”Det trodde jag aldrig!”, som tanterna i Antikrundan brukar utbrista. Att jag skulle blogga i ett helt år. Men nu har jag det. Hurra till mig!

Några av er, kära läsare, har följt mig sedan första dagen. Några har tillkommit och några har säkert tröttnat. Några av er läser noggrant alla inlägg, medan andra läser lite då och då. Oavsett vilken läsare du är, så vill jag tacka dig. Utan dig – ingen blogg.

Döm om min förvåning när jag första gången såg statistiken och kunde konstatera att ni besökte min blogg regelbundet. ”Nämen, inte kan väl jag..” ni vet!  Idag blir jag rent generad när jag ser att antalet läsare ständigt ökar. Fantastiskt.

Ni ger mig energi och ni ger mig en spark i baken. De dagar då jag inte tar bilder eller skriver utkast känns lite tomma. Min blogg har blivit en vana. En god vana, som jag inte vill vara förutan.

Från ett rent egoistiskt perspektiv har jag skapat en skatt. Vi har vår renovering dokumenterad, vi har flera av mina projekt nedtecknade och vi har många fina minnen bevarade. I ord och bild. Ja, det är verkligen en skatt.

Till dig som berömmer min blogg när vi träffas på Ica. Till dig som gillar på Facebook och Instagram. Till dig som lämnar en vänlig kommentar på bloggen. Till dig som undrar om något har hänt mig, när det varit tyst på bloggen. Till dig som säger att du blir glad av min blogg. Och till dig som ”bara” läser. TACK. Och du Hanna! Om du inte hade sagt ”Du borde verkligen ha en blogg”. Då hade det här aldrig blivit.

Året som gått. Ett år fyllt med kreativitet och lust:

Tofsar och bollar i mängder

Detaljer till vindskivorna

Längtan efter vita tulpaner

En annorlunda lampskärm

Många loppisfynd

En del mat

Egen odling

Vår härliga altan

Fasadblomman blev till

Knäppaste julbelysningen

Ringar av glas

Nagellack kan man ha till mycket

Min fina pall

Jeans kan återanvändas

Gamla fönster. Glassamlande. Det är livet;)

En tidig ”Blad”

Jag bankade värmeljushållare och köpte finfina huvuden.

Och så renoveringarna förstår. Våra hus, som förvandlats från skrajsna små stugor till kaxiga kåkar. Men det får bli en annan dag.

Jag skrev tidigare om livets båda vågskålar. Veckan som gick bekräftar min tes. Glädje och sorg följs åt, likt ett kretslopp, och det är bara att följa med.

När oktober lämnar över till november knyter det sig lite i min mage. Ni som följer mig vet att vintern och jag inte drar jämt, och nu är det dags igen. Frusna bilrutor, kalla fingrar och hala vägar. Ingen återvändo. Trösten är den kommande adventstidens slingor, stjärnor och ljus. Den tiden tycker jag bättre om.

Just nu deltar jag i en utbildning där stor vikt läggs vid relationers betydelser. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är med relationer och trygghet. Stundtals, när jag i mitt arbete får social överdos, orkar jag knappt med mig själv. Då är det klokt och sunt att pausa och säga ”nej tack”. Men ibland kan ett ”ja tack” ge ny energi och glädje. Och jag är väldigt glad att jag tackade ja till en mysig middag med arbetslaget i början av veckan. Och jag är väldigt nöjd att vi hann se Leonardo da Vinci–utställningen.

Byte på kylskåpsdörren!

Vackraste dukningen! En tisdagskväll i Köpingsvik.

Finsmakarmeny!

Ett utmärkt sätt att möta novembermörkret.

Kerstins hem gav mig både inspiration och energi.

Kalmar slott i skymningen.

Sevärd utställning som slutar på söndag.

Slottsbutiken. Ett trevligt utflyktsmål!

Novembers första dag tog vi farväl av gudfar. Kyrkorummet och orgelmusiken träffar rakt i hjärtat och det gör ont. En solstråle, stark och ljus, riktades rakt emot oss när vi lämnade kyrkan. Med den kom värme och hopp. Prästen använde årstiderna som en metafor för livet. Ungdomens vår, vuxenlivets sommar, ålderns höst och vinterns vila. Det var fint.

Det blir så tomt…

”Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har..”. Så sjöng han. Och det är precis så det är. Och ska vara.

Vi. Och snart är det sommar igen.