Att förhålla sig. Det är det som gäller. Och att på bästa sätt förskjuta tankarna på allt som händer omkring oss. Det går faktiskt. När jag går här och pofflar runt, ter sig allt mycket lättare och ljusare än det måhända är. För det är jobbigast. Det där att ingen verkar ha riktigt koll på viruset, och ingen vet hur det ska bli.
Framtiden är vi förvisso vana vid att inte kunna styra, och i vanliga fall är det en skön tanke. Det blir som det blir, liksom. I det ligger också ett uns av spänning och förväntan. Kanske händer något roligt! Ovissheten som råder just nu, är svårare att hantera. Vem som helst begriper ju att det inte är några himlastormande överraskningar som väntar runt hörnet..
Jag tillbringar större delen av dygnet utomhus. Gräver, sår, klipper, planterar och planerar. Endast hungern och mörkret driver mig inåt;)
Vid ingången växer en ros, lite inklämd. Undrar vilken färg?
Grön och fin!
De här tittar fram bland stenarna.
Tulpaner överallt! (foto: Elin)
Snyggast! Min färg! (foto: Elin)
Jag har förgätmigej! (foto: Elin)
Jag har blåsippor! (foto: Elin)
Jag har vitsippor! (foto: Elin)
Och nu ska jag sluta. Men jag blir på riktigt lycklig när jag hittar mina favoriter.
Växthuset är på plats, numera byggt på en gjuten sockel och med normal takhöjd. Kanske inte min längsta kamrat M kan gå rak där, men det fungerar för oss;)
Arbete pågår och jag har redan hunnit med både mat- och fikapaus därinne;)
Nödvändig skugga från fjärilsgardinerna, vilka fanns kvar i huset.
Det lär bli trångt…
Den uteplats som redan fanns går under namnet dansbanan (ja, den är provdansad;). Där piffas det så gott det går för att öka mysfaktorn. Om man inte har några fästanordningar till balkonglådorna, tar man några scarves. Gränsen till tivoli är påfallande nära, jag vet.
Äppelträd och valnötsträd ger oss skugga i sommar.
Det blir nog fullt med blommor.
Bakom garaget ligger några gigantiska stubbar. Tanken har varit att forsla bort dem, men nu har jag tänkt om. De får stanna och jag funderar vidare på hur jag kan integrera dem i kommande projekt.
För snygga för tippen!
Som sagt, hungern gör att jag stundtals är inomhus. Köket har blivit husets bästa plats och där hänger vi gärna. Som middag vid valborg. En morgon med mammas goda bröd. En vardag med en tallrik pasta.
Här är det gott att vara. När sedan hästarna går förbi i hagen utanför blir det nästan lite för bra. Jag smäller av!
Fisk från Nisses. Lyx! Serverad vid vår köksö.
Morgonsolen måste skärmas av med persienner. Tyvärr..
I kvällssolen och egen basilika. Ja, jag säger då det.
Inget är som väntans tider. Bebisväntan. Den där omtalade ”livets efterrätt-känslan” som barnbarn tycks ge, börjar ge sig tillkänna. Jag har redan påpekat för de blivande föräldrarna att jag ska hålla mig i skinnet, sansa mig och inte bli en mormor som hänger hos dem dagarna i ända. De får lova att låsa dörren och mota mig (och vid behov även slå mig) med sopkvasten om jag inte hör!
På Hantverket i Borgholm finns så mycket fint! Snart får jag handla!!
Och vad är botten då? Ledin kommer inte. Det är botten. Ja, jag vet att coronahelvetet gör folk fruktansvärt sjuka, kör ekonomin ner i dyngan och skördar liv. Ja, jag vet att jag inte ska gnälla. Men ibland kryper surtanten fram, kryddad med tonårsattityd. ”Va?! Men jag som ville? Varför får jag inte? Ska allt förstöras nu? Får man inte ens ha kul?”. Låg nivå, helt enkelt.
Men jag längtade. Och nu förhåller jag mig.
Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. Passande motiv!