Ni vet de där vågskålarna som jag har skrivit om tidigare. Den ena vågskålen som ibland tyngs av ledsamheter och skit. Och den andra, som fylls av glädje och tillförsikt, i strävan mot jämvikt. November hamnar i skitskålen. Mörkret äter sig in i mage och sinne och det blir lätt svart och hopplöst. Ibland känns det så där, och det vet jag. Då gäller det att ta en dag i taget, och hålla ut. För det vänder. Det vet jag också.

Så anas blänk av ljus vid horisonten. Förändring och förbättring är ledorden nu. De ord som drar mig och lockar mig att ta mig an en ny dag. Med längtan kisar jag mot blänket och väntar på att det ska glimra till, att det ska lysa upp mitt liv. Det måste bli bra.

Novemberkaktusen hos mor och far gör sitt bästa för att sätta färg på dagen.

2020 blir förändringens år, inga tvivel om det. Dotter med sambo planerar husbygge i vår, och i maj blir de tre. Då blir det till att avnjuta den där livets efterrätt som alla mor- och farföräldrar talar om.

Till små fötter!

I dagarna har nästa husprojekt startat. Vi slipar sågbladen, vecklar ut tumstockarna och plockar fram penslarna. Igen. Hoppas ni följer med oss, in i bloggens tredje år.

Tack för att du läser. Tack för all uppmuntran. Tack för allt snällt som ni skriver och säger. Tack.

Nya vyer från fikabordet;)

 

Dela gärna: