Så läste jag när jag var liten. Jag visste precis hur det skulle låta, och låtsasläste: ”Bide bade, bide bade, bide bade..”. Den ramsan tänker jag på nu. ”Corona, corona, corona, corona”. Jag hör vad de säger, men begriper ändå inte. Av naturen drabbas jag sällan av panik och jag trivs inte i kaos. Jag är oftast sansad. Men alla ”corona, börskrasch, pandemi, permittering och hygien” när min oro. Fast jag inte vill.

Så klart är det allvarligt. Det är ingen ”vanlig förkylning”. När statsministern talar om för oss att vi ska tvätta händerna, då är det allvar. Och märkligt. När toapapper säljer slut, då är det skarpt läge. Men tvålen då? Tar inte den slut? Alltså. Jag fattar inte! Kissas och bajsas det utan efterföljande tvätt? Hostas och nyses det rakt ut? Var tar det gugget vägen? Ska det ligga på golvet eller hänga på väggen? (förlåt alla kvackelmagade). Hur? Svårt? Kan? Det? Va? Tvätta händerna, hosta och nys i armvecken, coronatider or not. Bara gör det!

Information och nyheter följer jag med måtta. Jag doserar dem, i lagom mängd. För jag mäktar inte riktigt med. Jag bidrar med det jag kan (läs ovan) och jag undviker äldre och sjuka. Jag gör som de säger, de som vet (vem som nu vet?!). Sängen istället för soffan, Lantliv och frökataloger istället för tv. Så väljer jag. Övrig tid ägnas åt husbestyr.

Tunga fönster och en svängd trappa tvingar fram andra lösningar.

Nästa på tur!

Tiden tillåter inte alltför mycket dutt med roliga detaljer tyvärr. Flytten närmar sig med stormsteg;) Men lite påhitt blir det trots allt.

Trädetalj som låg i källaren målades…

… och kröner nu det stora skåpet.

Köket tar form.

Vitt, vitt. Orkar inte ta beslut om färger just nu.

I vardagsrummet har vi tillfälligt placerat en säng. Där ligger jag ibland och studerar vårt nya hem och grunnar på möblering och inredning. Angenäma stunder! I fönstret står tre vaser som jag nyligen köpte på auktion.

Har jag tur så kanske maken spelar en truddelutt;)

Från Lindshammars glasbruk. I originalkartong. Häftigt!

I trädgården välkomnar vi allt som växer upp. Odling är en lisa för själen och jag ska lära mig allt jag kan för att skapa en hållbar, naturlig och snäll trädgård.

Lycka!

Hur många kan de bli?

Blåklint. Gillar!

Kanske är det så att vår jord nu säger ifrån. Som min kropp gör, när jag pressar den för hårt. Den skriker ”Stopp! Nu räcker det!” men jag lyssnar inte. Bara kör på. Tids nog strejkar någon del av mig och framtvingar återhämtning. Kanske är det nu som vår jord fått nog och kräver en omstart. En fin tanke, en tröst, mitt i eländet. Måhända får vi en förändrad värld efter denna pärs. Förhoppningsvis en bättre.

Nu ser vi tiden an. Vad annat kan vi göra? Det mesta ställs in och utbudet sinar. Undrar vad journalisterna ska rapportera om när viruset är besegrat och ekonomin åter får fart? Om det blir nyhetstorka får jag tipsa dem om ”Bide bade, bide bade”;)

Allt gott!

 

 

 

 

Dela gärna: