En häpnadsväckande förvandling av traktorn har ägt rum. En hel vinter har den fått omvårdnad av en kunnig motormänniskas hand. All beundran! Att det bara går!

Stolt som en tupp gled ägaren (maken) hemåt längs öns östra sida. Följebilen (jag) skulle bara lämna av Mats och återvända hem. Men jag ångrade mig. I sakta mak, efter ekipaget, fick jag ta del av idel vinkningar, tummen-uppande och leenden. Det kunde jag inte missa. Gott att se hur ett åk från anno 1958 kan väcka nostalgi i folks ögon. Till och med korna såg glada ut när vi tuffade förbi.

före

efter

Jag har väl aldrig sett så mycket detaljer längs vägen.

Vallmofälten krävde ett stopp.

Det är rosornas sommar! Den här vid huset doftar ljuvligt.

Och så har vi sagt farväl till niorna. Och på återseende till övriga elever. Regnmolnen vilade tunga över Borgholm slott på morgonen, men när klasserna tågade in tittade solen fram. Ja, vad kan man säga?

Nu väntar välbehövlig vila. För oss alla. Innan vi släppte hem vår sjua bjöd vi eleverna på en mysig dag hemma hos mentorskollegan. Busstur, bad, lek, grillning, bakning och härliga samtal blev det. Trötta var vi, men väldigt nöjda. ”Inte på högstadiet väl?”, en ofta förekommande fråga när jag berättar att jag är lärare. De som ställer den frågan har ingen aning om hur fina ungdomarna är. För det mesta. Understundom kan man referera till de tre små aporna; hör inte, ser inte, vet inte…

Hur många elever får plats i en pool?

Vi grillade och sedan blev det kladdkaka.

Som sagt, rosornas sommar.

Äntligen!

Trevlig midsommar!

Jag har köpt klippdockor. Ljuvligt fina och välbevarade, sorterade i påsar där varje docka har sin egen lilla uppsättning av kläder och accessoarer. Alla små ”vikpluppar” är kvar och flera av dem har inte ens ett veck. Otroligt! Jag tror att jag hade likadana dockor när jag var en liten Mari, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Vad jag ska ha dem till? Titta på, plocka med och bevara. Inte vika.

En prislapp från ”Epa”.

Ska vi leka?

Under hela vintern har jag ätit jordgubbar. Bara för att de finns att köpa året runt och bara för att jag inte kan låta bli. Trots att jag ibland har fått låtsas känna jordgubbssmak i vattniga och smaklösa gubbar, så har jag ändå ätit. Varför då? kan man ju undra. Med rätta.

Nu är det slut på låtsassmaker. Nu är de här, på riktigt. ”Morgonskördade Ölandsjordgubbar” skyltades på torget. 60 kronor kostade en liter. Värt varenda krona. Värt varenda bär.

Bovetegröten toppas varje dag med kardemumma men idag var kryddburken tom. Hjälp! Längst in bland kryddpåsarna (måste städa!) fann jag en påse hela kardemummakärnor. Längst in bland bunkar och annan bråte (måste rensa!) stod morteln. Vilket grej! Varför använder jag inte den oftare? Vad sägs om alltid? Vilken skillnad mot malen kardemumma i påse. Slutköpt med det.

Barnsligt förtjust i jordgubbar!

Huvudrollen på gröten= jordgubbar!

Koppar gjorda efter vår smak. En present till oss själva.

Ska användas!

Och så är det byte på kylskåpsdörren;)

Är du kvar kära läsare? Vilken himla tur!

”Livet kom emellan”. Märkligt uttryck! Kom emellan vadå? Livet är väl det som pågår hela tiden, varje sekund? Eller? Vad kan klämma sig emellan själva livet? Va?! Nej, nu ska jag sluta.

Något kom i alla fall emellan. I mitt liv. Lust, driv och engagemang sätts på paus. På obestämd tid. Orken läggs på det viktigaste, allt annat får stå tillbaka. Så blir det ibland. I livet.

Kreativiteten har inte blomstrat, det vore synd att påstå. Men jag kan ana en gnutta längtan att färdigställa köksön, plocka ut sommarmöblerna på gräsmattan och få ner de stackars plantorna i jorden. Ja, de står fortfarande snällt och väntar i sina små krukor. Små, pinniga stackare. Medan dagarna går och jag fokuserar på annat. På det som är viktigast. Livet.

Likt ett gammalt tröskverk, som stannat mitt i skörden. Så känns det att börja skriva igen. Därför väljer jag ett antal bilder, utan inbördes ordning.  Bara för att komma i form, för att satsa på nytt. För allt blir bra. Nämligen.

Lilla huset väntar på oss.

Inte mina färger, men väldigt fin ändå.

Fin kappa från Rili

Eleverna reste tillbaka i tiden. En dag utan mobiler! Jo, det gick.

Fiber på gång!

I Rom är det ristat i sten.

Badrumsspegel som jag tycker om.

Nya madrasser (mjukare!) är inköpta till huset. Dessa är nu till salu. Som nya!

Jo men visst. Ett mera osammanhängande blogginlägg får man leta efter. Avspeglar mitt sinne ganska bra just nu. Tjipp tjopp!

..blev glaset på Glasriket Open när Sveriges främsta glasblåsare tävlade. Största fatet och längsta cylindern. Väldigt spännande och imponerande att se, och flera kända glaskonstnärer fanns i publiken. Men. Min polare Anneli vann tävlingen på 80-talet. Och det är fränt! Riktigt fränt!

Den blev ju ganska lång.

Koncentration. Och domarna tar tiden.

Den fina lilla hyttan. Värd ett besök!

Det har varit dåligt med tillskott till min glassamling på senare tid. Men nu har två flyttat in. Dock inga Orreforsare, men väldigt fina. Svartvitt mönster och ”mulligt” glas.

Och så dagens bevara-Romresan-bild. Stora, bulliga flaskor utanför en vinbutik. Snyggt!

Många fester senare..

Så mycket finare än vårt Systembolag.

Inte en vinbutik, men väl en finbutik (nödrim!). Nästa helg hittar vi på lite kul! Udda prylar i en udda butik. Ja, Udda helt enkelt.

Den här dörr.. förlåt skylten, hittar ni norr om Köpingsvik.

I naturen kan man nästan höra hur det växer. Fröna är i backen, så även potatisen. De små ömtåliga plantorna åker in och ut morgon och kväll, ett jäkla kånkande.. Men vad gör man inte för att skydda de små liven? När jag en natt glömde paprikaplantorna, och de hängde som små blöta trasor, ifrågasatte jag värdet av arbetet. Kan jag inte bara köpa paprikor i affären? Jo, klart jag kan. Men det är inte samma sak. Så jag kånkar på!

Efter ett par timmar i värmen piggade de på sig!

Rättning i leden!

Välkomna tillbaka!

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren.

Ett virus (eller tusentals?) har stört mitt liv och leverne på senare tid. Oavsett antal, så har kampen mot halsont och feber varit lång och seg. Egentligen föredrar jag en rejäl influensa med sängläge som enda alternativ, än en fegisbacill som bara ligger någonstans i kroppen och lurar. Jag hatar (kraftuttryck, jag vet) att känna mig sjuk och inte kunna styra med allt som jag vill. Nu har livsandarna återvänt, och jag hoppas att viruset och jag har sagt upp bekantskapen. För den här gången…

Nog med pip och gnäll! Påsken har passerat och värmen omfamnar oss. Hönor, tuppar och fjädrar fick kompledigt i år. Även om jag piggade på mig under helgen så infann sig varken lust eller ork för pyntande. Det blev trevliga dagar ändå! Fika med vänner, ännu ett födelsedagsfirande (pappa;), god mat, vila och sol. Sämre kan man ha det.

Fin påskpresent

Barnsligt roligt!

Köpefika smakar alldeles utmärkt, och sparar dessutom på krafterna;)

Här kan man sitta.

Snart får pelargonerna flytta ut på heltid.

På alla sätt och vis försöker jag bevara semesterkänslan från Rom. Bilder är bästa sättet att ”ta sig tillbaka”.

Direkt från kalla Norden. Innan vi fick hotellrummet;)

Påven har snygga lampor men han behöver fixa taket;)

Lilla brygghuset undrar nog vad som händer. Var är ni? Varför har hammarslagen tystnat? Ja, vi är ju ute och far, och hålls med annat.

Gubbarna håller ställningarna så länge. Eller lamporna.

Det lockar mera att vara utomhus. Förstås.

En sväng till lilla svärmor i huvudstaden har vi också lyckats få till.

Mor och son

Rätt nöjd är jag. Där fick du, virusjäkel! Igår toppade vi allt med en Alstermoresa. Min kära hembygd, alltid lika fint att besöka.

Här började mitt liv (foto från 70-talet?)

Efter några dagar i Rom är vi åter hemma på ön. Vi har hämtat energi i den eviga staden, och vi har fyllt på med mat, dryck, vackra omgivningar och upplevelser. Ni skulle somna om jag visade alla bilder. Alla ”måste-sevärdheter” är avbockade till min makes stora lycka. Som den historienörd han är, har han njutit, wow:at, läst, lyssnat och lärt. Själv har jag, likt en bergsget, gjort honom sällskap genom utgrävningar, ruiner och palats. Och det är imponerande! Inte tu tal om det. Wow!

Mina ögon har upptäckt andra vyer och föremål, som jag valt att fotografera.

Fönsterluckor på alla hus. Så fint!

Jag njöt av att öppna dessa varje morgon.

Bästa sättet att ta sig fram i Rom.

Alla vackra lampor och lyktor!

LITE större än den vi har på brygghuset. Knack-knack;)

Second hand a´la´ Roma

Förstörd, enligt många. Fin, enligt mig.

Café med broderade dukar.

Cool butiksinredning!

Vår i Rom

Och så maten. Förstås! Pasta, pizza- check. Gnocchi- check. Tiramisu, pannacotta- check. Sambuca, Prosecco- check. Bland annat.

Och så den jobbiga delen. Det nya ordet ”flygskam”. Ja, den känner vi. Skammen att bidra till miljöförstöring. Till vårt försvar: vi flyger väldigt sällan (om det nu är någon ursäkt!). Klimatkompenserar, och rodnaden på kinderna lägger sig en aning…

De vackra pinjeträden

Fotografen;)

Mängder av föremål har passerat genom livet. Några minns jag mycket väl, medan andra har fallit i glömska. Totalt. Jag vet inte ens att minnet av en pryl finns kvar någonstans långt därinne, förrän jag ser den.

I Växjö, för en dryg månad sedan, hände det. På en fin second-hand-butik stod en tallrik på en hylla. En barntallrik. En sån där vars motiv uppenbarar sig i takt med att maten på tallriken äts upp. Lite i taget. Motivet väckte mitt minne på en sekund. ”En sån tallrik hade ju jag!” Ja, ni vet känslan. Om jag köpte den? Givetvis.

Jag minns den så väl.

Under samma Växjö-tripp besöktes en butik som höll på att plocka ihop. För alltid. I ett hörn stod två gamla planscher och såg bortglömda ut. Motiven väckte mitt minne igen. En sekund. ”Såna fanns på damfriseringen där hemma!” Fullt förvissad om att de icke var till salu, frågade jag ändå. På vinst och förlust. Det var de. För hundra kronor, typ. Underbart!

Lite nött, men det gör ingenting.

Supertrendig. Då. En skatt. Nu.

Jag behöver knappast bli påmind om att det nu är mars. Hög tid för fröna att komma ner i jorden. Det small bara till (lätt överdrift) innan de gröna, sköna bladen tittade upp.

I takt med förhöjd grönsakskonsumtion utökas såväl årets grönsaksland som kompostbehållare. Mycket skal blir det. Om man säger så…

Grönkål. Nytt för i år. Blad i form av hjärtan…

Ute regnar det mest hela tiden. Inne fylls rummen av Mello-låtar. Vi peppar inför kvällens final. Det är roligt. Heja Lundvik! (Förlåt Arvingarna)

Om och om igen. Det hör till.

I helgen var det nödvändigt att göra något annat, att åka över bron. Ibland skriker kropp och själ efter återhämtning och nya intryck.

Ett trevligt utflyktsmål, inom rimligt avstånd, är Kosta. Mitt hjärta klappar lite extra för glasbruksbygden, och jag slutar aldrig imponeras över glaskonsten. På Kosta glashotell finns massor av glas! Allt belyst. Det är det som är grejen. Glas + belysning. Då händer det grejer!

Och så lite shopping på det. Och så lite god mat. Och så färden hem genom ett mörkt Småland. Mys! Och sen Mellon. Bra dag helt enkelt! Kropp och själ i balans.

Till salu. Om du har ett par miljoner till övers…

Belyst bar i blått!

Belyst glas vid trapporna.

Lite mat och dryck för att balansera alla intryck.

Glas i all ära, men inget går upp mot solljuset så här års. Inget.

Eftermiddagssol vid huset

Välkomna!

Byte på kylskåpsdörren! Söte lille Östen som följer oss genom året.

Födelsedagen för ett par veckor sedan fick en busig touch. Min förre ”två-meters-kollega”, som jag för övrigt saknar väldigt mycket, har nu bevisat att han har ett oerhört gott minne.

På bloggen den 26 december 2017 publicerade jag det här:

”Jag ville hänga upp en stor knallrosa noshörning i trappan. Den var rolig, tyckte jag. Det tyckte inte Mats. Lyckligt lottad som jag är, säger maken nästan aldrig nej till mina idéer, även om han ibland irrar med blicken och tänker: händer detta på riktigt? Men när noshörningen kom på tal tog han sig ton. “Den kommer aldrig in i vårt hus!” Och så vidare. Jag försökte ändå smussla med den hem från butiken, men det var svårt att smyga in ett noshörningshuvud stort som en fotboll i bilen. Jaha, vad gör jag nu? Hur ska jag lyckas genomdriva detta? Sååå: Jag vek ner mig (tro det eller ej;) men fick ändå min vilja igenom. På mitt sätt.”

Ser ni den lille?

Döm om min förvåning när det på min arbetsplats stod ett gigantiskt paket från denne norrländske  filur, med en räv bakom varje öra. Jag menar, bara att han kom ihåg min födelsedag är ju fantastiskt i sig, men att därtill göra sig besväret att buda en present. Så roligt. Och så väldigt fint.

I paketet gömde sig detta:

Whhhaaa!!

Mats uppskattade presenten. Not!

Men gladast är jag, när det nu pryder sin plats. Till historien hör att denne rolighetsminister tillverkat huvudet med hjälp av en 3D-skrivare. Även träplattan är ”hemmagjord”. Det gör inte saken sämre. Vilket engagemang! Det är såna människor som du Magnus, som gör livet ljusare.

Och i rosa toner fortsatte dagen.

Jag bjöds på bubbel och fick behålla glasen.

Sköna sockor. I rosa.

Ute är det allt annat än rosa idag. Regnet står som spön i backen, men på glasverandan är det värsta djungeln. Meningen är att mammas pelargoner ska ta vintervila, men de gör inte som jag säger. De blommar hej vilt. Även olivträden har fått fnatt. De brukar vara lite trötta så här års.

Clownhunden har vaktat huset sedan första dagen. En fin liten barnstol, som vi hittade i uthusen, är hans plats.

Vi tror att farbrorn som ägde huset före oss har tillverkat stolen.

En liten mus håller koll bakåt;) Känns tryggt.

Och så är det ju Mello-veckor. Jag intalar mig själv att det är kul. Jag vill att det ska vara så.

Den gamle traktorn har väntat länge nog. ”Pärlan” ska äntligen väckas till liv och få komma till nytta. Mats drömmer om att puttra fram på vår ängsmark och utöka trädgårdslandet, medan jag fantiserar om hur vi i sommarvärmen tar traktorn ner till havet. Sittande på skärmen i en sommarklänning med vinden i håret… Romantiskt värre;) Eller blir det kanske hörlurar och gasmask?! Att ta traktorn ner till badet blir hur som helst coolt.

För närvarande får traktorn den bästa av omvårdnad. I en verkstad på södra Öland renoveras den med kunnig hand. Livslång kunskap om teknik och motorer är inte att förringa. Vi bävar och imponeras!

Gamla färgerna kan anas under lager av smuts.

En detalj som glänser!

Hit ska vi!

Sommardrömmar kan vävas, men verkligheten stavas februari. Snö och kyla. Ljuset kan anas och det känns ändå gott. Det finns hopp. Men det är långt kvar. Långt.

Månadsbyte på kylskåpsdörren.