Mängder av föremål har passerat genom livet. Några minns jag mycket väl, medan andra har fallit i glömska. Totalt. Jag vet inte ens att minnet av en pryl finns kvar någonstans långt därinne, förrän jag ser den.
I Växjö, för en dryg månad sedan, hände det. På en fin second-hand-butik stod en tallrik på en hylla. En barntallrik. En sån där vars motiv uppenbarar sig i takt med att maten på tallriken äts upp. Lite i taget. Motivet väckte mitt minne på en sekund. ”En sån tallrik hade ju jag!” Ja, ni vet känslan. Om jag köpte den? Givetvis.
Jag minns den så väl.
Under samma Växjö-tripp besöktes en butik som höll på att plocka ihop. För alltid. I ett hörn stod två gamla planscher och såg bortglömda ut. Motiven väckte mitt minne igen. En sekund. ”Såna fanns på damfriseringen där hemma!” Fullt förvissad om att de icke var till salu, frågade jag ändå. På vinst och förlust. Det var de. För hundra kronor, typ. Underbart!
Lite nött, men det gör ingenting.
Supertrendig. Då. En skatt. Nu.
Jag behöver knappast bli påmind om att det nu är mars. Hög tid för fröna att komma ner i jorden. Det small bara till (lätt överdrift) innan de gröna, sköna bladen tittade upp.
I takt med förhöjd grönsakskonsumtion utökas såväl årets grönsaksland som kompostbehållare. Mycket skal blir det. Om man säger så…
Grönkål. Nytt för i år. Blad i form av hjärtan…
Ute regnar det mest hela tiden. Inne fylls rummen av Mello-låtar. Vi peppar inför kvällens final. Det är roligt. Heja Lundvik! (Förlåt Arvingarna)
Om och om igen. Det hör till.
