Kategori: Betraktelser (sida 1 av 5)

Bara gör det

”Jaha, joho, nähä. Men då ska vi se…Kanske ska jag skriva lite idag? Nej, det blev inget idag heller. Tvätten! just det, måste lägga i en maskin. Snart mat, bäst att jag skalar potatisen. Gud så skönt det skulle vara att vila en liten stund… ” =Utdrag från mina tankar den senaste tiden.

Nu regnar det utanför, ösregnar kan man säga.. Gott för natur och trädgård, illa för sommarkänslan. Den vill jag ännu inte förlora!

Det har hänt en del sedan sist. Främst med huset, eftersom vi fortfarande är restriktiva med att ut och fara och träffa folk.

Det nya plåttaket glänser så fint. I början av sommaren kunde vi riva alla byggställningar och bygga den efterlängtade altanen. Det har stundtals varit för varmt för att kunna nyttja denna soldränkta plats på tomten, men kvällarna har varit fantastiska. Vi funderade länge på trappans placering och även räckets utformning, men allt visar sig till slut. Under byggnationens gång växer bilder fram och man känner när det blir rätt. Det är bra! Dessvärre fanns inget snyggt räcke att köpa, så det fick bli design a´la Blad.  Jag ritade, Emil sågade och Mats spikade. Bra team!

En kil i varje planka…

..bildar ett mönster som stämmer med huset. Tycker vi.

Trappan blev ganska bred och leder ner till växthuset.

Möbler i rottingliknande material som tål att stå ute. Och ett bastant bord!

Jag uttryckte i våras mina farhågor för en usel odling. De farhågorna besannades icke, så den oron kunde jag besparat mig. Det har växt, och växer fortfarande, så det knakar. Alla små pinniga tomatplantor och de små skrynkliga kryddbladen fyller nu växthus och pallkragar. Nu har vi problem att hinna ta hand om allt. Ja, alltid är det något;)

Fjärilsbusken är på sin andra sommar och det ser lovande ut.

Mängder av valnötter! Vi måste läsa på vad man ska göra med dem!?

Flox! Doftar ljuvligt! En fin blomma att ha i trädgården.

Stopp! Nu var jag där igen med mina trädgårdsbilder. Kan ju liksom inte låta bli…

Och så lyckades vi (som vanligt!) pricka in sommarens varmaste dag när vi skulle foga badrummet. Minns när vi la golvet i lilla brygghuset och termometern visade trettio grader… Snabbt måste fogen på plats, utan att allt stelnar på fel ställe.

Badrummet var tidigare ett genomgångsrum. Dörren är igensatt och rören är dragna.

Ni har tidigare sett stjärn-golvet och när den bilden togs hade vi ingen aning om hur väggarna skulle se ut. Valet föll på mörka, stora plattor som nästan liknar metall. För att ytterligare förstärka det mörka valde vi svarta detaljer. Vi har fått till en hotellkänsla, typ. Gott!

Här var vi fortfarande ganska tveksamma till resultatet. Blir det för mörkt?..

Nej då! Det blev bra. Bra och annorlunda (och då trivs ju jag;) Emil har omvandlat en gammal möbel för handfatet, det skulle inte fungerat med en Ikea-variant. Spegeln är från Mats farmor och satt som en smäck här. Jo då, vi kunde ha valt en svart toa-stol, men vi blev avrådda från att köpa det.

Andra hörnan skuras så svetten lackar!

Slutresultatet.

Kanske minns ni skåpet som jag köpte på loppis. Skåpet som skulle sätta tonen för badrummet. Det hittade sin plats här, men vändes upp och ner. Den fina ”bården” blev lika fin nertill och på detta vis  kan ”botten” fungera som plats för handdukar, en liten murgröna, högtalare och ljus (så klart!)

Som jag skrev tidigare har vi varit försiktiga och fortsatt hålla avstånd. Men ett par konserter utomhus har vi avnjutit. Lena Ph och Lisa Nilsson var två artister som spelade vid Solliden i somras. Väldigt fint att äntligen få lyssna på live-musik igen! Det händer liksom något i kroppen…

Vacker spelplats, gott om plats!

De bästa stunderna är dock med Knut. Tänk att en liten människa kan flytta in i hjärtat och göra livet så gott. I sommar har han lärt sig gå, han lär sig hela tiden nya saker och han förstår mer och mer när vi ”pratar” med varandra. Och han älskar sin mojmoj (det är jag). När han är här vill han inte åka hem. Han tittar avmätt på de stackars föräldrarna när de kommer, som om han tänker ”Vad gör NI här?” Han har även sovit ett par nätter hos oss i Peterslund och det har gått jättebra.

Sommarens finaste stund. Vila under valnötsträdet. Spana in foten!

Malla har fixat pannkaksfrukost.

Och nu har väl lille pojken börjat förskolan. Inskolningen har gått bra och igår sov han sin middagslur där. Dutti!

Redo för lek utomhus (bild Elin)

Knut och Iffe är bästa polare. Båda vet var skåpet med kattgodis finns, och båda är lika intresserade av innehållet. Dessbättre tycks Knut inte gilla smaken, men att mata Iffe är kul. Toppen, tycker Iffe!

Mätt och go!

Skogen. Jag har skrivit om den tidigare. Den där småländska skogen, med mossa och gran. Som doftar som inget annat. Dit har vi tagit oss några helger nu, för att bara andas, lyssna på aspars sus och plocka blåbär. En fika med kaffe och ägg-mackor vid en kluckande insjö maxar upplevelsen. Så fantastiskt mysigt. Och så avkopplande!

Vilken smak! Nu har jag till gröten i vinter.

Jag avslutar i moll. Sommarledigheten var i sikte. Torsdagen den 10 juni var som vanligt markerad med ett hjärta i min kalender. Din födelsedag! I år blev inga presenter skickade, det fick bli ett telefonsamtal.  Samtalet blev aldrig av. För när din födelsedag kom, fanns du inte mer. Bara några dygn tidigare gav din kropp upp, och ditt kämpande fick ett slut. Oundvikligt, det förstod vi nog alla, men tanken på din död gick ju inte ens att tänka.  Dagen före midsommar tog vi farväl. Och hur en sådan tung, smärtsam och vidrig känsla ändå kan vändas till något ljust och vackert, det är ett under. Men så blev det, och jag är så tacksam att jag var där. ”Mari och Yasmin”. Ett begrepp. Det var vi. Kom den ena så var den andra steget efter. Nu får jag ta alla stegen utan dig, och det är svårt att vänja sig vid att jag inte längre kan sända ett sms eller slå dig en signal.

Det gäller att gå sakta, titta på allt och ta tillvara på stunderna.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara människa

”Man är ju bara människa”. Är inte det ett märkligt uttryck? Bara människa. Ja, vad skulle man annars vara? Och vadå bara? Det är minsann inte bara, att vara. Det kan vara ett himla sjå. För det vill till att vara när livet stormar och diverse bekymmer flåsar en i nacken. Och det krävs ett jäkla att vara för att kunna ta emot livets alla glädjeämnen. Det är allt annat än bara.

Att få till ett blogginlägg är inte heller så bara, uppenbarligen… Men här kommer i alla fall ett. 

Vi håller i och vi håller ut. Vi håller med, mot, undan och efter. Och så håller vi om, varandra. Inte andra. Och vi håller på, som vanligt. Med huset, bland annat. Självklart begränsat. Loppis och second hand har haft stängda dörrar under en lång tid. En del öppnar nu upp och några kunder vågar sig dit. Inte jag, så vad återstår? Nätshopping och planeringssurr i huvudet. Dessvärre måste flera planer vänta tills jag släpps ut, eller in. Tills C (ids inte ens skriva ordet) ebbat ut.

Vad har hänt med huset sedan sist då? Vardagsrummen är klara, den gamla lanthandelsdelen är ombyggd och klar, gästrummet är klart, mitt ”lekrum” är klart och ytterdörren är bytt. Renovering av glasverandan pågår, nya badrummet är på gång och bygglovet till garaget är beviljat. Altanen i söderläge ska byggas och nytt tak är på gång. Konstateras kan att all tid här hemma har gett resultat. Här har inte slöats på några restauranger, njutits på hotell eller åkts på några tripper. Och rulla-tummarna-alternativet är ju inget för oss, som ni vet.

Ja, men då är det väl hög tid för några bilder?

Pannlampa, det är bra det.

Efter konstens alla regler, som alltid. Tätt vare här;)

Vi ska gå på stjärnor… inte helt lätt att hitta passande kakel till väggarna. Men vi löser det!

Ute väntar ett garage på att byggas.

Men nu är det nytt plåttak som gäller. Bort med allt det gamla först.

Sedan kommer Plåtis och bandtäcker.

Fy attan så fint det blir! Det blänker ganska mycket i början, men det kommer att mattas ner. Sedan kan det storma och regna småspik och jag kan sitta inne vid brasan och inte bry mig ett skit. Så gutt!

Nya ytterdörren anas bakom ställningar och bråte.

Byggnadsställningar och Plåtisar hindrar inte mig från att trängas i trädgården;)

Trångt i växthuset! Tulpanlökarna jag satte ner innan jul är på gång.

Kaffepaus i röran..

Odlingarna inne är pinsamt små..

Golvet i gästrummet före..

.. och efter. Väl värt en slipning!

Svart (!) tak…

.. är nu vitt.

I händelsernas centrum: Iffe. Alltid!

Jag hamnar alltid i denna färgskala, hur jag än gör.. Fortsättning följer.

En annan del av huset. Det tar vi nästa gång. Fönster i väggen!?  Kan bli så…

Vy från en promenad.

Och så den lille som jag släpper allt för. Han som doftar ljuvligt och som jag nosar i nacken. Han med de blåaste ögon och som upptäcker världen varje dag. Han som alltid är glad och som på kvällarna ska borsta sina fyra små tänder.

Mormors finaste lille dubbelKnut!

Egen tandborste måste med när man ska sova hos mormor.

Första teckningen!

På en sekund är han någon helt annanstans… (foto: Elin)

Jag har köpt en liten skottkärra till Knut (jag skyller alla barnsligheter på dig nu, lille Knut!). Den har säkert rullat åtskilliga lass, och ska förhoppningsvis rulla många gånger än. Rostig, nött och vansinnigt söt. Kan aldrig jämföras med en ny.

En annan goding, som växer så det knakar. Vår Iffe!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara nytt

Och jag som tycker bäst om när allt bara är som vanligt. När allt bara tuffar på och inget särskilt händer. När det är lugnt.

Men så förändras stora delar av livet. På bara några månader händer massor. Lite coolt faktiskt, och jag är ganska stolt över mig själv. Att jag hänger med, att jag hänger i.

Här sitter jag och är cool;) Midsommarafton vid Sinus.

Inga fler somrar på norra Öland, vilket är lite vemodigt. Inga fler nätter i lägenheten i stan, halleluja! Nytt jobb, nytt hem, för såväl oss som för dottern med familj. Den senaste tidens flyttkarusell toppar vi med att flytta svärmor från Stockholm till Öland i augusti. Sen får det vara nog. Det finns ju gränser för vad mitt kontrollbehov kan uthärda.

Men. Till min förvåning och glädje noterar jag hur tålamodet tänjs, mitt i kaoset. Jag kan riktigt höra hur det gniiislar och knaaakar inom mig. Jag blir mer och mer tolerant och det är bra. Det är nyttigt för mig. Så välbehövligt att faktiskt inte hinna hålla ordning, att bara låta saker vara. Det blir som det blir liksom. Tidigare otänkbart. Nu befriande!

Vi i nybyggt hus. Och här bor Knut. Som jag nu får hålla!

För det är så långt vi sträcker oss, i detta tillstånd av avstånd som nu råder. Och det passar oss ganska bra. Inga tider att passa, inga sammankomster och inga sommarhappenings. Skittrist i grunden, men ändå okej.  Att få hålla vår lille Knut, det räcker för mig.

Tiden stannar.

Alla känslor på en och samma gång!

Butiker och restauranger har öppnat upp och ön kryllar av folk. Det är fullt möjligt att socialisera, äta på restaurang och besöka diverse turistmål. Men det vill man inte. För det ska man inte. Om nu alla, med sommarens varma vindar som svepskäl, släpper mer och mer på gällande restriktioner, blir det inte bra. Verkligen inte bra. Det kan gå riktigt illa. Om vi inte håller ut.

Av den anledningen blir jag förbannad när folk knör sig förbi, när de inte kan vänta. Av samma anledning blir jag galen när folk kliver mig på hälarna vid kassorna i mataffären. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd? När det står på skyltar från golv till tak? När det basuneras ut dagligen via olika medier? Va?!

Klart vi kan tänka oss ett restaurangbesök, om det är långt till nästa bord.

Nej, hemma under korkeken (valnötsträdet) är det tryggt. Där finns skugga under heta dagar och sköna stolar att luta sig tillbaka i. Där kan vi sitta och småprata, umgås eller bara titta på allt fint som växer.

Massor av rosor

Kvällssolen…

Även hos mor och far blommar det!

Slut på friden. Drygt tjugo fönster och dörrar är nu bytta och fasadbyte står på tur. Vi ska återskapa det ursprungliga utförandet genom att använda stående pärlspont kombinerat med liggande panel, i två nyanser av grått.

Upp och hoppa;)

Inomhus är det beboeligt (märkligt ord). Mellan bostaden och den före detta lanthandeln fanns ett rum som förmodligen använts som kontor eller lager. Det har vi delat på två. Ena delen av rummet ska bli badrum och den andra delen är numera hall. Förvaring de lux! Jag kan inte ens fylla alla lådor och hyllor. Men nu jäklar blir det ordning på torpet!

Genomgångsrummet

En större öppning för en ljusare hall

Hallväggen klar!

Rymliga höga garderober. Mina favoritknoppar, modell XL

Spegeln av plåt/glas fick nytt liv. Mojjen till höger reglerar golvvärmen.

Persbrandttavlan skymtar över gulnat (oajaja) skoskåp.

Eftersom flädersaft står högt på makens önskelista klämde han in ett par kok. Och visst är det gott, om än aningen för sött för min smak. Men det går ju att spä (som man säger i Småland;)

Doftar sommar

Byte på kylskåpsdörren! Här hålls avstånd kan jag tycka, förutom fiskarna;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Barnbarn

I den finaste tiden börjar ditt liv

När äppelträden blommar och syrenerna slår ut

Då tar du ditt första andetag

Då öppnar du dina ögon

Allt förändras 

Ett före och ett efter

För nu finns du

Ja, då är han här. Förberedd. Det trodde jag att jag var. På den där stunden när det skulle ske. Förlossning, barnbarn, mormor. Jag har bearbetat händelsen i flera månader. Och så hände det. Morgonkaffet gick inte att få ner, fjärilarna tog allt utrymme i magen. Sprang på toa, fnittrade i min ensamhet, grät en skvätt och var förmodligen en trafikfara. Helt galet. 

Han har nog lockigt hår. Det tror jag mig se på bilderna. Att han är den gulligaste, duktigaste och den mest perfekte bebisen som fötts, behöver jag ju inte skriva;)

Den första dagen.

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra, bättre..botten

Att förhålla sig. Det är det som gäller. Och att på bästa sätt förskjuta tankarna på allt som händer omkring oss. Det går faktiskt. När jag går här och pofflar runt, ter sig allt mycket lättare och ljusare än det måhända är. För det är jobbigast. Det där att ingen verkar ha riktigt koll på viruset, och ingen vet hur det ska bli.

Framtiden är vi förvisso vana vid att inte kunna styra, och i vanliga fall är det en skön tanke. Det blir som det blir, liksom. I det ligger också ett uns av spänning och förväntan. Kanske händer något roligt! Ovissheten som råder just nu, är svårare att hantera. Vem som helst begriper ju att det inte är några  himlastormande överraskningar som väntar runt hörnet..

Jag tillbringar större delen av dygnet utomhus. Gräver, sår, klipper, planterar och planerar. Endast hungern och mörkret driver mig inåt;)

Vid ingången växer en ros, lite inklämd. Undrar vilken färg?

Grön och fin!

De här tittar fram bland stenarna.

Tulpaner överallt! (foto: Elin)

Snyggast! Min färg! (foto: Elin)

Jag har förgätmigej! (foto: Elin)

Jag har blåsippor! (foto: Elin)

Jag har vitsippor! (foto: Elin)

Och nu ska jag sluta. Men jag blir på riktigt lycklig när jag hittar mina favoriter.

Växthuset är på plats, numera byggt på en gjuten sockel och med normal takhöjd. Kanske inte min längsta kamrat M kan gå rak där, men det fungerar för oss;)

Arbete pågår och jag har redan hunnit med både mat- och fikapaus därinne;)

Nödvändig skugga från fjärilsgardinerna, vilka fanns kvar i huset.

Det lär bli trångt…

Den uteplats som redan fanns går under namnet dansbanan (ja, den är provdansad;). Där piffas det så gott det går för att öka mysfaktorn. Om man inte har några fästanordningar till balkonglådorna, tar man några scarves. Gränsen till tivoli är påfallande nära, jag vet.

Äppelträd och valnötsträd ger oss skugga i sommar.

Det blir nog fullt med blommor.

Bakom garaget ligger några gigantiska stubbar. Tanken har varit att forsla bort dem, men nu har jag tänkt om. De får stanna och jag funderar vidare på hur jag kan integrera dem i kommande projekt.

För snygga för tippen!

Som sagt, hungern gör att jag stundtals är inomhus. Köket har blivit husets bästa plats och där hänger vi gärna. Som middag vid valborg. En morgon med mammas goda bröd. En vardag med en tallrik pasta.

Här är det gott att vara. När sedan hästarna går förbi i hagen utanför blir det nästan lite för bra. Jag smäller av!

Fisk från Nisses. Lyx! Serverad vid vår köksö.

Morgonsolen måste skärmas av med persienner. Tyvärr..

I kvällssolen och egen basilika. Ja, jag säger då det.

Inget är som väntans tider. Bebisväntan. Den där omtalade ”livets efterrätt-känslan” som barnbarn tycks ge, börjar ge sig tillkänna. Jag har redan påpekat för de blivande föräldrarna att jag ska hålla mig i skinnet, sansa mig och inte bli en mormor som hänger hos dem dagarna i ända. De får lova att låsa dörren och mota mig (och vid behov även slå mig) med sopkvasten om jag inte hör!

På Hantverket i Borgholm finns så mycket fint! Snart får jag handla!!

Och vad är botten då? Ledin kommer inte. Det är botten. Ja, jag vet att coronahelvetet gör folk fruktansvärt sjuka, kör ekonomin ner i dyngan och skördar liv. Ja, jag vet att jag inte ska gnälla. Men ibland kryper surtanten fram, kryddad med tonårsattityd. ”Va?! Men jag som ville? Varför får jag inte? Ska allt förstöras nu? Får man inte ens ha kul?”. Låg nivå, helt enkelt.

Men jag längtade. Och nu förhåller jag mig.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. Passande motiv!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bryta upp

Oftast är det som bäst när allt är som vanligt och förändringarna är få. Nu är det inte längre som vanligt, vare sig i världen eller hos Blads. Förändringarnas tid är här. Flytten är avklarad och nu har jag äntligen tillgång till min dator och mina bilder igen. Abstinens. Bloggabstinens. Glädjerus i magen ger ni mig, genom att efterfråga mina inlägg. Utan er blir det ju liksom ingen mening med bloggen. Så: tack!

Den lägenhet som jag bott i under många år har vi nu lämnat. Beslutet föregicks av stor vånda, eftersom jag trivts så jäkla bra där. Men. Av orsaker som vi inte råder över, var vi tvungna att ta beslut om att flytta, att förändra och att göra något nytt. Att det hela skulle sammanfalla med värsta Coronaeländet gör att vi sent ska glömma denna tid. Flytta är ju sjukt jobbigt (för övrigt ingen jämförelse med pandemin). Ändå har vi haft gott om tid (hur gör alla som flyttar under en helg?!?)

Byter från den här utsikten… (foto Elin)

… till den här.

Om jag hade kunnat förutspå hur bra det blev, hade all vånda sluppit gnaga hål i kropp och själ. Som ni alla har förstått vid det här laget, är mitt hem superviktigt. Oron för att eventuellt inte trivas i det nya hemmet har tärt… Helt i onödan! För här är det så gott. Om inte virushelvetet som finns där ute förpestar tillvaron, skulle allt vara perfekt. Faktum är att jag glömmer all skit under långa stunder. De stunder då jag helt upptas av trädgårdspyssel, barnbarnslängtan och diverse hemmafix.

Vårt älskade Mariefred ska säljas. Ytterligare ett beslut som vi har tagit. Det sunda förnuftet har vunnit över hjärtat. Så måste det bli ibland. Det är tungt att överge ett projekt som vi skapat, men nu får det bli så. ”Det är ju bara ett hus”, intalar jag mig…

Snart får någon annan dofta på dessa syrener.

Men jisses så deppigt det låter. Jag har syrener vid nya huset också, så det räcker och blir över. Och en stor trädgård som jag ska ta tag i, i sinom tid.

En skön vrå.

”I år sätter jag inga fröer. Det har jag inte tid med”, tänkte den logiska och förnuftiga Mari. ”Klart jag ska sätta fröer! Det är ju kul”, tänkte min andra sida. Den vann.

Sommarköket i källaren.

Inomhus då? Ja, där har det hänt grejer. Så pass många att jag inte vet var jag ska börja. Så jag väntar med det helt enkelt. Tills nästa inlägg. Lamporna i köket är uppe och är ett ämne för lustigheter. ”Ålryssjor, kräftburar och nätstrumpor” är några av benämningarna. Ja, alltid kan man roa någon;)

Här hämtar jag kraft.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. SAMT byte av själva kylskåpet;)

Ha nu den allra mysigaste påsken, även om den blir lite annorlunda. Det kommer flera!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bide bade

Så läste jag när jag var liten. Jag visste precis hur det skulle låta, och låtsasläste: ”Bide bade, bide bade, bide bade..”. Den ramsan tänker jag på nu. ”Corona, corona, corona, corona”. Jag hör vad de säger, men begriper ändå inte. Av naturen drabbas jag sällan av panik och jag trivs inte i kaos. Jag är oftast sansad. Men alla ”corona, börskrasch, pandemi, permittering och hygien” när min oro. Fast jag inte vill.

Så klart är det allvarligt. Det är ingen ”vanlig förkylning”. När statsministern talar om för oss att vi ska tvätta händerna, då är det allvar. Och märkligt. När toapapper säljer slut, då är det skarpt läge. Men tvålen då? Tar inte den slut? Alltså. Jag fattar inte! Kissas och bajsas det utan efterföljande tvätt? Hostas och nyses det rakt ut? Var tar det gugget vägen? Ska det ligga på golvet eller hänga på väggen? (förlåt alla kvackelmagade). Hur? Svårt? Kan? Det? Va? Tvätta händerna, hosta och nys i armvecken, coronatider or not. Bara gör det!

Information och nyheter följer jag med måtta. Jag doserar dem, i lagom mängd. För jag mäktar inte riktigt med. Jag bidrar med det jag kan (läs ovan) och jag undviker äldre och sjuka. Jag gör som de säger, de som vet (vem som nu vet?!). Sängen istället för soffan, Lantliv och frökataloger istället för tv. Så väljer jag. Övrig tid ägnas åt husbestyr.

Tunga fönster och en svängd trappa tvingar fram andra lösningar.

Nästa på tur!

Tiden tillåter inte alltför mycket dutt med roliga detaljer tyvärr. Flytten närmar sig med stormsteg;) Men lite påhitt blir det trots allt.

Trädetalj som låg i källaren målades…

… och kröner nu det stora skåpet.

Köket tar form.

Vitt, vitt. Orkar inte ta beslut om färger just nu.

I vardagsrummet har vi tillfälligt placerat en säng. Där ligger jag ibland och studerar vårt nya hem och grunnar på möblering och inredning. Angenäma stunder! I fönstret står tre vaser som jag nyligen köpte på auktion.

Har jag tur så kanske maken spelar en truddelutt;)

Från Lindshammars glasbruk. I originalkartong. Häftigt!

I trädgården välkomnar vi allt som växer upp. Odling är en lisa för själen och jag ska lära mig allt jag kan för att skapa en hållbar, naturlig och snäll trädgård.

Lycka!

Hur många kan de bli?

Blåklint. Gillar!

Kanske är det så att vår jord nu säger ifrån. Som min kropp gör, när jag pressar den för hårt. Den skriker ”Stopp! Nu räcker det!” men jag lyssnar inte. Bara kör på. Tids nog strejkar någon del av mig och framtvingar återhämtning. Kanske är det nu som vår jord fått nog och kräver en omstart. En fin tanke, en tröst, mitt i eländet. Måhända får vi en förändrad värld efter denna pärs. Förhoppningsvis en bättre.

Nu ser vi tiden an. Vad annat kan vi göra? Det mesta ställs in och utbudet sinar. Undrar vad journalisterna ska rapportera om när viruset är besegrat och ekonomin åter får fart? Om det blir nyhetstorka får jag tipsa dem om ”Bide bade, bide bade”;)

Allt gott!

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bästa!

Den bästa av jular önskar jag er, kära läsare. Jag hoppas och tror att helgen blir ljus och vacker och att ni tar hand om er. På alla sätt.

Hos familjen Blad blir det, som skrivits tidigare, en lightvariant av julfirande. Men det är gott nog. Minsann. Klart skinkan åkte in i ugnen och avnjöts halvljummen (hinner aldrig vänta!) med min egna julgröt (god om jag får skryta;) och ett glas mumma. Alltså.. mumma är inte så himla gott, men man får ju offra sig en gång om året. Ho, ho, ho…

Vi varvar julvila med renovering. Det jobbas järnet för att vi ska kunna trivas i vårt nya hem. Vi ger allt nu, för att vi ska få det bra. Sen. Tro för den skull inte att vi har det dåligt under tiden. Nej då, inga renoverar som vi;)

Det räcker inte med en stege..

Det gäller att se den så kallade potentialen (uttjatat ord!). Det gäller att kunna se förbi det avskavda och fula. Det gäller att se hur jäkla fint det kommer att bli. Hur denna kåk ska formas efter oss, och hur vi ska trivas ihop. Huset och vi.

Även detta hus ska bli grått, i två nyanser. Panelen går förhoppningsvis att rädda. Håller tummarna, för den är väldigt fin.

Nya fönster är beställda. Ni ska senare få läsa om husets historia. Där framgår bland annat varför fönsterna är så gigantiskt stora idag.

I den före detta lanthandeln har vi gott om plats.

Timmen blir ibland sen och magen kurrar efter mat. Då gäller det att vara påhittig och laga soppa på en spik. Exempelvis fisksoppa;)

Lilla extraköket fungerar utmärkt. Compact living!

Och så lite bubbel och ljus. Klappat och klart, spånskivegolvet till trots.

Nu tar jag på mig örhängen som matchar silvret i mitt hår. Så lever jag dagarna som är kvar av detta år. Hoppas skinkan inte ger mig tjocka lår, ej heller att jag en spik i foten får. Eller en planka på mina tår. Undviker gärna blodspår, brandkår och magsår. Något vi förmodligen slipper är liggsår.

Snacka om sidospår..

God jul!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blänk av ljus

Ni vet de där vågskålarna som jag har skrivit om tidigare. Den ena vågskålen som ibland tyngs av ledsamheter och skit. Och den andra, som fylls av glädje och tillförsikt, i strävan mot jämvikt. November hamnar i skitskålen. Mörkret äter sig in i mage och sinne och det blir lätt svart och hopplöst. Ibland känns det så där, och det vet jag. Då gäller det att ta en dag i taget, och hålla ut. För det vänder. Det vet jag också.

Så anas blänk av ljus vid horisonten. Förändring och förbättring är ledorden nu. De ord som drar mig och lockar mig att ta mig an en ny dag. Med längtan kisar jag mot blänket och väntar på att det ska glimra till, att det ska lysa upp mitt liv. Det måste bli bra.

Novemberkaktusen hos mor och far gör sitt bästa för att sätta färg på dagen.

2020 blir förändringens år, inga tvivel om det. Dotter med sambo planerar husbygge i vår, och i maj blir de tre. Då blir det till att avnjuta den där livets efterrätt som alla mor- och farföräldrar talar om.

Till små fötter!

I dagarna har nästa husprojekt startat. Vi slipar sågbladen, vecklar ut tumstockarna och plockar fram penslarna. Igen. Hoppas ni följer med oss, in i bloggens tredje år.

Tack för att du läser. Tack för all uppmuntran. Tack för allt snällt som ni skriver och säger. Tack.

Nya vyer från fikabordet;)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blandat

Det händer inte så mycket just nu. Vila råder. Men några små projekt tuffar på,  i sakta mak. Om det inte står några idéer alls ”på vänt” är det riktigt illa;). Jag planerar och pekar. Mats utför. Perfekt fördelning, från mitt perspektiv…

Snygga grå stenar väntar på att bli en hylla. Plan finnes.

Planket mellan vedboden och brygghuset var tänkt som ett skydd för den öländska blåsten. Det blev bättre än så: bästa lilla vrån för morgonsol är skapad. Där bakom.

Jamen! Nu måste ju vedboden också snyggas till.

Den här varianten på handtag valde vi. (Ja! Vi ska måla över skruven.)

Det gäller att ta tillvara på stunderna och omge sig med dem som betyder mest. Dottern kom hem på middag i veckan som gick, och lördagen tillbringade vi med mor och far. Energi och glädje! I sin renaste form.

En bukett i Mari-färger till bästa föräldrarna!

Sötaste grisen fick följa med hem ifrån det stora möbelvaruhuset.

Andra söta grisar finns i Byxelkroks hamn.

Längs vägarna på Öland säljer en och annan odlare sina produkter. Hur mysigt är det inte att stanna bilen, välja ut varorna och betala i ett litet kassaskrin eller burk? (…finns ju swish också ;). Jag blir lycklig när pengarna i skrinet får ligga kvar, och jag kan tänka mig in i hur odlaren med nyfikenhet och förväntan vittjar dagens kassa. Mera sånt!

Vi köpte honung. Det går ju liksom inte att åka förbi..

Och så har vi ju egen odling också;)

Jag är så glad för att du läser. Tack!

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg

© 2021 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑