I Alstermo, där jag är född och uppvuxen, finns flera driftiga och framgångsrika företagare. Flertalet tillhör tillverkningsindustrin och Amo Kabel är en av de största. Den startades av min kusin och en kollega till honom. Idag breder industribyggnaderna ut sig åt alla väderstreck, men titta på bilden nedan… I kanten av de väldiga byggnaderna finns denna lilla timmerlada bevarad. Jag minns den väl. Vi gick ofta promenader här förbi, och vintertid åkte vi skidor i ett sagolikt vinterlandskap. Jag har hört att Amo Kabel medvetet har sparat den lilla ladan. Jag hoppas och tror att det är sant. Det vore fint. För det första är ladan vackert nött av tidens tand och för det andra är den betydelsefull för barnen. Varför? Jo, det sägs att tomten bor därinne och han vill gärna att barnen lämnar sina önskelistor där. När vi passerade ladan för några veckor sedan kikade vi in. Och mycket riktigt, där låg några handskrivna önskelistor. Så himla mysigt!

Vi tog även en promenad till dåtidens allra största industri därhemma: Alstermo Bruk. Där har pappa, mamma och många från deras generation tillbringat sina yrkesliv. Så även generationen före dem. Varje anställd hade sin uppgift och ett gediget yrkeskunnande. Några sydde, andra nitade och så vidare. Idag är det tyst och stilla, trots att viss verksamhet är igång. Resväskor och förvaringsboxar av returpapp var brukets huvudprodukt. En annan succé var unikaboxen, som några av er kanske minns.

Vid infarten till bruket ligger ån

Här finns en liten outlet-butik

Fabrikspipan som ljöd och

Exempel på artiklar genom åren

…från mig till dig❤️

Oavsett om du springer runt som en skållad råtta och passar upp på folk, eller om du stilla njuter av ett hem i julskrud. Oavsett om allt gått fel och julen bara känns som något otyg som snart är över, eller om du helt enkelt skippar hela grejen och gör något annat. Oavsett vilka val du gör, eller om livet begränsar dina valmöjligheter, så hoppas jag att denna julhelg blir en god helg!

Jag vill också prisa alla er som läser min blogg. Med ödmjuk tacksamhet konstaterar jag att ni är väldigt många. Och tack för all respons ni ger, allt fint ni skriver och säger till mig. Det betyder mycket och det gör mig väldans glad!

Nu myser vi!

Gudmors fina tomtegäng

Det skiljer fyrtio år mellan bilderna. Jag och min kompis blev förevigade av en släkting som arbetade på en lokaltidning. Bilden publicerades under ”Nygifta” och jag minns att jag var stolt. Jag älskade att klä ut mig, ju mer ryschpysch och blingbling desto bättre. Min moster var frisör och hjälpte mig med påklädningen dagen till ära. När jag ser bilden idag funderar jag på hur pass bekväm  brudgummen var i situationen, man kan ana ett visst avståndstagande i blicken. Fantastiskt att han ställde upp, idag hade kanske en pojke i denna ålder lagt stor vikt vid kompisars reaktioner och inte vågat. Eller var väl bruden en fena på att övertala. Kan va´ så..

Alstermo slutet 1960-tal

Egby 2009

Det skiljer inte bara en massa år mellan bilderna, det känns också som olika liv. Tanken på hur längesedan jag var barn är hisnande. Märkligt är också vilka minnen vi bevarar. I samtal med personer i min närhet lägger jag märke till att vi bär på olika minnen. Minnen som är minns-det-som-igår-glasklara för en person kan vara utsuddade, eller undangömda i ett skrymsle för en annan. Trots en gemensam upplevelse. Förmodligen väljer vi vad vi vill minnas och jag tror att händelser vid känslomässigt starka situationer förstärks och därför bevaras. På gott och ont förstås. Goa minnen värnar jag om, men motsatsen får gärna stanna i någon undanskymd vrå. Och bli där!

Det är så lätt att beklaga sig över saker i livet, och det som upplevs som stora bekymmer för någon bagatelliseras av andra. För den enskilde är det just då nödvändigt att få ge uttryck för sådana känslor och det är skönt att bli lyssnad på. Alternativet, att stoppa ner känslorna i magen, är oftast sämre.  Men ibland kanske vi skulle tänka efter innan vi låter tankar och känslor slå rot i oss. Är det jag känner nu verkligen viktigt? Är det något som jag måste basunera ut? En sommarmorgon fick jag ett sms som fick tiden att stanna. Under de sekunder jag läste uppfattade jag ord som: prover, behandling, besked, vakuum… Just då blev svaren på frågorna jag ställde tidigare: Nej! För det som jag upplevt som beklagansvärt blev till obetydligheter.

Min vän har cancer. Så är det. Och hon är fantastisk. På alla sätt. Och har alltid varit. Full av beundran står jag vid sidan av och ser henne kämpa mot cellförändringarna i kroppen. När vi ses samtalar vi om allt mellan himmel och jord, fnittrar som vi alltid har gjort , går på promenader och givetvis pratar vi om hennes situation. För henne är det viktigt att få ge uttryck för känslorna och att bli lyssnad på. Hon är verkligen berättigad att klaga. Men det gör hon inte. I stället frågar hon hur jag mår och visar stor empati mot oss andra, vi som står bredvid. Så har hon alltid gjort, så länge jag minns.

På skogspromenad i Alstermo

Jag bad naturligtvis om tillåtelse innan jag tog den här bilden där hon finns med. Hon ville också vara med på andra bilder, med hopp om att avdramatisera följderna i sjukdomens spår. Det sägs ibland att mycket av vår identitet sitter i håret och vi tar för givet att frisyren kan väljas efter modets svängningar, om vi så önskar. Och när håret faller av känns det skrämmande och det skapar en påtaglig laddning. Ett hårlöst huvud borde rimligen uppvisas lika okonstlat som ett brutet ben eller en gipsad arm. Skärp oss! om vi tycker annorlunda.

Den här tuffa, svarta scarfen värmer och skyddar huvudet..

..för det blir så kallt utan hår.

Bidrag ges till alla som vill ha peruk och det är bra. Däremot är det svårt att hitta en peruk som stämmer helt överens med den frisyr som nu tillfälligt har fallit av. Denna peruk bör klippas ur i luggen för att den ska kännas rätt för henne. Hoppas hon får hjälp med det.

Nu tror vi på det bästa. Att hon får all den vård och omvårdnad som den professionella läkarvetenskapen kan uppbringa. Hon kämpar vidare, en dag i taget. Vi andra, som är förskonade från allvarliga sjukdomar, fortsätter väl att beklaga oss för såväl regnväder som att fjärrkontrollen ligger för långt ifrån soffan. För det är så de flesta av oss fungerar. Vi tar livet för givet.

I den här boken trängs mina tankar och idéer. Den är aldrig långt ifrån mig och den är guld värd för mig. Jag har sedan länge förstått vikten av att skriva, kladda, skissa. Det blir på riktigt när det kommer på pränt. Ja, jag veeet att man kan anteckna i mobilen och ta bilder med densamma, och jag är verkligen ingen bakåtsträvare vad gäller tekniken (faktiskt rätt duktig om jag får säga det själv= skryt!). Men när jag ska prata med mig själv, då är det min bok som gäller. Inte minst på nätterna jobbar det i huvudet. Ibland brottas jag med ”hur ska det gå?-tankar” och mörkermonstret tar plats på kudden. Problem, som jag kan hantera i dagsljus, blir monstruösa framåt tre-fyratiden. Då har jag två strategier; antingen lyssnar jag på ljudbok eller smider jag projektplaner. Mycket av det som finns i boken är resultat av nattliga uppslag och lösningar. Jag har alltid tyckt att det är bra att ”sova på saken” och det kan man väl säga att jag gör då. Kreativiteten är i alla fall påkopplad och det är betydligt angenämare än orostankar!

Bra att tänka på när proportionerna förvrängs, vilket de lätt gör i vargtimmen (från en almanacka som vi har i köket)

Förra vintern matade vi inte fåglarna. Vi hade läst att man inte skulle mata fåglarna nära huset för det kunde locka till sig möss. Eftersom vi har varit förskonade från mössbesök så fick det lilla fågelhuset flytta ut igen. Vi lägger i solrosfrö och smulat/torkat bröd. I år placerade vi fågelhuset i den stora kastanjen som står utanför matrumsfönstret. Oj, så nöjda vi är! Att vid morgonkaffet sitta och studera fåglarna är verkligen rogivande (tantvarning!? Må så vara. Mysigt är det!) Det gulliga huset, med ett rum och veranda, stod alltid fullmatat med frö och bröd vid vårt hus i Alstermo. Nu är det till glädje för oss och fåglarna i Kvarnstad. Vi får väl se om vi även får små fyrfotade matgäster i vinter…

Det gulliga lilla huset som ska få lite omvårdnad till våren.

Om jag tittar ut mot baksidan ser jag alvarmark och en fin väderkvarn. Jag tycker om det karga och öppna landskapet med stenar och enbuskar. I skymningen ligger det nära till hands att tänka på Johan Theorins berättelse i boken Skumtimmen. Den timme på dygnet när skymningen lägger sig och saker ter sig annorlunda än i dagsljus, och då enbuskarna lätt förvandlas till siluetter av något (någon..) levande.

”Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken” (bokens inledning). Här är våra murar. En mur som blev som den blev en gång, när stenar rensandes från den intilliggande åkern. Några stenar har ramlat ner, men den är ändå fin i sin enkelhet. Den mur som omgärdar trädgården byggdes för länge sedan av sten från den gamla ladugårdsgrunden. Varje sten ligger perfekt och ingen sten har rört sig under alla år. Muren är byggd av förre ägaren med noggrannhet och omsorg om den gård han levde på i större delen av sitt liv. Vi tycker väldigt mycket om den muren.

Ibland funderar jag över platsers betydelser och vad det är som gör att jag mår gott eller mindre gott där jag befinner mig.  Som född och uppvuxen i de Småländska skogarna har min längtan till havet och öppna landskap alltid funnits. När jag flyttade till Öland kändes det gott och saknaden av skog var obefintlig. Men med tiden kom jag på mig själv med lite hemlängtanstankar. Vilken betydelse har barndomens platser för mig egentligen? Hur djupt rotade är mina barndoms rötter? Det blev påtagligt en sommar när Anneli (min vän och kollega) och jag på en av våra många turer ”hemåt” stannade i en mossgrön trollskog med enorma granar och lövträd. Skogsdoften och ljudet av aspars löv i vinden- obetalbart! Vi åkte sedan direkt till Borgholm och stannade vid vår dåvarande företagslokal, vilken låg vid havet. Där slog doften av hav och tång emot oss och ljudet av vågorna blandades med turisternas sommarsorl. Snacka om kontraster! Jag fick under drygt en timme uppleva båda mina favoritmiljöer. Men varför välja? Jag har fortfarande släkt och vänner kvar där hemma som jag har förmånen att få hälsa på ibland. Och då vill jag gärna samla på mig dofter, ljud och minnen!

Älghults kyrka

Vi tände ljus

Ån och skog i Alstermo

Borgholm