Kategori: Betraktelser (sida 1 av 3)

Bromsa

Nej, nej, stopp! Vart är jag på väg nu? Eller rättare sagt: vart är huset på väg? Det slog mig häromdagen att brygghuset håller på att förvandlas till ett traditionellt gårdshus. Bara så. Hm. Så var det inte tänkt. Jag kom på mig själv med att tänka: “Vitt är ju praktiskt på väggarna. Det passar ju till allt.” Jamenhallå! Nu har jag världens chans att ta ut svängarna. Men så ta den chansen då! Skärp mig!

Så nu är bromsen ilagd när det gäller traditionellt och trist. Nu är det dags att svänga in på pucko-vägen, den väg som var tänkt från början.

Vitt=jättefint, men ack så tråkigt. Bort!

De här tapetrullarna inköptes för ett bra tag sedan.

Helt min smak, och mina färger (toffel inkluderad:)

Första våden uppe!

Sådärja!

Nu ska det bestämmas färg på fönster och foder. Vitt? Förmodligen inte …

Renoveringar kan bromsas, så även bilar och i viss mån åldrande (Eller?!). Något som definitivt inte kan bromsas in är själva tiden, själva livet. Idag, när vi firar sonens 31-årsdag, knackar tankar om tidens tempo på. Hur gärna jag än vill, kan jag omöjligt minnas hans övriga födelsedagar (trettio i antal!) och panik light drabbar mig. Måste tiden gå så attans fort att jag inte hänger med? Ja, förmodligen. Jag har då inte kommit på något knep som kan bromsa tiden, alla “Carpe-diem-skyltar” till trots. Det enda jag kan göra är att bara vara, att bara hänga med, sekund för sekund, timme för timme, i den tid jag har. Varken mer eller mindre.

Han och jag. Grattis!!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bröllopsdag

En enkel vigsel på stranden, iklädd en Rili-klänning och barfota. Bara vi två. Så var planen. För inte skulle väl vi vara traditionella och styra med ett bröllop? Inte då! Vi, som dessutom varit gifta på var sitt håll tidigare. Inte skulle väl vi? Nää. Men:

Ett stämningsfullt bröllop i Sveriges minsta och vackraste kyrka, iklädd mammas brudklänning och fina vita skor. Vi och våra nära. Så blev det!

Idag är jag otroligt glad och tacksam för att planerna ändrades. Tänk om vi hade gått miste om denna stund i kyrkan, och det bröllop som blev ett minne med stort M. Idag är det nio år sedan jag blev fru Blad, och jag får (återigen!) en anledning att titta igenom alla bilder. Tårarna skymmer, som alltid när jag tänker tillbaka.

Mammas brudklänning från femtiotalet var en orsak till att vi svängde om till kyrkbröllop. Den syddes av moster Sonja och förvarades sedan länge i min garderob. Av en händelse plockade jag fram den en kväll på våren. “Fin”, tyckte Mats och jag provade den. Den var väldigt smal om midjan, men en skicklig kollega på skolan hjälpte mig att fixa till måtten och göra den fin. Sedan var bollen i rullning; boka kyrka, beställa tid hos frissan, designa brudbukett, skicka inbjudningskort … Allt det där som vi från början ville slippa. Allt det där som vi upplevde som onödigt och överkurs. Allt det där, som med facit i hand, blev alldeles underbart. Allt det där som vi bär med oss djupt därinne. Alltid.

Många bilder blir det nu, av skiftande kvalité. Jag kan liksom inte låta bli. Man får visa många, idag när det är bröllopsdag!

Blir det bra så här?

Febril aktivitet i klädkammaren.

Brudpar i bilen, och fjärilar i magen;)

Prästen tar emot oss. Därinne väntar alla.

Den främsta anledning till planändringen var naturligtvis att vi ville dela stunden med våra nära. Vilken himla tur!

I den minsta av kyrkor … Egby

Vi överraskades med sång och musik. Leif förevigade alla ögonblick.

“Tager du..?”

“Det finns inget finare än kärleken”. En Ledin-låt som utgångsmusik. Så klart!

Märkbart lättade … Och så kom det några droppar regn!

Gudmor tömmer hela påsen med risgryn. Och pappa har fått något i ögat;)

Sedan åt vi sommarbuffé på Klinta bykrog, mitt bland alla semesterfirare. Avslappnat och gott. Precis som vi ville ha det!

Buketten

Ringarna

Inbjudningskorten

Nattlinne på. Jag önskade att det aldrig tog slut … Visst kan man förnya löftena efter tio år?

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bemärkelsedag

På Ölands östra sida finns en gammal gård som under många år låg öde. Idag sjuder den av liv och i helgen firande vi gårdens 30-åring. Under dagen fick gästerna hugga i med diverse sysslor, och framåt kvällen serverades buffé i ladan.

Att vara på deras lilla plats på jorden är tankeväckande. Framförallt är det uppfriskande att unga människor väljer livet på landet. Det är också befriande att konstatera hur mycket de åstadkommer och utformar på egen hand. Därtill kan jag sunt notera hur de, med envishet, ger sig till tåls och lever med acceptansen om att allt får ta den tid det tar. Och sist, men inte minst, är det vederkvickande att (ännu en gång!) inse att det bara är en själv som kan trampa upp livets stigar.

Dagsverket avklarat;)

God sommarbuffé i kvällssolen.

Födelsedagspresenten!

En fin blomma och en väldigt fin dag.

 

 

Dela gärna:
3 kommentarer till Bemärkelsedag

Bilder midsommar

När jag flyttade till Öland i början av 1990-talet firades midsommar med stort M. Eller förresten, alla bokstäver var stora. Hela ön invaderades av festsugna människor. Det var Öland som gällde! Jämfört med den tiden, stavas midsommar numera med mindre bokstäver. Det är betydligt lugnare, även om ön gästas av mängder med folk. Till viss del beror det på att jag inte längre söker mig till partyställen, utan föredrar mindre sammanhang med familj och goda vänner.

Årets midsommarhelg stavas med vackra, välformade och värdefulla bokstäver.

Midsommaraftons dag firades med familjen hemma i Borgholm.

Kvällen i Pinnekulla. Grillning väntar!

Finaste buketten, made in Pinnekulla;)

Grillspetten avnjöts inne i mysiga “hönshuset”!

Kvällen avslutades inne. Det kom faktiskt lite regn, med betoning på lite..

Midsommardagen i huset. Mor och far kom med fika!

Det blir knappast bättre!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bevara

Tänk så mycket tid som läggs på att förvara och vårda alla prylar som vi skaffar oss genom åren. Många saker följer med genom livet, och till slut vet man inte ens om man vill ha dem. De följer med, som en gammal vana. Boende byts, relationer förändras och känslor bleknar. Vissa ägodelar mister sin glans, medan andra biter sig kvar. De föremål som betyder mest för mig är oftast värdelösa för andra. Vi har nog alla något nött och stött som aldrig tjänar ut sin tid i våra liv.

Min farfar Henry hade en orkester…

..och detta finns bevarat. Otroligt!

Från mammas filmstjärnesamling!

Inköpt på Älghults cykel & sport. Inte en skråma!

Mitt första lilla gosedjur..

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bildkonst

Ibland ser jag motiv och bilder som jag bara inte kan släppa. Jag ser direkt vad jag gillar, och lika direkt vad jag inte gillar. Ingen tvekan! En del bilder och målningar gör så starkt intryck på mig att jag inte kan få bort dem ur mitt huvud. De fastnar liksom… Litografin av Caroline af Ugglas är en sådan. Motivet, och framförallt färgerna, går rakt in i själen. Nu finns den här hemma och jag njuter av den, varje dag!

“Gatumusikanten”

I samband med flytten till Öland i början av 1990-talet målade jag ofta. Många målningar blev pannkaka, men en del har jag kvar. Att måla människor är svårt, men jag är fortfarande glad åt denna gitarrspelande kvinna. Nu har den fått en ny svart ram och passar bra in i vårt hem a´la 2018.

Av mig, för sådär tjugofem år sedan..

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Bildkonst

Behov av vår

En sen vår och en tidig påsk. Egentligen ingen bra kombination, men givetvis inget att göra åt. Vi hade en mysig påsk hos mor och far samt några dagar i huset. Påskdagen snöfall har nu ersatts med en värmande sol som får människor på gatan att le och släppa taget om de allra tjockaste vinterjackorna. Något händer i det ögonblick som solen värmer för första gången, det syns i våra ansikten.

Varje år sätter jag frö och obligatoriska är: basilika, timjan och tomater. Årets frön kom sent ner i jorden, men vad gör väl det? Tids nog ska de små plantorna flyttas in och ut, tills nätterna är någorlunda ljumma. Bärandet på krukor morgon och kväll tillhör inte familjens favoritsysselsättning, men är ändå ett tydligt tecken på att sommaren är inom räckhåll och att det faktiskt ska bli så där underbart varmt och skönt igen.

Varje år följer jag noga de första vårtecknen i trädgården. Det finns ingen annan tid på året då jag är så uppmärksam på små förändringar som nu. De allra första små bladen som kikar fram genom snön och de lurviga små videkissarna. Det är svårt att överträffa! Desto märkligare är det att uppmärksamheten avtar snabbare än jag önskar, och plötsligt tar jag allt det vackra för givet. Så fint det vore om jag kunde ta in naturen och dess små mirakel lika intensivt under resten av året. Men då skulle jag inte befinna mig i det läge jag gör nu, om varje årstid påverkade mig lika starkt. Det måste finnas tid för väntan och längtan.

Festligt mottagande hos mor och far!

Vi bjöds på vårlik buffé!

Om jag minns rätt heter den snöklocka, liknar snödroppen men är betydligt större.

Den stora kastanjen bildar skuggor i vårljuset.

En liten kvist med vide fick följa med in.

Samma procedur varje år!

Tomatplantorna var snabbast att titta upp ur jorden.

Dela gärna:
1 kommentar till Behov av vår

Berömd

Antingen gillar man en konstnärs uttrycksformer eller inte. Så borde det vara. Men ibland tilltalar vissa prylar och mönster, trots att konceptet som helhet inte faller mig i smaken. Det blev alldeles för mycket av Ulricas tulpaner och ormar, de finns överallt. Då förloras en del av attraktionen för mig. Men, säga och tycka vad man vill, hon lyckades verkligen! Och hennes sinne för affärer, hennes energi och engagemang för glasbruksbygden, kan man bara beundra. Nu är hon borta, men hennes mönster lever kvar. Några finns hos mig.

Min älskade stora hjärtevas

Caramba

Två små skålar av äldre datum

Snyggt presentpapper inköptes vid senaste Kosta-besöket.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Betagen

Efter två längre förhållanden som inte höll, bestämde jag mig för att inte ha en kalsong till i min tvättkorg (förutom Emils då). Det löftet höll jag till den sommardag då jag var och solade vid havet. En bit bort låg en man och solade, även han. Resten är, som man skriver, historia.

Att jag den där sommardagen skulle möta en människa som blev min allra största kärlek, kunde jag aldrig tro. Många tycker att lite gräl är nyttigt och rensar luften i ett förhållande. Det tycker inte jag. För jag har grälat färdigt. Det finns liksom ingen anledning att gräla, när man istället kan prata med varandra. Och det gör vi. Pratar och pratar, om allt! Vi låter aldrig någonting slå rot i magen eller flytta in i huvudet. Vi pratar, och allt löser sig. Allt blir bra.

Vilka vägar jag än går och vilka val jag än gör, står han alltid bakom mig. Han stöttar och hejar på om det blir jobbigt läge, och han berömmer och gläds med mig när allt går som på räls. Precis som det ska vara.

Han finns alltid där bakom mig

Nästa år firar vi tio år!

Min!

Dela gärna:
7 kommentarer till Betagen

Besked av glädje

Månader av behandlingar är över. Dagar och nätter med oro och värk har passerat. Cellgifterna vann till slut över det sjuka som tagit plats i hennes kropp. Min vän är färdigbehandlad!

Glädjen är stor för oss som står bredvid. Lättnaden är stor för oss som har följt henne genom sjukdomen, och som bevittnat hur en kär person har kämpat mot cancermonstret.

Lika plötsligt som det mörka och hemska sjukdomsbeskedet kom, lika plötsligt kom nu vändningen, ljus och vacker. Märkt av sjukdomen och med en kristallklar insikt om livets skörhet, åker känslorna berg- och dalbana. Att från en dag till en annan byta riktning på känslokarusellen måste vara svårt. Sakta och försiktigt ska förvissningen om tillfrisknandet få landa, och tryggheten byggas upp igen. Det måste få ta tid. Och det får ta den tid det tar. För nu finns den där igen: Tiden. Och framtiden!

Vänner sedan länge!

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar
Äldre inlägg

© 2018 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑