Månad: januari 2019

Bara mysa

Dagarna lunkar på i ett ganska skönt tempo just nu. Det går ju alltid att hänge sig åt pip och gnäll, men vad vinner man på det? Inte mycket.

Vintern har gett sig tillkänna på vår ö, och den årstiden toppar ju inte min lista. Men jag försöker hitta det vackra, företrädesvis på den varma sidan av fönstret. ”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”, som en gammal filosof sa. Så sant.

Kvällsarbete i brygghuset kräver tända ljus och musik.

Slingan därute får lysa ännu några dagar.

En värmande fika.

Arbetet har varit att betsa. Bland annat…

Snart dags att flytta in soffan!

Jag kan inte se mig mätt på lilla badrummet!!

En stund vid tv:n när vinden viner utanför. Mysigt.

En stund vid fönstret i morgonljuset. Också mysigt.

Jag är lite orolig för alla enar. Sommarens värme tog hårt på dem..

Fågelrestaurangen har öppnat igen (och gungan får hänga kvar)

Är det dags att blomma nu?!

En väldigt fin bukett som jag fick av gudmor på min födelsedag.

Och ett fint kuvert från mor och far. Det stora paketet var annorlunda… (återkommer till det!)

Därtill mängder av ”digitala” gratulationer. Jag blev rent av generad! Tack.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bakom dörrarna

Ja, eller framför. Det beror på hur man ser det. Två gamla fina spegeldörrar inköptes i somras på Blocket. Sent omsider fick de en behandling av skrapa och sandpapper. Planen var att måla dem, med de blev alldeles för fina för att döljas av färg.

Två viljor och två tv-rum. Det är bra för husfriden. Jag, med min förkärlek för inredningsprogram, dansk dogma och drama. Han, med sin vurm för historiska dramer, science fiction och bilbyggen. Vem ska kompromissa? Ingen. För nu drar vi igen dörrarna. Vid behov.

Bättre sent än ännu senare. De väntade länge…

Gratis arbetskraft;)

En hel del att skrapa…

Förberedelser pågår!

Sneda väggar + sneda dörrar= problem

Stora, och då menar jag stora! knoppar får agera handtag.

Fint med gammalt trä!

Ena sidan…

.. och andra sidan.

Öppet …

… och stängt.

Den uppmärksamme kan konstatera att listen över dörrarna är omålad. Helt rätt. Det där allra sista, hur svårt är inte det att få till?

Så. Om man nu inte bor i en våning med vackra pardörrar mellan rummen, men ändå vill ha det. Då kan man fuska. Det gjorde vi!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bakom dörrarna

Bildkonst

Som en saga skapad ur sorg. Jag läste den där recensionen. En paradox som väckte min nyfikenhet. När jag sedan såg en bild från utställningen var jag fast. Jag måste se den! Jag måste dit!

Min önskan slog in. På jullovet besökte vi Fotografiska museet i Stockholm. Vilken upplevelse, vilken njutning och vilken energikick! Hela konceptet ”Fotografiska” är ju i sig en enda stor njutning. Tur att jag inte bor i huvudstaden, för då hade jag väl hängt där dagarna i ända.. Byggnaden, restaurangen, utställningarna, butiken, hela atmosfären. Alla rätt för mig!

Lika vackert på utsidan som på insidan.

Gröna lund i fjärran.

Den där sagovärlden, Wonderland, är skapad av fotografen Kirsty Mitchell. Hennes mamma, som var lärare, läste sagor för lilla Kirsty. Efter mammans död förenades dessa sagominnen med kreativitet. Det blev ett skapande sorgearbete, som pågick under fem år. ”Wonderland – en dröm att förtrollas och omslutas av under årets mörkaste tid”, som det uttrycks på museets hemsida. Om jag blev förtrollad? Ja, men jisses!

Ja, ni fattar!                                                (foto av Kirsty Mitchell)

Spana in skuggorna på ryggen.                             (foto av Kirsty Mitchell)

Min absoluta favorit! Jag återvände till detta fotografi flera gånger.         (foto av Kirsty Mitchell)

Från en annan utställning. Också fin, men inte tillnärmelsevis lika fin som Wonderland. (foto Arvida Byström)

Brickorna i restaurangen

Som ung tjej älskade jag att titta på frisyrer, kläder, smink, färg och form. Mitt tonårsrum tapetserades med klipp från olika magasin och jag kunde försjunka i bilderna i timmar. Och bara drömma.

Moster Siv arbetade på Ingrids Damfrisering, och jag fick så småningom förmånen att arbeta där på lördagar. Jag fönade, tuperade, sprayade och gjorde folk vackra inför lördagsdanserna.  Jag ville bli frisör. Livet och yrkesvalet tog en annan väg, men intresset lever kvar, i allra högsta grad.

Den här utställningen och dessa fotografier träffade rakt i hjärtat. Både i hjärtat på den jag är idag, men även i hjärtat på mitt yngre jag, tjejen som vävde framtidsdrömmar i tonårsrummet på Storgatan i Alstermo.

Den här utställningen och dessa fotografier- missa den inte! Se den. Det finns inget liknande.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder före och efter

Hemmablind. Det kan man verkligen bli. Hyllorna i lägenhetens vardagsrum har varit ett irritationsmoment sedan inflyttningsdagen (nästan). Men åren har gått.. Förra hyresgästerna hade satt upp dem, och tanken var ju god (som det heter). Problem? Damm. Alla som har öppna bokhyllor vet vad jag talar om. Suck!

Det är vansinnigt snyggt med böcker, och jag, som den svensklärare jag är, borde vilja klä väggarna med litteratur. Men icke! Där vinner min praktiska ådra. För jag hatar damm. Dammallergiker skulle man kunna säga. Ja, inte rent medicinskt men i alla fall fysiskt. Och psykiskt. Hela jag mår dåligt och ett ostädat hem frestar mitt sinne. Om jag gillar att damma? Nej. Och det är då det blir jobbigt…

Men: hyllorna än numera historia, vilket borgar för husfrid med harmonisk hustru;) Metervis med hyllplan och fina fästen häckar nu på altanen. Jag kan ju inte bara köra allt till tippen. Nån måtta får det vara. Blocket nästa!

Fatta hur mycket damm det kunde lägga sig på dessa hyllmeter.

Fatta så många prylar att lyfta på vid städning.

Borta! Test av väggfärg pågår. Det blev mörkt grå.

Ännu ett skåp tillverkas av gamla fönster. Håller jag på att bli galen, eller?!

Gigantiskt och TUNGT skåp. Nu ska det målas.

Idogt letande efter knoppar gav resultat. Stora, härliga och svarta! Belysningen blev bra, men jag ångrar att vi inte ljussatte samtliga hyllor. Så det får bli framöver. Återstår: putsning av fönsterglas. Så det får också bli framöver.

Bara en aning bruten vit färg, åt smutsrosa hållet. Knappt synligt. Det räcker.

Prylarna och böckerna som samlade damm har förhoppningsvis hittat nya hyllor att samla damm på, via second hand-butiker. Men några fick stanna hos oss. Några böcker vill jag vila ögonen på och bläddra i ibland. Tre tavellister till vänster om skåpet får agera stöd åt favoriterna.

Och så är även dörrarna på plats. Fortsättning följer…

Dela gärna:
Lämna en kommentar

© 2024 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑