Nej, nej, stopp! Vart är jag på väg nu? Eller rättare sagt: vart är huset på väg? Det slog mig häromdagen att brygghuset håller på att förvandlas till ett traditionellt gårdshus. Bara så. Hm. Så var det inte tänkt. Jag kom på mig själv med att tänka: “Vitt är ju praktiskt på väggarna. Det passar ju till allt.” Jamenhallå! Nu har jag världens chans att ta ut svängarna. Men så ta den chansen då! Skärp mig!

Så nu är bromsen ilagd när det gäller traditionellt och trist. Nu är det dags att svänga in på pucko-vägen, den väg som var tänkt från början.

Vitt=jättefint, men ack så tråkigt. Bort!

De här tapetrullarna inköptes för ett bra tag sedan.

Helt min smak, och mina färger (toffel inkluderad:)

Första våden uppe!

Sådärja!

Nu ska det bestämmas färg på fönster och foder. Vitt? Förmodligen inte …

Renoveringar kan bromsas, så även bilar och i viss mån åldrande (Eller?!). Något som definitivt inte kan bromsas in är själva tiden, själva livet. Idag, när vi firar sonens 31-årsdag, knackar tankar om tidens tempo på. Hur gärna jag än vill, kan jag omöjligt minnas hans övriga födelsedagar (trettio i antal!) och panik light drabbar mig. Måste tiden gå så attans fort att jag inte hänger med? Ja, förmodligen. Jag har då inte kommit på något knep som kan bromsa tiden, alla “Carpe-diem-skyltar” till trots. Det enda jag kan göra är att bara vara, att bara hänga med, sekund för sekund, timme för timme, i den tid jag har. Varken mer eller mindre.

Han och jag. Grattis!!

Dela gärna: