljer ska vridas och vändas på. Periodvis tar grunnandet över, så till den milda grad att nattsömnen får sig en törn. Inte bra. Utan sömn blir allt skört. Det som till synes är små vardagsbekymmer blir till stora berg. Monstertankar. Ältande. Så är det nu.

Dags att bryta av. Att pausa och ägna mig åt rätt saker. Prioritera. För att inte bryta ihop.

Mys i huset.

Ljus. Alltid.

Lite skördepynt piggar upp;)

Det behöver inta vara sommar för att grilla.

Nu ska jag se till att ljuset och glädjen ska bryta igenom den dimma av oro och trötthet som byggt bo. Det enda jag kan göra är att förhålla mig. Till att dagarna blir kortare, till att årstiderna tickar på och till att kropp och knopp ibland skriker stopp, sluta. Dessutom kan jag vara väldigt mycket snällare mot mig själv.

Kvällar vid havet.

Plupp-byte på brygghusblomman. 

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren.

En klok person som står mig nära och som jag tycker väldigt mycket om (faktiskt så nära och så mycket att han är min make;) stöttar, uppmuntrar och ställer frågor. En kan vara: ”Vad är egentligen problemet?”. Och ja, det kan man ju undra… Hittelön för det svaret!

Fasen, vad deppigt det här blev då. Bryt! Jag har shoppat en snygg klänning;). Inte second hand. Det ni!

Färg + material = Mari

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara vara

Inga tider, inga måsten och inga krav- receptet för en helg med fokus på återhämtning. Forskning, läkare och andra kloka personer (ni har väl lyssnat på Anders Hansens ”Sommarprat”?) menar att stress inte är farligt så länge tid ges för återhämtning. DET tog vi fasta på i helgen. Det går nämligen inte an att springa som skållade råttor och tro att man är tjugofem.. För si det är man inte!

Så: korgen packades med go mat och bra böcker och så for vi mot norr. Som en skänk från ovan dränktes huset i sol och vi låtsades att det fortfarande var sommar. För det var så det kändes. Som sommar!

Snacka om återhämtning! Mammas älsklingsblommor på bordet.

De små ringblommorna har kämpat tappert mot torkan..

Nu får man dra in både det ena och det andra. Och njuta!

Det är inte bara vi som trivs i vårt hus. Varje gång vi kommer har vi haft besök av diverse små varelser. Än så länge inga tvåbenta med ont uppsåt, tack och lov… Rådjur och grävling lämnar tydliga spår i gräsmattan (känns sådär..). En liten katt sover i stolen på verandan (mysigt!). Småfåglar verkar också trivas på verandan och lämnar vita bajsstämplar efter sig. Måånga! Den gamla måsen av trä får agera fågelskrämma och vi får väl se hur den lyckas med uppdraget;)

Förhoppningsvis rör sig vingarna i vinden. För blåsa brukar det ju…

Söndagar serveras det brunch på Källa mat & café. Nästa söndag är säsongens sista. Så passa på! Tänk att det finns ett sånt härligt ställe rakt över vägen. Uteserveringen badade i sol och det var nästan för varmt att sitta där. Ja, ni läste rätt. För varmt! D-vitamin de luxe.

Doften av nybakat.

Havtornssmoothie. Rosa sugrör till mig!

Och så finns det ju de som inte kan sitta still..

En rejäl bunke grå lasyr väntade. Jag vet inte om den skrek , knackade eller på annat sätt pockade på uppmärksamhet, men lasyren ströks på. Många pinnar är det…

Fortsättning följer.

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg

© 2020 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑