Bygge

Några hammarslag har hörts ifrån Mariefred i Kvarnstad i sommar, även om vi har tagit det lugnt. Vi har läst i gamla dokument att vårt hus kallades “torpstället Mariefred”. Därför använder vi namnet ibland, dock inte bland oinvigda. Då kan förvirringen bli total, eftersom staden Mariefred inte ens ligger i vår ända av landet..

Lille Viktor var tvungen att få tak över huvudet. Skämmes på oss om den fine traktorn skulle stå under bar himmel nu. Gräsklippare och andra trädgårdsredskap fick flytta till en ny lite redskapsbod, vilken Mats snickrade ihop på ett kick (i alla fall från min synvinkel;). Tjipp tjopp, brukar jag formulera ett snabbt förfarande. Det är inte alltid det synsättet överensstämmer med makens…

Tjipp! Grunden är lagd.

Tjopp! Den lilla boden är klar. Jättesöt.

Fikapaus på panelbrädorna. Den fina muggen skulle en kompis göra sig av med. Nu är den min favvis.

Öland: solen och vindarnas ö. Stämmer! För det mesta. Solen är sällan föremål för muttrande, men vinden kan ibland göra en tokig. Inte den där sköna vinden som svalkar en varm sommardag, inte heller den vind som friskar upp augustiluften. Men den där blåsten som kryper in mellan maskorna i tröjan och ger en tuppaskinn. Den där blåsten som hittar dig var du än sitter, och var du än står. Den Ölandsvinden får man barrikadera sig mot. Segelduk och vindtyg? Glöm det! Det kommer ändå att hamna i grannens skorsten, förr eller senare.

Ett rejält plank. Det är grejer det. Ställningen just nu, Blad vs blåsten: 1-0.

Mellan brygghus och vedbod: Herr Blåsts favoritpassage. Snart får han ta en annan väg..

Oavsett väder ska grödorna upp. Vi är just nu självförsörjande på potatis, morötter, rödbetor och palsternackor. “För den som äter palsternackor han går inte av för hackor…tralalalala. ”

Så jäkla gott!

På tal om väder och vind; kul skylt från Dublin.

Vårt kära hus!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder

Så här i slutet av min ledighet konstaterar jag att mobilen är full av bilder. Under två månader har jag zoomat in mängder med motiv, några väl värda att sparas, andra inte. Utan någon ordning eller röd tråd kommer här ett urval:

Tittar ut från ett svalt brygghus…

…i vilket jag trivs. Väldigt bra. Här slår jag mig gärna ner en stund och filosoferar och njuter av tystnaden. För i detta lilla hus, där är det t..y..s..t.. (förutom ett litet “domp” när vattenpumpen går igång). Fortfarande finns några små projekt att slutföra, men det hör ju till att aldrig bli riktigt klar.  Sägs det. Jag menar, vilket hus saknar inte en liten list någonstans?

Second hand. Ja visst!

Av någon outgrundlig anledning har loppisbesöken lyst med sin frånvaro denna sommar. Bara något enstaka. Vad hände?! Men en Hydman-skål hittades i alla fall, dock med ett nagg i kanten. Fin ändå och för en billig peng.

Tips på gott rosévin. Gillar du sötare viner? Då är detta inget för dig.

Visst finns ännu tid för ett glas rosé med en liten jordgubbe däri? Jag kan ha köpt sommarens sista jordgubbar igår och jag måste vänja mig vid tanken. För jordgubbsavvänjning är ingen lek, minsann.

Till vinet kan man äta pizza gjord på libabröd. Perfekt för kylskåpets rester och småslattar. Dessutom bra för midjemåttet. Så är det!

Inget för den utsvultne;)

Lille Viktor, traktorn, har ju äntligen kommit hem efter vinterns renovering. Nu står en slåtterbalk på önskelistan, för att få  nästa sommars vackraste blomsteräng. Under tiden åker vi och Viktor på små utflykter. Han kan ju inte bara stå i garaget och deppa.

Jag tar plats på skärmen;)

Fin blomma från kusin med fru.

Mullebullig kruka från dottern.

Cool butik i Dublin. Jag hade valt den rosa!

Hur har sommaren varit då? Klassisk fråga. Jo tack bra! Men den är inte slut än. Långt ifrån. Återstår gör de sköna sensommardagarna med klar och frisk luft. De dagarna ser jag fram emot…

…lika mycket som de här kvällarna.

Byte på kylskåpsdörren- klart!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Beklämd

Lite tungt, för en stund. Det kan vi stå ut med.

Det satt en ung man på en av broarna i Dublin. Lutad mot räcket, med huvudet dolt av en grå huva, iklädd jeans och gympadojjor. Bredvid honom stod en sliten bag, däri låg förmodligen allt han ägde. Jag mötte hans blick. Jag rotade i mina fickor i jakt på en peng, men i kontantlösa kreditkortens tidevarv, fanns där ingen.

Det gör mig ont. Att jag inte kunde ge honom något, och jag bär honom med mig i tankarna. Utan att här diskutera eventuellt förbud mot tiggeri, vill jag se bakom problemet, till människan. Till dem som inte klarar dagen och som måste tigga och be för att överleva. Jag vet att det finns tiggare som ingår i organiserade ligor, men det är inte dem jag skriver om här. Här lyfter jag dem som måste sitta timme efter timme vid våra fötter, med hopp om att vi ska skänka. Kvinnor med bilder på sina barn (ja, jag vet att det kan vara en bluff!!) som drömmer om ett annat liv. Det skulle jag ha gjort. Om jag suttit där. Det kunde varit jag.

“Vi bor alla under samma himmel. Och vi har samma rättigheter”. Så står det i en annons, jag har glömt för vad. Under allas vår himmel borde rättvisa råda. Det gör det inte. Och hur kan vi då hjälpa?

Kanske sitter han där ännu, den unge mannen på bron. Och jag gav honom inte en spänn. Det kunde varit min son.

Så. Nu höjer vi.

Det är klart att vi ska må bra, uppleva, unna oss och njuta av livet. Han på bron får det inte bättre för att jag skaver på en torr brödkant. Det begriper jag. Men när det gnälls över att vinet är för torrt, köerna är för långa och uppkopplingen är för slö, stoppa då. Tvärnita tanken. Svårt, jag vet. Jag är precis likadan. Senast igår svor jag över att maten hann kallna…

Ge ett bidrag, om du kan. Lämna kläder och föremål till hjälporganisationer istället för att slänga. Addera lite mera ödmjukhet och empati i tillvaron, de ädla egenskaperna som gör världen lite bättre. Det tror jag på.

Vi måste vara snälla mot varandra.
Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bröllopsfirande

När möjligheten att resa iväg några dagar kom, så tog vi den. Dublin blev platsen för firandet av vår tionde bröllopsdag. Dublin av alla ställen, kan man tänka… Ja, men varför inte?

Vi hade totalt noll förväntningar på resmålet, det fick bli som det ville. Syftet var att fira oss, och det gjorde vi. På vårt sätt. Helt oplanerade dagar fylldes med timmar på uteserveringar, flanerande med “Titta där! Oj! Ser du?” och pubrundor.

För den som älskar öl och som vill stampa takten till “diddelididdeli-musik” är detta paradiset. Älskar jag öl? Nej. Tillhör jag den dansanta skaran av kvinnor? Nix. Men jag drack öl (måttligt vill jag tillägga) och jag stampade takten. För det är så man gör i denna vänliga stad.

För den som tycker om whiskey och är intresserad av hur den framställs, finns destillerier att besöka. Tycker jag om whiskey? Ja-a. Ville jag se hur framställningen gick till? Yes. Den avslutande provsmakningen var heller inte fy skam.

Hej, hej!

Imponerande byggnad och inredning hos Jamesons.

Världens äldsta pub finns i Dublin. Inte visste vi det!

Året var 1198…

Stadens egen öl.

Gamla vackra byggnader kan inte passeras. Vid Trinity college finns “Books of Kells” och det fantastiska biblioteket. Snacka om att gå in i en annan värld.

Harry Potter-feeling

Tänk alla som trampat här.

Det där regnet som alla varnat oss för, det föll aldrig. Sol, vind och skön temperatur. Man tackar!

Mycket fint att se på en promenad.

Känna doften

Att bara åka iväg så där, utan planer och tider att passa, är ju härligt. Jag önskade nästan lite långtråkighet, lite sirap i klockan, för att förstärka ledighetskänslan. Kalla mig knäpp, men det är gott att bara låta minuter och timmar gå, utan några som helst krav. Det coola är att upplevelser och intryck kommer till en, om man bara är, saktar ner och kopplar på sinnena.

Vi landade på Arlanda vid midnatt (flygskam? Ja, det känner vi. Igen!) och bestämde oss för att köra hem. Bilköer i sommar- Stockholm är inte att leka med. Kaffe, godis och nattradio. Ganska mysigt faktiskt. Och samtalen i gryningen berikar. Det där med att få prata färdigt. Till punkt.

Hemåt genom natten.

 

 

Vårt bröllop på landet för tio år sedan.

Och nu: mot tjugo! För vi har bestämt att vi ska fortsätta leva tillsammans. Länge.

Så det så!

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blandat

Då var årets Victoriadag till ända och igår sprang hurtbullarna i Victorialoppet förbi. Det såg jobbigt ut… och jag imponeras. Heja, heja! Festligheter i Borgholm som uppmärksammas stort är trevligt, men dagarna signalerar även att halva juli är till ända. Hua!

Jag hasar runt och måste väl ingenting. Det går faktiskt ganska bra. Lagar lite mat och fördriver timmar med att lägga pussel (jag älskar pussel!). Besöker ibland några sommarbutiker på ön och försöker också vara någorlunda social. Då och då.

Ett pussel klart och nästa på tur.

Memory är också kul. Barnsligt kul.

Växtligheten förändras och vår gräsmatta är inte lika frodigt grön. Men ändå är det fint. Rosor, vallmo, cikoria och blåklint finns kvar, och vägdikena är fantastiska.

Gräset utanför brygghusdörren, det gillar jag. Det är alltid fint och ger mig vass-känsla.

Inne i klockorna gömmer sig humlorna.

Gulbetor! Min nya favorit. Så goda och inte riktigt lika jobbiga att hantera som rödbetor (allt blir ju rött..)

Kokas nästan mjuka. Då smakar de som bäst, tycker jag.

Gulbetor, färskpotatis och sparris blir en härligt ljummen sallad. Eller lägg i något annat som finns hemma för dagen. En kall sås därtill, och kanske fågel, fisk eller mitt emellan;)

Jag gillar gigantiska fat och stora härliga skålar, som gjorda för sallader.

Sommarmat i fin skål (bröllopspresent)!

Hos kusinen bodde dessa sötnosar. De bet mig i tårna!

Även i huset har jag pussel på gång. Och lite nytt på väggen;)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra tid

Det är perfekt väder för mig just nu, inte helvetesvarmt och inte iskallt. Bara lagom. Vindarna är ljumna, även om de kunde vara något svagare (något måste man ju klaga på!). Solnedgångar kan avnjutas, även med inslag av moln. Jordgubbar, vin, filt och gosiga sockor. Mys som bara den och allt som jag behöver en vanlig kväll, om sommaren.

Fina Alvedsjöbodar

Det gäller att ta tillvara på de här kvällarna. Det gäller att ta sig ut, trots soffans attraktionskraft, trots lite moln.  Det är just de stunderna som man lever på, när hösten kommer. Det är inte svårare än så. Eller?

Jo, det är svårt. Sommarens långledighet ackompanjeras alltid av alla”måste-tankar”, de kommer som ett brev på posten. För jag vill ju så gärna göra allt det där som jag längtat efter, allt det där som bara kan göras nu, på sommaren. Dessa tankar skapar en irriterande liten gnagande stress. Jäkla tankar! Kom inte här och stör och krocka med min semesterkänsla. Bort! Schas!

För det är svårt. Att komma in i ledighetslunken utan att känna alla måsten. Men jag försöker… att inte måste känna att jag måste. Ja, ni fattar!

Sommarfrilla

När jag ser den där bilden påminns jag om en tid då jag gjorde allt för att få rakt hår. Jag testade det mesta, till och med rakpermanent. Herregud! Idag är jag glad för mitt burr, för det är ju jag. Uppenbart är att jag inte tillbringar långa tider framför spegeln. Det är liksom ingen idé.

Och det är ju skönt, framförallt denna tid på året. Upp med allt i en tofs (nåväl det mesta) och sen får det bara vara. Fara runt på huvudet och burra till sig, precis som det vill;)

Inte bara frillan som är avslappnad, som synes…

En kväll i veckan fick jag i alla fall skärpa till mig. Ansa till det yttre för att kunna visa mig bland folk. Johan Glans fyllde Stadsmuseets trädgård och han är ju väldigt rolig. Biljetterna sålde slut på några minuter och vi var några av de lyckliga som lyckades få.

Dotter med Glans;)

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bänk och bord

Ja, den kombinationen blir det. En köksbänk på hjul, som också ska användas som bord. Robusta brädor från en riven vägg i stora huset har stått på vänt i vedboden. Nu fick de nytt liv! Plankorna sammanfogades, hyvlades och blev precis så fina som jag önskade.

Före. En väldigt bra och billig stomme att bygga vidare på.

Den som spar han har…

Hyvlat trä doftar så gott! Snygga prylar fick jag av en vän.

Efter. En fullt fungerande bänk/bord. Redan pyntat och klart;)

Nu återstår bara behandling av ytan. Tråkigt och svårt, brädorna är ju så fina som de är… Det blir förmodligen hårdvaxolja. Undrar om det finns i grå ton?

Höga stolar sökes nu med ljus och lykta. Därtill korgar eller annan förvaring till hyllorna under. Loppisrunda nästa alltså (YES!!).

Idag är det “Rosens dag”. Den här skönheten blommar hos oss nu.

Byte på kylskåpsdörren!

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bästa

Nu är det fart minsann! Det växer så det knakar (Varför säger man så? Knakljud i grönsakslandet?!). Naturen ger igen för förra årets heta sommar, så känns det i alla fall. Det som inte kunde växa då, har fått fullständigt fnatt i år. Vi måste vara i huset lite oftare nu, så vi inte missar allt. Så vi inte missar knaket.

Lycklig potatisodlare!

Midsommaraftonens delikatess

Jag kommer på mig själv med att stå och le när jag tittar ner i grytan med potatisen. “Så söta!”, tänker jag. Ja, på den nivån är det.

Gulliga!

Och så favoriternas favorit, alla gånger: gubbarna! Våra egna. En gammal sort vars smak inte kan beskrivas. Skörden är god, minst sagt, och vi hinner knappt med att äta. Jag har jordgubbar till allt. Nästan. Och Mats gjorde en smarrig midsommartårta. Honom kan man ha till mycket;)

Härunder gömmer de sig.

Också gulliga!

Också god!

I huset har vi begränsad tillgång till ingredienser och råvaror. Man får ta det man har, helt enkelt. Och det gillar jag. Det måste inte bli så jäkla märkvärdigt. Och det bästa är, att det blir lite godare då. Utan krusiduller.

Jordgubbar till allt…

Rosor i alla rum…

…från den här gamla strävsamma busken. Fint att den finns kvar!

En runda till “Kalk” i Löttorp hör till. Rekommenderas!

Och så invigdes brygghuset. Första natten i bäddsoffan. De sov gott! Jag ville aldrig gå därifrån. “Lekstuga-bygga-koja-känslan” ni vet. Så himla mysigt!

Och så blev köksön klar. Den blev precis som jag tänkt mig. Kik på detta i nästa inlägg!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Brum

En häpnadsväckande förvandling av traktorn har ägt rum. En hel vinter har den fått omvårdnad av en kunnig motormänniskas hand. All beundran! Att det bara går!

Stolt som en tupp gled ägaren (maken) hemåt längs öns östra sida. Följebilen (jag) skulle bara lämna av Mats och återvända hem. Men jag ångrade mig. I sakta mak, efter ekipaget, fick jag ta del av idel vinkningar, tummen-uppande och leenden. Det kunde jag inte missa. Gott att se hur ett åk från anno 1958 kan väcka nostalgi i folks ögon. Till och med korna såg glada ut när vi tuffade förbi.

före

efter

Jag har väl aldrig sett så mycket detaljer längs vägen.

Vallmofälten krävde ett stopp.

Det är rosornas sommar! Den här vid huset doftar ljuvligt.

Och så har vi sagt farväl till niorna. Och på återseende till övriga elever. Regnmolnen vilade tunga över Borgholm slott på morgonen, men när klasserna tågade in tittade solen fram. Ja, vad kan man säga?

Nu väntar välbehövlig vila. För oss alla. Innan vi släppte hem vår sjua bjöd vi eleverna på en mysig dag hemma hos mentorskollegan. Busstur, bad, lek, grillning, bakning och härliga samtal blev det. Trötta var vi, men väldigt nöjda. “Inte på högstadiet väl?”, en ofta förekommande fråga när jag berättar att jag är lärare. De som ställer den frågan har ingen aning om hur fina ungdomarna är. För det mesta. Understundom kan man referera till de tre små aporna; hör inte, ser inte, vet inte…

Hur många elever får plats i en pool?

Vi grillade och sedan blev det kladdkaka.

Som sagt, rosornas sommar.

Äntligen!

Trevlig midsommar!

 

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bliss

Mängder av böcker vill få oss att må bättre och leva ett gott liv. Jag har läst ett antal av dem, i jakten på det “perfekta livet”. Gick det bra? Sådär.. Men en författare som jag har fastnat för, vars filosofi och livsstil gör mig intresserad, är Maria Borelius. I senaste boken fortsätter hon utforskandet om en antiinflammatorisk livsstil. Hon söker information och ställer frågor om allt ifrån mat, stress och glädje ur ett nytt perspektiv. Att hon dessutom experimenterar med sig själv är spännande, och hon väjer inte för att skriva om alla motgångar på vägen.

Boken heter Bliss och är en akronym för livsstilens alla delar, men det är också ett engelskt uttryck. “Tillvarons renaste ton” skriver hon och det kan låta lite skumt, även i mina öron. Men det väckte min nyfikenhet! Vad betyder det?

Det som berör mig mest är sista s:et i Bliss,  “Sök förundran”. Vi vet någorlunda (eller väldigt väl) hur mat, motion, sömn och stress påverkar oss, men vet vi hur viktigt det är att förundras? Det visste inte jag. När förundras jag? Och av vad? När förundras du?

Musiken. Jag älskar att gå på konserter. Så klart söker jag konserter med musik och artister som jag tycker om. Men jag har även besökt konserter med band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Och det händer något ändå. Publiken, basgången i marken, ögonblicket. Då förundras jag.

Bon Jovi i veckan som gick.

Förväntan. Hörselproppar i!

Speciella tillfällen. Bröllop, examen och högtider. Tillfällen och stunder som aldrig kommer åter. Det händer bara då, en enda gång. Tiden står stilla. Och jag förundras.

Naturligt vacker brudbukett i helgens fina sommarbröllop.

Maten. Att avnjutas på restaurang, hos familj och vänner eller tillagad av mig själv. Många är de måltider då jag “Mmm:at”, “Åhh:at” och gottat mig. Livet! Stunder då jag förundras.

Tonfisk och mozzarella till lunch, i ett sommarvarmt Stockholm.

Naturen. I det stora och i det lilla. Rangordning ej nödvändig. Allt är fint och värt att förundras över.

I kvällsljus

Och så allt det andra.  Allt annat som går att förundras över. Om man bara vill. Och viktigast av allt: alla människor som finns i mitt liv. De som jag ibland tar för givna, men som är värda all förundran. Och alla människor som jag mött. Möten som jag minns, i glädje och sorg. Några har gjort extra avtryck och stannar kvar för alltid. Tillvarons renaste ton.

Och här är boken.

 

 

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar
« Äldre inlägg

© 2019 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑