Dagarna lunkar på i ett ganska skönt tempo just nu. Det går ju alltid att hänge sig åt pip och gnäll, men vad vinner man på det? Inte mycket.

Vintern har gett sig tillkänna på vår ö, och den årstiden toppar ju inte min lista. Men jag försöker hitta det vackra, företrädesvis på den varma sidan av fönstret. ”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”, som en gammal filosof sa. Så sant.

Kvällsarbete i brygghuset kräver tända ljus och musik.

Slingan därute får lysa ännu några dagar.

En värmande fika.

Arbetet har varit att betsa. Bland annat…

Snart dags att flytta in soffan!

Jag kan inte se mig mätt på lilla badrummet!!

En stund vid tv:n när vinden viner utanför. Mysigt.

En stund vid fönstret i morgonljuset. Också mysigt.

Jag är lite orolig för alla enar. Sommarens värme tog hårt på dem..

Fågelrestaurangen har öppnat igen (och gungan får hänga kvar)

Är det dags att blomma nu?!

En väldigt fin bukett som jag fick av gudmor på min födelsedag.

Och ett fint kuvert från mor och far. Det stora paketet var annorlunda… (återkommer till det!)

Därtill mängder av ”digitala” gratulationer. Jag blev rent av generad! Tack.

Som en saga skapad ur sorg. Jag läste den där recensionen. En paradox som väckte min nyfikenhet. När jag sedan såg en bild från utställningen var jag fast. Jag måste se den! Jag måste dit!

Min önskan slog in. På jullovet besökte vi Fotografiska museet i Stockholm. Vilken upplevelse, vilken njutning och vilken energikick! Hela konceptet ”Fotografiska” är ju i sig en enda stor njutning. Tur att jag inte bor i huvudstaden, för då hade jag väl hängt där dagarna i ända.. Byggnaden, restaurangen, utställningarna, butiken, hela atmosfären. Alla rätt för mig!

Lika vackert på utsidan som på insidan.

Gröna lund i fjärran.

Den där sagovärlden, Wonderland, är skapad av fotografen Kirsty Mitchell. Hennes mamma, som var lärare, läste sagor för lilla Kirsty. Efter mammans död förenades dessa sagominnen med kreativitet. Det blev ett skapande sorgearbete, som pågick under fem år. ”Wonderland – en dröm att förtrollas och omslutas av under årets mörkaste tid”, som det uttrycks på museets hemsida. Om jag blev förtrollad? Ja, men jisses!

Ja, ni fattar!                                                (foto av Kirsty Mitchell)

Spana in skuggorna på ryggen.                             (foto av Kirsty Mitchell)

Min absoluta favorit! Jag återvände till detta fotografi flera gånger.         (foto av Kirsty Mitchell)

Från en annan utställning. Också fin, men inte tillnärmelsevis lika fin som Wonderland. (foto Arvida Byström)

Brickorna i restaurangen

Som ung tjej älskade jag att titta på frisyrer, kläder, smink, färg och form. Mitt tonårsrum tapetserades med klipp från olika magasin och jag kunde försjunka i bilderna i timmar. Och bara drömma.

Moster Siv arbetade på Ingrids Damfrisering, och jag fick så småningom förmånen att arbeta där på lördagar. Jag fönade, tuperade, sprayade och gjorde folk vackra inför lördagsdanserna.  Jag ville bli frisör. Livet och yrkesvalet tog en annan väg, men intresset lever kvar, i allra högsta grad.

Den här utställningen och dessa fotografier träffade rakt i hjärtat. Både i hjärtat på den jag är idag, men även i hjärtat på mitt yngre jag, tjejen som vävde framtidsdrömmar i tonårsrummet på Storgatan i Alstermo.

Den här utställningen och dessa fotografier- missa den inte! Se den. Det finns inget liknande.