Nu är det fart minsann! Det växer så det knakar (Varför säger man så? Knakljud i grönsakslandet?!). Naturen ger igen för förra årets heta sommar, så känns det i alla fall. Det som inte kunde växa då, har fått fullständigt fnatt i år. Vi måste vara i huset lite oftare nu, så vi inte missar allt. Så vi inte missar knaket.
Lycklig potatisodlare!
Midsommaraftonens delikatess
Jag kommer på mig själv med att stå och le när jag tittar ner i grytan med potatisen. ”Så söta!”, tänker jag. Ja, på den nivån är det.
Gulliga!
Och så favoriternas favorit, alla gånger: gubbarna! Våra egna. En gammal sort vars smak inte kan beskrivas. Skörden är god, minst sagt, och vi hinner knappt med att äta. Jag har jordgubbar till allt. Nästan. Och Mats gjorde en smarrig midsommartårta. Honom kan man ha till mycket;)
Härunder gömmer de sig.
Också gulliga!
Också god!
I huset har vi begränsad tillgång till ingredienser och råvaror. Man får ta det man har, helt enkelt. Och det gillar jag. Det måste inte bli så jäkla märkvärdigt. Och det bästa är, att det blir lite godare då. Utan krusiduller.
Jordgubbar till allt…
Rosor i alla rum…
…från den här gamla strävsamma busken. Fint att den finns kvar!
En runda till ”Kalk” i Löttorp hör till. Rekommenderas!
Och så invigdes brygghuset. Första natten i bäddsoffan. De sov gott! Jag ville aldrig gå därifrån. ”Lekstuga-bygga-koja-känslan” ni vet. Så himla mysigt!
Och så blev köksön klar. Den blev precis som jag tänkt mig. Kik på detta i nästa inlägg!
Lämna ett svar