Kategori: Betraktelser (sida 1 av 4)

Backa

I takt med att temperaturen sjunker och höstvindarna sveper runt knuten, höjs mysfaktorn. Behovet av tända ljus, täcken och mjuka kuddar är enormt. Det finns ingenting som slår den platsbyggda soffan på altanen. Sömngaranti råder. Med stängda skjutdörrar hålls värmen kvar därinne. Och jag njuter…

Många, många, många ljus går det åt.

I trädgården får man verkligen leta för att finna något vackert just nu. Fortsatt torka gör att allt ser deppigt ut. Skräpigt, slokande och bruna nyanser.

Men så blommar plötsligt Tidlösa. När bladen dör är det blommans tur, och de kallas även Nakna jungfrun. Härligt rosa sträcker de ut sig genom snårigt gräs. Jag fick nyss lära mig att tre lökar av Tidlösa kan planteras under plommonträdets krona, och på så sätt påverka nästa års skörd. Det ska tydligen ge massor av plommon, sägs det. Ett skämt? Inte vet jag, men det ska testas.

Nackdelen med stor kastanj.

Så fina! Min färg.

Lite krattning av grusgång och lasering av plank hanns också med denna helg.

Grus är snyggt!

En strykning till, så är vi nöjda.

Helgens höjdpunkt var vår klassfest. Några klasskamrater tog, efter 40 år (Va? Men! Nää?), initiativet till en träff. All beundran och tack till dem!

1979 var året då vi slutade nian i Älghults skola. En märklig känsla att återse människor efter så lång tid. Samma personer, fast ändå inte. Där fanns ansikten som jag vid första anblicken inte mindes. Rent av pinsamt.

Men så: en blick, ett leende, en min, en röst. Och så drogs vi tillbaka, till de vi en gång var. Glappet på 40 år krympte när alla minnen väcktes till liv. Underbart.

En paus på vägen dit…

…och förväntan inför kvällen.

Flera av dessa godingar var där! (Jag saknas på fotot;)

Här är jag med;)

Men nu är nu. Och tur är väl det!

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Backa

Bra månad

Sista augustidagen är över och värmen håller oss i sitt grepp. Solstolen under parasollet var dagens hållplats och där, bakåtlutad, är det lätt att gilla värmen. Värre är det att jobba…Terminen kunde väl ha börjat bättre, varken jag eller eleverna har orkat lektionstiden ut. Pust. Att kreativiteten har blomstrat är ingen underdrift. Lektioner i skog, i skuggan vid husfasader och på skolgården. Inte vet jag om något har lärts, men vi har minsann arbetat på att lära känna varandra och skapat relationer. Det viktigaste av allt, även i skolans värld. Kanske blir det just de där annorlunda dagarna som ungdomarna bär med sig i framtiden. Då vi fick tid för samtalen, då vi hade tid att lyssna på varandra.

Vardagen är alltså på rull och det känns skönt. Men augusti har även bjudit på fest och vi har firat såväl födelsedag som bröllopsdag. Mor och far siktar nu mot de tyngsta metallerna, diamantåret är redan passerat. Underbart!

Emil (och vi!) bjöds på Elins bästa “kladdis” med vit choklad.

Vårt hjärtligaste grattis till mor och far!

De här väntar på oss i kylskåpet. I morgon ska de avnjutas! Småländska…

Den här sommaren har jag ätit onormalt(?!) många creme brulee. För närvarande anser jag det vara högst normalt att låta en liten “brulle” slinka ner om den råkar finnas på menyn. Den allra godaste, mjukaste och krispigaste åts på Arlanda i juli.

Att restaurangen ägdes av självaste Marcus Samuelsson kan ha bidragit..

En bra månad, helt enkelt! Nu tar vi oss an nästa.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Beklämd

Lite tungt, för en stund. Det kan vi stå ut med.

Det satt en ung man på en av broarna i Dublin. Lutad mot räcket, med huvudet dolt av en grå huva, iklädd jeans och gympadojjor. Bredvid honom stod en sliten bag, däri låg förmodligen allt han ägde. Jag mötte hans blick. Jag rotade i mina fickor i jakt på en peng, men i kontantlösa kreditkortens tidevarv, fanns där ingen.

Det gör mig ont. Att jag inte kunde ge honom något, och jag bär honom med mig i tankarna. Utan att här diskutera eventuellt förbud mot tiggeri, vill jag se bakom problemet, till människan. Till dem som inte klarar dagen och som måste tigga och be för att överleva. Jag vet att det finns tiggare som ingår i organiserade ligor, men det är inte dem jag skriver om här. Här lyfter jag dem som måste sitta timme efter timme vid våra fötter, med hopp om att vi ska skänka. Kvinnor med bilder på sina barn (ja, jag vet att det kan vara en bluff!!) som drömmer om ett annat liv. Det skulle jag ha gjort. Om jag suttit där. Det kunde varit jag.

“Vi bor alla under samma himmel. Och vi har samma rättigheter”. Så står det i en annons, jag har glömt för vad. Under allas vår himmel borde rättvisa råda. Det gör det inte. Och hur kan vi då hjälpa?

Kanske sitter han där ännu, den unge mannen på bron. Och jag gav honom inte en spänn. Det kunde varit min son.

Så. Nu höjer vi.

Det är klart att vi ska må bra, uppleva, unna oss och njuta av livet. Han på bron får det inte bättre för att jag skaver på en torr brödkant. Det begriper jag. Men när det gnälls över att vinet är för torrt, köerna är för långa och uppkopplingen är för slö, stoppa då. Tvärnita tanken. Svårt, jag vet. Jag är precis likadan. Senast igår svor jag över att maten hann kallna…

Ge ett bidrag, om du kan. Lämna kläder och föremål till hjälporganisationer istället för att slänga. Addera lite mera ödmjukhet och empati i tillvaron, de ädla egenskaperna som gör världen lite bättre. Det tror jag på.

Vi måste vara snälla mot varandra.
Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bröllopsfirande

När möjligheten att resa iväg några dagar kom, så tog vi den. Dublin blev platsen för firandet av vår tionde bröllopsdag. Dublin av alla ställen, kan man tänka… Ja, men varför inte?

Vi hade totalt noll förväntningar på resmålet, det fick bli som det ville. Syftet var att fira oss, och det gjorde vi. På vårt sätt. Helt oplanerade dagar fylldes med timmar på uteserveringar, flanerande med “Titta där! Oj! Ser du?” och pubrundor.

För den som älskar öl och som vill stampa takten till “diddelididdeli-musik” är detta paradiset. Älskar jag öl? Nej. Tillhör jag den dansanta skaran av kvinnor? Nix. Men jag drack öl (måttligt vill jag tillägga) och jag stampade takten. För det är så man gör i denna vänliga stad.

För den som tycker om whiskey och är intresserad av hur den framställs, finns destillerier att besöka. Tycker jag om whiskey? Ja-a. Ville jag se hur framställningen gick till? Yes. Den avslutande provsmakningen var heller inte fy skam.

Hej, hej!

Imponerande byggnad och inredning hos Jamesons.

Världens äldsta pub finns i Dublin. Inte visste vi det!

Året var 1198…

Stadens egen öl.

Gamla vackra byggnader kan inte passeras. Vid Trinity college finns “Books of Kells” och det fantastiska biblioteket. Snacka om att gå in i en annan värld.

Harry Potter-feeling

Tänk alla som trampat här.

Det där regnet som alla varnat oss för, det föll aldrig. Sol, vind och skön temperatur. Man tackar!

Mycket fint att se på en promenad.

Känna doften

Att bara åka iväg så där, utan planer och tider att passa, är ju härligt. Jag önskade nästan lite långtråkighet, lite sirap i klockan, för att förstärka ledighetskänslan. Kalla mig knäpp, men det är gott att bara låta minuter och timmar gå, utan några som helst krav. Det coola är att upplevelser och intryck kommer till en, om man bara är, saktar ner och kopplar på sinnena.

Vi landade på Arlanda vid midnatt (flygskam? Ja, det känner vi. Igen!) och bestämde oss för att köra hem. Bilköer i sommar- Stockholm är inte att leka med. Kaffe, godis och nattradio. Ganska mysigt faktiskt. Och samtalen i gryningen berikar. Det där med att få prata färdigt. Till punkt.

Hemåt genom natten.

 

 

Vårt bröllop på landet för tio år sedan.

Och nu: mot tjugo! För vi har bestämt att vi ska fortsätta leva tillsammans. Länge.

Så det så!

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra tid

Det är perfekt väder för mig just nu, inte helvetesvarmt och inte iskallt. Bara lagom. Vindarna är ljumna, även om de kunde vara något svagare (något måste man ju klaga på!). Solnedgångar kan avnjutas, även med inslag av moln. Jordgubbar, vin, filt och gosiga sockor. Mys som bara den och allt som jag behöver en vanlig kväll, om sommaren.

Fina Alvedsjöbodar

Det gäller att ta tillvara på de här kvällarna. Det gäller att ta sig ut, trots soffans attraktionskraft, trots lite moln.  Det är just de stunderna som man lever på, när hösten kommer. Det är inte svårare än så. Eller?

Jo, det är svårt. Sommarens långledighet ackompanjeras alltid av alla”måste-tankar”, de kommer som ett brev på posten. För jag vill ju så gärna göra allt det där som jag längtat efter, allt det där som bara kan göras nu, på sommaren. Dessa tankar skapar en irriterande liten gnagande stress. Jäkla tankar! Kom inte här och stör och krocka med min semesterkänsla. Bort! Schas!

För det är svårt. Att komma in i ledighetslunken utan att känna alla måsten. Men jag försöker… att inte måste känna att jag måste. Ja, ni fattar!

Sommarfrilla

När jag ser den där bilden påminns jag om en tid då jag gjorde allt för att få rakt hår. Jag testade det mesta, till och med rakpermanent. Herregud! Idag är jag glad för mitt burr, för det är ju jag. Uppenbart är att jag inte tillbringar långa tider framför spegeln. Det är liksom ingen idé.

Och det är ju skönt, framförallt denna tid på året. Upp med allt i en tofs (nåväl det mesta) och sen får det bara vara. Fara runt på huvudet och burra till sig, precis som det vill;)

Inte bara frillan som är avslappnad, som synes…

En kväll i veckan fick jag i alla fall skärpa till mig. Ansa till det yttre för att kunna visa mig bland folk. Johan Glans fyllde Stadsmuseets trädgård och han är ju väldigt rolig. Biljetterna sålde slut på några minuter och vi var några av de lyckliga som lyckades få.

Dotter med Glans;)

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bliss

Mängder av böcker vill få oss att må bättre och leva ett gott liv. Jag har läst ett antal av dem, i jakten på det “perfekta livet”. Gick det bra? Sådär.. Men en författare som jag har fastnat för, vars filosofi och livsstil gör mig intresserad, är Maria Borelius. I senaste boken fortsätter hon utforskandet om en antiinflammatorisk livsstil. Hon söker information och ställer frågor om allt ifrån mat, stress och glädje ur ett nytt perspektiv. Att hon dessutom experimenterar med sig själv är spännande, och hon väjer inte för att skriva om alla motgångar på vägen.

Boken heter Bliss och är en akronym för livsstilens alla delar, men det är också ett engelskt uttryck. “Tillvarons renaste ton” skriver hon och det kan låta lite skumt, även i mina öron. Men det väckte min nyfikenhet! Vad betyder det?

Det som berör mig mest är sista s:et i Bliss,  “Sök förundran”. Vi vet någorlunda (eller väldigt väl) hur mat, motion, sömn och stress påverkar oss, men vet vi hur viktigt det är att förundras? Det visste inte jag. När förundras jag? Och av vad? När förundras du?

Musiken. Jag älskar att gå på konserter. Så klart söker jag konserter med musik och artister som jag tycker om. Men jag har även besökt konserter med band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Och det händer något ändå. Publiken, basgången i marken, ögonblicket. Då förundras jag.

Bon Jovi i veckan som gick.

Förväntan. Hörselproppar i!

Speciella tillfällen. Bröllop, examen och högtider. Tillfällen och stunder som aldrig kommer åter. Det händer bara då, en enda gång. Tiden står stilla. Och jag förundras.

Naturligt vacker brudbukett i helgens fina sommarbröllop.

Maten. Att avnjutas på restaurang, hos familj och vänner eller tillagad av mig själv. Många är de måltider då jag “Mmm:at”, “Åhh:at” och gottat mig. Livet! Stunder då jag förundras.

Tonfisk och mozzarella till lunch, i ett sommarvarmt Stockholm.

Naturen. I det stora och i det lilla. Rangordning ej nödvändig. Allt är fint och värt att förundras över.

I kvällsljus

Och så allt det andra.  Allt annat som går att förundras över. Om man bara vill. Och viktigast av allt: alla människor som finns i mitt liv. De som jag ibland tar för givna, men som är värda all förundran. Och alla människor som jag mött. Möten som jag minns, i glädje och sorg. Några har gjort extra avtryck och stannar kvar för alltid. Tillvarons renaste ton.

Och här är boken.

 

 

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blommor och brand

Flera dagar har passerat sedan förra inlägget. Födelsedagsfirande, brandövning och duttande med fröer. Allt kryddat med lite feber. Så är livet!

De allra vackraste blommorna fick lilla mor som har fyllt år. Värdefulla timmar tillsammans, med god mat och härliga samtal. Därtill en stund i solen, med trädgårdspyssel. Det älskar hon! Att få umgås med föräldrarna, det är “nypa-mig-i-armen-känsla” på det! Banne mig. En stund som jag förseglar väl, och bevarar i min lilla vrå för fina minnen.

Bukett a´la´Mari

En söt hortensia, som vi fick av dotter med sambo, börjar nu skifta färg. Förvånad har jag följt hur den gått från ljusblå till intensivt blå. Nu vet jag att det ska vara så. Vissa (alla?) hortensior gör så. Häftigt!

Kan jag förvänta mig ännu en färgskiftning?

En blomma av det hårdare slaget är vår brygghus-prydnad. Bollen i mitten följer årstiderna. Nu är den ljusblå. Eftersom jag inte räknat ut hur jag ska tillverka en utbytbar boll, så får ett litet garnnystan duga så länge;)

En skön plats i solen (oops, här var bollen röd;)

Ringklocka saknas, och det fanns heller ingen ambition att skaffa en sådan. Men, den lilla “bankeli-bank-på-dörren-katten” kunde vi ju inte låta bli. Tjugo kronor på loppis. Ja, jag vet att jag tjatar om mina återvinnings-fynd. Men jag kan inte låta bli. Och jag tänker inte låta bli. Heja återbruk!

Knack, knack. Öppna!

Lite tjurigt med bebisarna. Ny jord kanske hjälper…

Jag har också hunnit med en lärorik (och spännande!) dag med brand- och HLR-utbildning. Nu kan jag hålla liv i en människa i väntan på att proffsen anländer. Nu kan jag också använda en hjärtstartare. Det finns hjärtstartare på flera ställen i samhället idag, men de fyller ju knappast någon funktion om vi inte vet hur de används. Nu vet jag. Gör du?

Har ni brandvarnare? Fungerande brandvarnare?! Har ni brandstege om ni sover på övervåningen? Har ni brandsläckare? Om inte, skaffa det. Nu!

Efter en dag med flera påminnelser om hur viktigt allt detta är, tar jag lätt på mig konstapelkepsen och missionerar som värsta experten. Så: saknar du något brandskydd? Fixa det. Gör som jag säger!

Proffs! Jag är så imponerad.

Och så byte på kylskåpsdörren. Igen!?!

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bye, bye 2018

Udda år är de bästa åren. Det har jag fått för mig. År som slutar på tre, sju och nio har varit bra år. Jämna år har även de bjudit på angenäma upplevelser, så klart. Men eftersom 2019 är i antågande, så vidhåller jag: udda år är bra år.

Tulpanfras!

Gott nytt år. Visst vill vi ha det gott, men det är faktiskt ingen självklarhet. Att kroppen ska fungera varje ny dag är ett under, och inget vi kan, och heller inte ska, ta för givet. Men det gör vi, de allra flesta av oss, vill jag påstå. Vi tar för givet att allt bara ska fungera. Korkat egentligen. Riktigt korkat. Att ta för givet är aldrig klokt.

I väntan på januariljus.

Gott nytt år. Vad är då gott? Relativt naturligtvis,  och tämligen subjektivt. Vi har det väldigt gott i vårt hörn av världen, ingen tvekan om det. Men ofta önskar vi oss mera. Lite godare och lite bättre kan det nog bli. Kanske bör vi istället känna att det är gott som det är. Att allt duger, precis som det är. En stund i soffhörnet, ett samtal med mor och far, en varm omfamning vid diskbänken, barn som mår bra och långa stunder vid middagsbordet. Det är gott för mig, och faktiskt allt jag behöver. Ändå skaver det ibland och jag  undrar varför.. Varför det ska vara så svårt att känna förnöjsamhet och tacksamhet.

Mellandagspromenad i Gamla stan

Gott nytt år. Ja, ett nytt år blir det, vare sig vi vill det eller inte.  Men måste vi tänka nytt, avge löften eller trakta efter förnyelse? Jag tänker det jag tänker, och jag kan inte programmera om min hjärna och mina tankemönster. Jag har försökt, tro mig. Därför får mina tankar duga, precis som de är. Även 2019.  För är förnyelse alltid eftersträvansvärt? Nej, sannerligen inte.  

Så. Vad kan jag då addera till 2019? Jag som har allt. Jo, snällhet! Jag ska krydda 2019 med mera snällhet. Snällhet mot varandra, snällhet mot miljön och snällhet mot mig själv. Jag ska med snällhet (och inte förskräckelse!) se på min spegelbild och jag ska vara snällare med vad jag stoppar i mig.

Så till er alla: Ett snällt 2019!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bye, bye 2018

Bjällerklang

Årets mörkaste natt är över. Snart kan vi samla minuter av ljus, några få för varje dag. Små, små minuter av ljus blir till värdefullt dagsljus. Nu representeras ljuset av alla slingor, stjärnor och girlander och det är fint. Men de kan inte konkurrera med solen. Aldrig.

Men innan dagarna blir längre ska julen avnjutas. Och det hoppas jag att den görs: avnjuts. Dessvärre möter många julhelgen med en klump i magen, formad av stress och dåligt samvete. Stress över allt som ska hinnas med och oro över julklappars uppskattningsnivå. Pengagalopp, hjärtklappning och humörsvackor toppat med aningen för mycket alkohol. Ett recept för en riktigt usel jul. Skippa det!

Lyckligt lottad är jag, som får njuta. Noga har jag lyssnat till vad jag vill, inte vad andra behöver. Det må uppfattas själviskt, men det är förbaskat skönt. En god njut-jul tillönskas er, kära läsare!

Hjärtat vid hamnen i julskrud.

Julmotiv på Borgholms torg.

Årets glitterkalender har snart alla luckor öppnade.

Julros är fint.

Köksfönstret denna jul.

Och så har blomman på brygghuset fått sin röda boll;)

Årets glögg tar plats i nya skåpet.

Snart dags för byte på kylskåpsdörren. Igen!

Dela gärna:
1 kommentar till Bjällerklang
Äldre inlägg

© 2019 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑