En sen vår och en tidig påsk. Egentligen ingen bra kombination, men givetvis inget att göra åt. Vi hade en mysig påsk hos mor och far samt några dagar i huset. Påskdagen snöfall har nu ersatts med en värmande sol som får människor på gatan att le och släppa taget om de allra tjockaste vinterjackorna. Något händer i det ögonblick som solen värmer för första gången, det syns i våra ansikten.

Varje år sätter jag frö och obligatoriska är: basilika, timjan och tomater. Årets frön kom sent ner i jorden, men vad gör väl det? Tids nog ska de små plantorna flyttas in och ut, tills nätterna är någorlunda ljumma. Bärandet på krukor morgon och kväll tillhör inte familjens favoritsysselsättning, men är ändå ett tydligt tecken på att sommaren är inom räckhåll och att det faktiskt ska bli så där underbart varmt och skönt igen.

Varje år följer jag noga de första vårtecknen i trädgården. Det finns ingen annan tid på året då jag är så uppmärksam på små förändringar som nu. De allra första små bladen som kikar fram genom snön och de lurviga små videkissarna. Det är svårt att överträffa! Desto märkligare är det att uppmärksamheten avtar snabbare än jag önskar, och plötsligt tar jag allt det vackra för givet. Så fint det vore om jag kunde ta in naturen och dess små mirakel lika intensivt under resten av året. Men då skulle jag inte befinna mig i det läge jag gör nu, om varje årstid påverkade mig lika starkt. Det måste finnas tid för väntan och längtan.

Festligt mottagande hos mor och far!

Vi bjöds på vårlik buffé!

Om jag minns rätt heter den snöklocka, liknar snödroppen men är betydligt större.

Den stora kastanjen bildar skuggor i vårljuset.

En liten kvist med vide fick följa med in.

Samma procedur varje år!

Tomatplantorna var snabbast att titta upp ur jorden.

Dela gärna: