Tänk så mycket tid som läggs på att förvara och vårda alla prylar som vi skaffar oss genom åren. Många saker följer med genom livet, och till slut vet man inte ens om man vill ha dem. De följer med, som en gammal vana. Boende byts, relationer förändras och känslor bleknar. Vissa ägodelar mister sin glans, medan andra biter sig kvar. De föremål som betyder mest för mig är oftast värdelösa för andra. Vi har nog alla något nött och stött som aldrig tjänar ut sin tid i våra liv.

Min farfar Henry hade en orkester…

..och detta finns bevarat. Otroligt!

Från mammas filmstjärnesamling!

Inköpt på Älghults cykel & sport. Inte en skråma!

Mitt första lilla gosedjur..

Ibland ser jag motiv och bilder som jag bara inte kan släppa. Jag ser direkt vad jag gillar, och lika direkt vad jag inte gillar. Ingen tvekan! En del bilder och målningar gör så starkt intryck på mig att jag inte kan få bort dem ur mitt huvud. De fastnar liksom… Litografin av Caroline af Ugglas är en sådan. Motivet, och framförallt färgerna, går rakt in i själen. Nu finns den här hemma och jag njuter av den, varje dag!

”Gatumusikanten”

I samband med flytten till Öland i början av 1990-talet målade jag ofta. Många målningar blev pannkaka, men en del har jag kvar. Att måla människor är svårt, men jag är fortfarande glad åt denna gitarrspelande kvinna. Nu har den fått en ny svart ram och passar bra in i vårt hem a´la 2018.

Av mig, för sådär tjugofem år sedan..

En sen vår och en tidig påsk. Egentligen ingen bra kombination, men givetvis inget att göra åt. Vi hade en mysig påsk hos mor och far samt några dagar i huset. Påskdagen snöfall har nu ersatts med en värmande sol som får människor på gatan att le och släppa taget om de allra tjockaste vinterjackorna. Något händer i det ögonblick som solen värmer för första gången, det syns i våra ansikten.

Varje år sätter jag frö och obligatoriska är: basilika, timjan och tomater. Årets frön kom sent ner i jorden, men vad gör väl det? Tids nog ska de små plantorna flyttas in och ut, tills nätterna är någorlunda ljumma. Bärandet på krukor morgon och kväll tillhör inte familjens favoritsysselsättning, men är ändå ett tydligt tecken på att sommaren är inom räckhåll och att det faktiskt ska bli så där underbart varmt och skönt igen.

Varje år följer jag noga de första vårtecknen i trädgården. Det finns ingen annan tid på året då jag är så uppmärksam på små förändringar som nu. De allra första små bladen som kikar fram genom snön och de lurviga små videkissarna. Det är svårt att överträffa! Desto märkligare är det att uppmärksamheten avtar snabbare än jag önskar, och plötsligt tar jag allt det vackra för givet. Så fint det vore om jag kunde ta in naturen och dess små mirakel lika intensivt under resten av året. Men då skulle jag inte befinna mig i det läge jag gör nu, om varje årstid påverkade mig lika starkt. Det måste finnas tid för väntan och längtan.

Festligt mottagande hos mor och far!

Vi bjöds på vårlik buffé!

Om jag minns rätt heter den snöklocka, liknar snödroppen men är betydligt större.

Den stora kastanjen bildar skuggor i vårljuset.

En liten kvist med vide fick följa med in.

Samma procedur varje år!

Tomatplantorna var snabbast att titta upp ur jorden.

Antingen gillar man en konstnärs uttrycksformer eller inte. Så borde det vara. Men ibland tilltalar vissa prylar och mönster, trots att konceptet som helhet inte faller mig i smaken. Det blev alldeles för mycket av Ulricas tulpaner och ormar, de finns överallt. Då förloras en del av attraktionen för mig. Men, säga och tycka vad man vill, hon lyckades verkligen! Och hennes sinne för affärer, hennes energi och engagemang för glasbruksbygden, kan man bara beundra. Nu är hon borta, men hennes mönster lever kvar. Några finns hos mig.

Min älskade stora hjärtevas

Caramba

Två små skålar av äldre datum

Snyggt presentpapper inköptes vid senaste Kosta-besöket.

Efter två längre förhållanden som inte höll, bestämde jag mig för att inte ha en kalsong till i min tvättkorg (förutom Emils då). Det löftet höll jag till den sommardag då jag var och solade vid havet. En bit bort låg en man och solade, även han. Resten är, som man skriver, historia.

Att jag den där sommardagen skulle möta en människa som blev min allra största kärlek, kunde jag aldrig tro. Många tycker att lite gräl är nyttigt och rensar luften i ett förhållande. Det tycker inte jag. För jag har grälat färdigt. Det finns liksom ingen anledning att gräla, när man istället kan prata med varandra. Och det gör vi. Pratar och pratar, om allt! Vi låter aldrig någonting slå rot i magen eller flytta in i huvudet. Vi pratar, och allt löser sig. Allt blir bra.

Vilka vägar jag än går och vilka val jag än gör, står han alltid bakom mig. Han stöttar och hejar på om det blir jobbigt läge, och han berömmer och gläds med mig när allt går som på räls. Precis som det ska vara.

Han finns alltid där bakom mig

Nästa år firar vi tio år!

Min!

Månader av behandlingar är över. Dagar och nätter med oro och värk har passerat. Cellgifterna vann till slut över det sjuka som tagit plats i hennes kropp. Min vän är färdigbehandlad!

Glädjen är stor för oss som står bredvid. Lättnaden är stor för oss som har följt henne genom sjukdomen, och som bevittnat hur en kär person har kämpat mot cancermonstret.

Lika plötsligt som det mörka och hemska sjukdomsbeskedet kom, lika plötsligt kom nu vändningen, ljus och vacker. Märkt av sjukdomen och med en kristallklar insikt om livets skörhet, åker känslorna berg- och dalbana. Att från en dag till en annan byta riktning på känslokarusellen måste vara svårt. Sakta och försiktigt ska förvissningen om tillfrisknandet få landa, och tryggheten byggas upp igen. Det måste få ta tid. Och det får ta den tid det tar. För nu finns den där igen: Tiden. Och framtiden!

Vänner sedan länge!

Vissa dagar minns man tydligare än andra. Vissa tillfällen har större betydelse och ger en djupare mening åt vissa dagar än andra. De tillfällen då man omger sig med människor som vill en väl, är de finaste. Vad som än sägs eller görs, rätt eller fel, så är det ändå alltid okej. För de människorna vill en, i grunden, alltid väl. Det är de dagarna som skapar energi, och som sparas i både minne och hjärta. Dessa dagar är de man alltid minns, lite längre och lite tydligare än andra.

Milstolpar i livet

Mysiga utflykter

Alla stunder hos gudmor och gudfar

Vissa dagar i vårt hus minns jag tydligare än andra. De dagar vi stekte ragger med fläsk ute i trädgården och hur de åts med god aptit, särskilt av morbror som ville ha hårt stekta kanter. De dagar vi tillsammans utförde små och stora projekt, och de dagar då vi bara satt och pratade, och pratade, och pratade. Med de personer som på djupet vill mig väl.

Dubbla pannor så alla blir mätta och goa.

Lite snack svågrar emellan i väntan på maten.

Varvat med lite fysisk aktivitet!

Och så tvättar vi en matta i det gröna!

Nu ska jag samla på mig många fler betydelsefulla tillfällen och dagar. Sedan ska jag spara alla i ett litet må-bra-krypin i kroppen!

Idag fyller jag år. Igen!  För femtiofemte gången. Det ni! När jag blickar tillbaka känns det som om jag har levt olika liv. Vissa delar tror jag nästan att någon annan har levt, för jag minns knappt. Det är så länge sedan. Men fotografier och berättelser är beviset för att jag faktiskt levt varje sekund av de där 55 åren. Nu har större delen av livet passerat, och det som återstår känns stundtals begränsat. Men när jag tänker tillbaka  på min barndom och på hur ”omöjligt-att-tänka-längesedan” det är, så ter sig framtiden ändå ganska lång.

Och vad betyder uttrycket att ”fylla år” egentligen? Är det att livet fylls med år? Är det firandet av de händelser som vi fyllt året med? En synonym är ordet uppfylla. Det låter fint. Jag bestämmer nu att det är så. Nu ska jag fylla uppfylla mitt år! Hurra för det!

Min käre pappa och jag vid en av mina födelsedagar. Just denna firande vi på Halltorps gästgiveri. Mys!

Jodå, än är det fart på tanten;) Mot 56!

Nya bekantskaper, men helt olika möten. När människor möts sker interaktion. Någonting händer i mötet, grundligt eller diffust. I de flesta möten flyter allt på. Det som ska sägas blir sagt och så är det över, förhållandevis neutralt.

Men ibland, i mötet med nya människor, skapas negativa känslor. Någonting, ej definierbart, skaver och blockerar. Vid sådana tillfällen blir jag  på min vakt. Orden vägs på guldvåg, hjärnan går in i försvarsläge och jag begränsas på mer än ett sätt. Ett vardagligt möte i korthet med ett okontroversiellt innehåll, men ändå blir det påtagligt fel. Ibland sker det motsatta.  Nya bekantskaper känns som old time friends, som om jag alltid har känt dem. Samtalet sker avslappnat och bekvämt, vi är på samma nivå. Självklart trivs vi bäst med de personerna, och lycka vore ju om det klickade lika bra med alla.

Som sagt; nya bekantskaper, men helt olika möten. Vad beror det på? Beror det på mig och mitt sätt att bemöta? Eller på den andre? Kanske beror det på det som sker mellan oss två. Några menar att vi doftar oss till människor som vi tycker om, respektive ogillar. Andra menar att blicken styr, vårt utseende, eller till och med näsans form. Jag tänker på vår hund som inte gillade spetsnosar. Hundpolare med platt nos, inga problem. Hundar med spetsig nos- skäll, skäll! Vad det än beror på så är det svårt (för såväl människor som djur!)att kunna välja umgänge i livets olika situationer. Men om valmöjlighet finnes, så välj! Tänk så mycket enklare, så mycket sparad energi, och så lugnt det skulle bli då.

Woff, sa Tico när vi mötte spetsnosar.

I morgon lägger vi den sista biten till 2017 års pussel. Några av oss har lyckats få samtliga bitar på plats, medan andra går in i 2018 med bitar kvar att lägga. Kanske har någon mist en pusselbit för evigt. I år har jag med våld försökt trycka dit några bitar, för att sedan förstå att det är lönlöst. Allt har sin plats, varje liten bit måste passa in i helheten och sluta tätt med pusselbitarna runtomkring.

Pusslets viktigaste delar är hörnbitarna. Förutan dem är det svårt att få ihop ramen. Den ram som håller samman allt, och skapar stabilitet och balans. Mina hörnbitar är hälsa, familj, kärlek och trygghet. När hörnbitar saknas blir det tungt. I början av året slarvade jag bort en av dem, men jag hittade den i sista stund. Nu sitter den på plats och håller samman ramen, även om den är något avskavd och har tappat lite av sin färg och glans.

I morgon påbörjar vi 2018 års pussel.  Kanske väljer du samma motiv och antal bitar även detta år.  Eller är det kanske dags att hitta ett nytt motiv och så sakteliga påbörja en förändring? Hur du än gör så lägg hörnbitarna först, och gör ditt bästa för att hålla dem på plats. Vårda dem väl!

Undrar om man kan önska sig ett tiobitars nästa år? Det vore ju enkelt att lägga, men desto skörare om en pusselbit fattas.

2018- ett gott och trevligt år!