Kategori: Betraktelser (sida 1 av 3)

Blommor och brand

Flera dagar har passerat sedan förra inlägget. Födelsedagsfirande, brandövning och duttande med fröer. Allt kryddat med lite feber. Så är livet!

De allra vackraste blommorna fick lilla mor som har fyllt år. Värdefulla timmar tillsammans, med god mat och härliga samtal. Därtill en stund i solen, med trädgårdspyssel. Det älskar hon! Att få umgås med föräldrarna, det är “nypa-mig-i-armen-känsla” på det! Banne mig. En stund som jag förseglar väl, och bevarar i min lilla vrå för fina minnen.

Bukett a´la´Mari

En söt hortensia, som vi fick av dotter med sambo, börjar nu skifta färg. Förvånad har jag följt hur den gått från ljusblå till intensivt blå. Nu vet jag att det ska vara så. Vissa (alla?) hortensior gör så. Häftigt!

Kan jag förvänta mig ännu en färgskiftning?

En blomma av det hårdare slaget är vår brygghus-prydnad. Bollen i mitten följer årstiderna. Nu är den ljusblå. Eftersom jag inte räknat ut hur jag ska tillverka en utbytbar boll, så får ett litet garnnystan duga så länge;)

En skön plats i solen (oops, här var bollen röd;)

Ringklocka saknas, och det fanns heller ingen ambition att skaffa en sådan. Men, den lilla “bankeli-bank-på-dörren-katten” kunde vi ju inte låta bli. Tjugo kronor på loppis. Ja, jag vet att jag tjatar om mina återvinnings-fynd. Men jag kan inte låta bli. Och jag tänker inte låta bli. Heja återbruk!

Knack, knack. Öppna!

Lite tjurigt med bebisarna. Ny jord kanske hjälper…

Jag har också hunnit med en lärorik (och spännande!) dag med brand- och HLR-utbildning. Nu kan jag hålla liv i en människa i väntan på att proffsen anländer. Nu kan jag också använda en hjärtstartare. Det finns hjärtstartare på flera ställen i samhället idag, men de fyller ju knappast någon funktion om vi inte vet hur de används. Nu vet jag. Gör du?

Har ni brandvarnare? Fungerande brandvarnare?! Har ni brandstege om ni sover på övervåningen? Har ni brandsläckare? Om inte, skaffa det. Nu!

Efter en dag med flera påminnelser om hur viktigt allt detta är, tar jag lätt på mig konstapelkepsen och missionerar som värsta experten. Så: saknar du något brandskydd? Fixa det. Gör som jag säger!

Proffs! Jag är så imponerad.

Och så byte på kylskåpsdörren. Igen!?!

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bye, bye 2018

Udda år är de bästa åren. Det har jag fått för mig. År som slutar på tre, sju och nio har varit bra år. Jämna år har även de bjudit på angenäma upplevelser, så klart. Men eftersom 2019 är i antågande, så vidhåller jag: udda år är bra år.

Tulpanfras!

Gott nytt år. Visst vill vi ha det gott, men det är faktiskt ingen självklarhet. Att kroppen ska fungera varje ny dag är ett under, och inget vi kan, och heller inte ska, ta för givet. Men det gör vi, de allra flesta av oss, vill jag påstå. Vi tar för givet att allt bara ska fungera. Korkat egentligen. Riktigt korkat. Att ta för givet är aldrig klokt.

I väntan på januariljus.

Gott nytt år. Vad är då gott? Relativt naturligtvis,  och tämligen subjektivt. Vi har det väldigt gott i vårt hörn av världen, ingen tvekan om det. Men ofta önskar vi oss mera. Lite godare och lite bättre kan det nog bli. Kanske bör vi istället känna att det är gott som det är. Att allt duger, precis som det är. En stund i soffhörnet, ett samtal med mor och far, en varm omfamning vid diskbänken, barn som mår bra och långa stunder vid middagsbordet. Det är gott för mig, och faktiskt allt jag behöver. Ändå skaver det ibland och jag  undrar varför.. Varför det ska vara så svårt att känna förnöjsamhet och tacksamhet.

Mellandagspromenad i Gamla stan

Gott nytt år. Ja, ett nytt år blir det, vare sig vi vill det eller inte.  Men måste vi tänka nytt, avge löften eller trakta efter förnyelse? Jag tänker det jag tänker, och jag kan inte programmera om min hjärna och mina tankemönster. Jag har försökt, tro mig. Därför får mina tankar duga, precis som de är. Även 2019.  För är förnyelse alltid eftersträvansvärt? Nej, sannerligen inte.  

Så. Vad kan jag då addera till 2019? Jag som har allt. Jo, snällhet! Jag ska krydda 2019 med mera snällhet. Snällhet mot varandra, snällhet mot miljön och snällhet mot mig själv. Jag ska med snällhet (och inte förskräckelse!) se på min spegelbild och jag ska vara snällare med vad jag stoppar i mig.

Så till er alla: Ett snällt 2019!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bye, bye 2018

Bjällerklang

Årets mörkaste natt är över. Snart kan vi samla minuter av ljus, några få för varje dag. Små, små minuter av ljus blir till värdefullt dagsljus. Nu representeras ljuset av alla slingor, stjärnor och girlander och det är fint. Men de kan inte konkurrera med solen. Aldrig.

Men innan dagarna blir längre ska julen avnjutas. Och det hoppas jag att den görs: avnjuts. Dessvärre möter många julhelgen med en klump i magen, formad av stress och dåligt samvete. Stress över allt som ska hinnas med och oro över julklappars uppskattningsnivå. Pengagalopp, hjärtklappning och humörsvackor toppat med aningen för mycket alkohol. Ett recept för en riktigt usel jul. Skippa det!

Lyckligt lottad är jag, som får njuta. Noga har jag lyssnat till vad jag vill, inte vad andra behöver. Det må uppfattas själviskt, men det är förbaskat skönt. En god njut-jul tillönskas er, kära läsare!

Hjärtat vid hamnen i julskrud.

Julmotiv på Borgholms torg.

Årets glitterkalender har snart alla luckor öppnade.

Julros är fint.

Köksfönstret denna jul.

Och så har blomman på brygghuset fått sin röda boll;)

Årets glögg tar plats i nya skåpet.

Snart dags för byte på kylskåpsdörren. Igen!

Dela gärna:
1 kommentar till Bjällerklang

Bästa läsare

“Det trodde jag aldrig!”, som tanterna i Antikrundan brukar utbrista. Att jag skulle blogga i ett helt år. Men nu har jag det. Hurra till mig!

Några av er, kära läsare, har följt mig sedan första dagen. Några har tillkommit och några har säkert tröttnat. Några av er läser noggrant alla inlägg, medan andra läser lite då och då. Oavsett vilken läsare du är, så vill jag tacka dig. Utan dig – ingen blogg.

Döm om min förvåning när jag första gången såg statistiken och kunde konstatera att ni besökte min blogg regelbundet. “Nämen, inte kan väl jag..” ni vet!  Idag blir jag rent generad när jag ser att antalet läsare ständigt ökar. Fantastiskt.

Ni ger mig energi och ni ger mig en spark i baken. De dagar då jag inte tar bilder eller skriver utkast känns lite tomma. Min blogg har blivit en vana. En god vana, som jag inte vill vara förutan.

Från ett rent egoistiskt perspektiv har jag skapat en skatt. Vi har vår renovering dokumenterad, vi har flera av mina projekt nedtecknade och vi har många fina minnen bevarade. I ord och bild. Ja, det är verkligen en skatt.

Till dig som berömmer min blogg när vi träffas på Ica. Till dig som gillar på Facebook och Instagram. Till dig som lämnar en vänlig kommentar på bloggen. Till dig som undrar om något har hänt mig, när det varit tyst på bloggen. Till dig som säger att du blir glad av min blogg. Och till dig som “bara” läser. TACK. Och du Hanna! Om du inte hade sagt “Du borde verkligen ha en blogg”. Då hade det här aldrig blivit.

Året som gått. Ett år fyllt med kreativitet och lust:

Tofsar och bollar i mängder

Detaljer till vindskivorna

Längtan efter vita tulpaner

En annorlunda lampskärm

Många loppisfynd

En del mat

Egen odling

Vår härliga altan

Fasadblomman blev till

Knäppaste julbelysningen

Ringar av glas

Nagellack kan man ha till mycket

Min fina pall

Jeans kan återanvändas

Gamla fönster. Glassamlande. Det är livet;)

En tidig “Blad”

Jag bankade värmeljushållare och köpte finfina huvuden.

Och så renoveringarna förstår. Våra hus, som förvandlats från skrajsna små stugor till kaxiga kåkar. Men det får bli en annan dag.

Dela gärna:
6 kommentarer till Bästa läsare

Berg- och dalbana

Jag skrev tidigare om livets båda vågskålar. Veckan som gick bekräftar min tes. Glädje och sorg följs åt, likt ett kretslopp, och det är bara att följa med.

När oktober lämnar över till november knyter det sig lite i min mage. Ni som följer mig vet att vintern och jag inte drar jämt, och nu är det dags igen. Frusna bilrutor, kalla fingrar och hala vägar. Ingen återvändo. Trösten är den kommande adventstidens slingor, stjärnor och ljus. Den tiden tycker jag bättre om.

Just nu deltar jag i en utbildning där stor vikt läggs vid relationers betydelser. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är med relationer och trygghet. Stundtals, när jag i mitt arbete får social överdos, orkar jag knappt med mig själv. Då är det klokt och sunt att pausa och säga “nej tack”. Men ibland kan ett “ja tack” ge ny energi och glädje. Och jag är väldigt glad att jag tackade ja till en mysig middag med arbetslaget i början av veckan. Och jag är väldigt nöjd att vi hann se Leonardo da Vinci–utställningen.

Byte på kylskåpsdörren!

Vackraste dukningen! En tisdagskväll i Köpingsvik.

Finsmakarmeny!

Ett utmärkt sätt att möta novembermörkret.

Kerstins hem gav mig både inspiration och energi.

Kalmar slott i skymningen.

Sevärd utställning som slutar på söndag.

Slottsbutiken. Ett trevligt utflyktsmål!

Novembers första dag tog vi farväl av gudfar. Kyrkorummet och orgelmusiken träffar rakt i hjärtat och det gör ont. En solstråle, stark och ljus, riktades rakt emot oss när vi lämnade kyrkan. Med den kom värme och hopp. Prästen använde årstiderna som en metafor för livet. Ungdomens vår, vuxenlivets sommar, ålderns höst och vinterns vila. Det var fint.

Det blir så tomt…

“Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har..”. Så sjöng han. Och det är precis så det är. Och ska vara.

Vi. Och snart är det sommar igen.

 

 

Dela gärna:
4 kommentarer till Berg- och dalbana

Bakslag

Livet är som en vågskål. Den ena vågskålen fylls med allt positivt som sker, stort som smått. Den andra med negativa händelser. Stundtals slår glädjens vågskål i botten och stundtals den ledsamma. Vid livets slut väger de båda skålarna lika, och balans råder. Så berättade en vän att han såg på livet, och det är en fin tanke. Ofta återkommer jag till liknelsen när tråkiga saker sker. För då vet jag, att snart vänder det och något gott och glädjande väntar.

Den senaste tiden har den ena vågskålen blivit tyngd av sjukdom, oro och förlust. Allt det där som dränerar energi och gör ont i själen. Allt det där som tillhör livet och som vi inte kan rå på.

Men nu är det dags för förändring, och påfyllning av gladskålen. Och jag tänker hjälpa den lite på traven. För visst går det att påverka mycket i livet, allt som inte är oåterkalleligt. En helg i huset. En trevlig dag på lantgård. Ett litet paket. En mysig middag på Ekerum. En stund i solstolen, trots att det är oktober. Ja, nu har jag samlat på mig en hel del.

Måla fönster. Ett skitjobb för somliga, ett toppjobb för mig!

Vitt, fint och redo för höstregnen.

Värmande sol i ryggen och tid för tankar. Många tankar. Så välbehövligt!

Det börjar bli riktigt fint, vårt lilla hus.

Gårdsbild i solnedgång. Nu njuter vi av vår fina stengång!

Lantbruksdag. En fin tradition för eleverna i Borgholms kommun. Kalvarna är populärast!

Ännu en uppskattad aktivitet.

Lite nätshopping piggar alltid upp;)

Vegetariskt på Ekerum.

Färgpalett i oktober.       

Min käre gudfar på den älskade altanen.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bunke

Politikens vindar blåser snålt och ännu vet ingen hur landet Sverige ska styras. Samhället gungar och det ger effekter ända in i min plånbok, till mina små besparingar. Gudarna ska veta att det inte är lätt att spara, men jag knatar på så gott jag kan. En liten månatlig summa blir ändå en hyfsad peng på sikt. Många bäckar små…ja, ni vet. Tyvärr börjar de där små bäckarna bli ganska små, och lite torrlagda. Sparkonton utan ränta och sparfonder som backar, eller i bästa fall ligger still. Osäkert! Ja!

Det händer då och då att Mats och jag springer på något snyggt, och då menar vi inte varandra;)! Vi kan se en snygg tavla, en skulptur eller (inte så sällan) konstglas. Någonstans djupt därinne i min småländska själ ligger fascinationen av glas och lurar, och ibland går det inte att stå emot. Som i helgen, när vi tog en liten promenad i lilla Borgholm. I ett skyltfönster, i en fin liten butik, står en bunke, av glas. Ja, namnet på den maffiga, mulliga megavasen är Bunke. Bara så. Inget märkvärdigt. Det gillar vi.

Efter en skogspromenad, i syfte att hitta svamp, trillar Ulrica och gör sig illa i handen. Bertil och hon tar sig hem och det visar sig att hon fått en spricka i handleden. I hyttan står en Bunke och väntar på att bli klar och så ska det bli. Det införskaffas ett höjbart bord, vilket möjliggör att hon kan färdigställa pjäsen. Det handlar om Ulrica Hydman Wallien och det blir hennes sista unika alster. Vem kan motstå ett föremål med denna proveniens? Inte vi. Nu är den vår.

För att återknyta till min inledning. Kanske är det en efterhandskonstruktion, eller en täckmantel för ett (onödigt?!) lyxförvärv. Må så vara. Om nu sparande av pengar inte räntar sig, varför då inte investera i vackra föremål som vi dessutom får njuta av? Varje dag. Inte vet vi om våra val ger schysst avkastning i framtiden. Men för närvarande känns det minst lika säkert (eller osäkert) som att sätta in pengar på ett konto. Och det sker garanterat utan njutning. Varje dag.

Investering?

En annan glasskulptur som vi inte kunde motstå.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bromsa

Nej, nej, stopp! Vart är jag på väg nu? Eller rättare sagt: vart är huset på väg? Det slog mig häromdagen att brygghuset håller på att förvandlas till ett traditionellt gårdshus. Bara så. Hm. Så var det inte tänkt. Jag kom på mig själv med att tänka: “Vitt är ju praktiskt på väggarna. Det passar ju till allt.” Jamenhallå! Nu har jag världens chans att ta ut svängarna. Men så ta den chansen då! Skärp mig!

Så nu är bromsen ilagd när det gäller traditionellt och trist. Nu är det dags att svänga in på pucko-vägen, den väg som var tänkt från början.

Vitt=jättefint, men ack så tråkigt. Bort!

De här tapetrullarna inköptes för ett bra tag sedan.

Helt min smak, och mina färger (toffel inkluderad:)

Första våden uppe!

Sådärja!

Nu ska det bestämmas färg på fönster och foder. Vitt? Förmodligen inte …

Renoveringar kan bromsas, så även bilar och i viss mån åldrande (Eller?!). Något som definitivt inte kan bromsas in är själva tiden, själva livet. Idag, när vi firar sonens 31-årsdag, knackar tankar om tidens tempo på. Hur gärna jag än vill, kan jag omöjligt minnas hans övriga födelsedagar (trettio i antal!) och panik light drabbar mig. Måste tiden gå så attans fort att jag inte hänger med? Ja, förmodligen. Jag har då inte kommit på något knep som kan bromsa tiden, alla “Carpe-diem-skyltar” till trots. Det enda jag kan göra är att bara vara, att bara hänga med, sekund för sekund, timme för timme, i den tid jag har. Varken mer eller mindre.

Han och jag. Grattis!!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bröllopsdag

En enkel vigsel på stranden, iklädd en Rili-klänning och barfota. Bara vi två. Så var planen. För inte skulle väl vi vara traditionella och styra med ett bröllop? Inte då! Vi, som dessutom varit gifta på var sitt håll tidigare. Inte skulle väl vi? Nää. Men:

Ett stämningsfullt bröllop i Sveriges minsta och vackraste kyrka, iklädd mammas brudklänning och fina vita skor. Vi och våra nära. Så blev det!

Idag är jag otroligt glad och tacksam för att planerna ändrades. Tänk om vi hade gått miste om denna stund i kyrkan, och det bröllop som blev ett minne med stort M. Idag är det nio år sedan jag blev fru Blad, och jag får (återigen!) en anledning att titta igenom alla bilder. Tårarna skymmer, som alltid när jag tänker tillbaka.

Mammas brudklänning från femtiotalet var en orsak till att vi svängde om till kyrkbröllop. Den syddes av moster Sonja och förvarades sedan länge i min garderob. Av en händelse plockade jag fram den en kväll på våren. “Fin”, tyckte Mats och jag provade den. Den var väldigt smal om midjan, men en skicklig kollega på skolan hjälpte mig att fixa till måtten och göra den fin. Sedan var bollen i rullning; boka kyrka, beställa tid hos frissan, designa brudbukett, skicka inbjudningskort … Allt det där som vi från början ville slippa. Allt det där som vi upplevde som onödigt och överkurs. Allt det där, som med facit i hand, blev alldeles underbart. Allt det där som vi bär med oss djupt därinne. Alltid.

Många bilder blir det nu, av skiftande kvalité. Jag kan liksom inte låta bli. Man får visa många, idag när det är bröllopsdag!

Blir det bra så här?

Febril aktivitet i klädkammaren.

Brudpar i bilen, och fjärilar i magen;)

Prästen tar emot oss. Därinne väntar alla.

Den främsta anledning till planändringen var naturligtvis att vi ville dela stunden med våra nära. Vilken himla tur!

I den minsta av kyrkor … Egby

Vi överraskades med sång och musik. Leif förevigade alla ögonblick.

“Tager du..?”

“Det finns inget finare än kärleken”. En Ledin-låt som utgångsmusik. Så klart!

Märkbart lättade … Och så kom det några droppar regn!

Gudmor tömmer hela påsen med risgryn. Och pappa har fått något i ögat;)

Sedan åt vi sommarbuffé på Klinta bykrog, mitt bland alla semesterfirare. Avslappnat och gott. Precis som vi ville ha det!

Buketten

Ringarna

Inbjudningskorten

Nattlinne på. Jag önskade att det aldrig tog slut … Visst kan man förnya löftena efter tio år?

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg

© 2019 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑