Hemmablind. Det kan man verkligen bli. Hyllorna i lägenhetens vardagsrum har varit ett irritationsmoment sedan inflyttningsdagen (nästan). Men åren har gått.. Förra hyresgästerna hade satt upp dem, och tanken var ju god (som det heter). Problem? Damm. Alla som har öppna bokhyllor vet vad jag talar om. Suck!

Det är vansinnigt snyggt med böcker, och jag, som den svensklärare jag är, borde vilja klä väggarna med litteratur. Men icke! Där vinner min praktiska ådra. För jag hatar damm. Dammallergiker skulle man kunna säga. Ja, inte rent medicinskt men i alla fall fysiskt. Och psykiskt. Hela jag mår dåligt och ett ostädat hem frestar mitt sinne. Om jag gillar att damma? Nej. Och det är då det blir jobbigt…

Men: hyllorna än numera historia, vilket borgar för husfrid med harmonisk hustru;) Metervis med hyllplan och fina fästen häckar nu på altanen. Jag kan ju inte bara köra allt till tippen. Nån måtta får det vara. Blocket nästa!

Fatta hur mycket damm det kunde lägga sig på dessa hyllmeter.

Fatta så många prylar att lyfta på vid städning.

Borta! Test av väggfärg pågår. Det blev mörkt grå.

Ännu ett skåp tillverkas av gamla fönster. Håller jag på att bli galen, eller?!

Gigantiskt och TUNGT skåp. Nu ska det målas.

Idogt letande efter knoppar gav resultat. Stora, härliga och svarta! Belysningen blev bra, men jag ångrar att vi inte ljussatte samtliga hyllor. Så det får bli framöver. Återstår: putsning av fönsterglas. Så det får också bli framöver.

Bara en aning bruten vit färg, åt smutsrosa hållet. Knappt synligt. Det räcker.

Prylarna och böckerna som samlade damm har förhoppningsvis hittat nya hyllor att samla damm på, via second hand-butiker. Men några fick stanna hos oss. Några böcker vill jag vila ögonen på och bläddra i ibland. Tre tavellister till vänster om skåpet får agera stöd åt favoriterna.

Och så är även dörrarna på plats. Fortsättning följer…

Dela gärna: