Jag skrev tidigare om livets båda vågskålar. Veckan som gick bekräftar min tes. Glädje och sorg följs åt, likt ett kretslopp, och det är bara att följa med.
När oktober lämnar över till november knyter det sig lite i min mage. Ni som följer mig vet att vintern och jag inte drar jämt, och nu är det dags igen. Frusna bilrutor, kalla fingrar och hala vägar. Ingen återvändo. Trösten är den kommande adventstidens slingor, stjärnor och ljus. Den tiden tycker jag bättre om.
Just nu deltar jag i en utbildning där stor vikt läggs vid relationers betydelser. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är med relationer och trygghet. Stundtals, när jag i mitt arbete får social överdos, orkar jag knappt med mig själv. Då är det klokt och sunt att pausa och säga ”nej tack”. Men ibland kan ett ”ja tack” ge ny energi och glädje. Och jag är väldigt glad att jag tackade ja till en mysig middag med arbetslaget i början av veckan. Och jag är väldigt nöjd att vi hann se Leonardo da Vinci–utställningen.
Novembers första dag tog vi farväl av gudfar. Kyrkorummet och orgelmusiken träffar rakt i hjärtat och det gör ont. En solstråle, stark och ljus, riktades rakt emot oss när vi lämnade kyrkan. Med den kom värme och hopp. Prästen använde årstiderna som en metafor för livet. Ungdomens vår, vuxenlivets sommar, ålderns höst och vinterns vila. Det var fint.
”Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har..”. Så sjöng han. Och det är precis så det är. Och ska vara.