Bara nytt

Och jag som tycker bäst om när allt bara är som vanligt. När allt bara tuffar på och inget särskilt händer. När det är lugnt.

Men så förändras stora delar av livet. På bara några månader händer massor. Lite coolt faktiskt, och jag är ganska stolt över mig själv. Att jag hänger med, att jag hänger i.

Här sitter jag och är cool;) Midsommarafton vid Sinus.

Inga fler somrar på norra Öland, vilket är lite vemodigt. Inga fler nätter i lägenheten i stan, halleluja! Nytt jobb, nytt hem, för såväl oss som för dottern med familj. Den senaste tidens flyttkarusell toppar vi med att flytta svärmor från Stockholm till Öland i augusti. Sen får det vara nog. Det finns ju gränser för vad mitt kontrollbehov kan uthärda.

Men. Till min förvåning och glädje noterar jag hur tålamodet tänjs, mitt i kaoset. Jag kan riktigt höra hur det gniiislar och knaaakar inom mig. Jag blir mer och mer tolerant och det är bra. Det är nyttigt för mig. Så välbehövligt att faktiskt inte hinna hålla ordning, att bara låta saker vara. Det blir som det blir liksom. Tidigare otänkbart. Nu befriande!

Vi i nybyggt hus. Och här bor Knut. Som jag nu får hålla!

För det är så långt vi sträcker oss, i detta tillstånd av avstånd som nu råder. Och det passar oss ganska bra. Inga tider att passa, inga sammankomster och inga sommarhappenings. Skittrist i grunden, men ändå okej.  Att få hålla vår lille Knut, det räcker för mig.

Tiden stannar.

Alla känslor på en och samma gång!

Butiker och restauranger har öppnat upp och ön kryllar av folk. Det är fullt möjligt att socialisera, äta på restaurang och besöka diverse turistmål. Men det vill man inte. För det ska man inte. Om nu alla, med sommarens varma vindar som svepskäl, släpper mer och mer på gällande restriktioner, blir det inte bra. Verkligen inte bra. Det kan gå riktigt illa. Om vi inte håller ut.

Av den anledningen blir jag förbannad när folk knör sig förbi, när de inte kan vänta. Av samma anledning blir jag galen när folk kliver mig på hälarna vid kassorna i mataffären. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd? När det står på skyltar från golv till tak? När det basuneras ut dagligen via olika medier? Va?!

Klart vi kan tänka oss ett restaurangbesök, om det är långt till nästa bord.

Nej, hemma under korkeken (valnötsträdet) är det tryggt. Där finns skugga under heta dagar och sköna stolar att luta sig tillbaka i. Där kan vi sitta och småprata, umgås eller bara titta på allt fint som växer.

Massor av rosor

Kvällssolen…

Även hos mor och far blommar det!

Slut på friden. Drygt tjugo fönster och dörrar är nu bytta och fasadbyte står på tur. Vi ska återskapa det ursprungliga utförandet genom att använda stående pärlspont kombinerat med liggande panel, i två nyanser av grått.

Upp och hoppa;)

Inomhus är det beboeligt (märkligt ord). Mellan bostaden och den före detta lanthandeln fanns ett rum som förmodligen använts som kontor eller lager. Det har vi delat på två. Ena delen av rummet ska bli badrum och den andra delen är numera hall. Förvaring de lux! Jag kan inte ens fylla alla lådor och hyllor. Men nu jäklar blir det ordning på torpet!

Genomgångsrummet

En större öppning för en ljusare hall

Hallväggen klar!

Rymliga höga garderober. Mina favoritknoppar, modell XL

Spegeln av plåt/glas fick nytt liv. Mojjen till höger reglerar golvvärmen.

Persbrandttavlan skymtar över gulnat (oajaja) skoskåp.

Eftersom flädersaft står högt på makens önskelista klämde han in ett par kok. Och visst är det gott, om än aningen för sött för min smak. Men det går ju att spä (som man säger i Småland;)

Doftar sommar

Byte på kylskåpsdörren! Här hålls avstånd kan jag tycka, förutom fiskarna;)

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara så länge

Dagarna går. Och vi bor. Och trivs, så otroligt bra. Nu har vi hamnat i ett läge där mycket fungerar, trots att allt inte är färdigställt. ”Bara så länge” har blivit ett återkommande uttryck. Jag tror att många har”bara- så -länge- projekt” som blivit mer eller mindre permanenta. Risken finns, kan jag säga…

Framöver är planen att bygga en inglasad altan. Inte nu. För att komma ut på gräset utan att gå via källaren eller springa runt hela huset önskade jag en trappa. En ”bara- så -länge- trappa”. Mina önskningar blir ofta verklighet (tjo-ho!) tack vare en lyhörd och snäll make;). Nu skrider jag ner i trädgården på en tjusig trappa. Och sitter gärna där uppe och lapar kvällssol.

Helt enligt önskemål!

Vad vore livet utan armeringsjärn?

Löjligt lycklig för en trappa.

Ner till vår ”bara-så-länge-trädgård”…

Lite blommor gör susen för en avskavd vägg. Vi fick en snygg blomlåda av mor och far!

Vid mitt barndomshem i Alstermo fanns ett plommonträd som gav stora mängder frukt. Söta, saftiga plommon! Nu har vi ett eget Viktoriaplommonträd i vår trädgård. Även det en present från mor och far.

Vårdas ömt!

Projekt Växthus fortskrider.

Sänggaveln hade vi tidigare tapetserat. Dessvärre såg den ofräsch ut efter flytten. Blä. Eftersom jag inte hade varken tapeter, lust eller andra idéer spanade jag in ett överkast som legat på en hylla. Häftapparat och pang-pang-pang på baksidan. Klart. En helt okej ”bara-så-länge-gavel”.

De små nallarna har alltid suttit vid min säng.

Allt är så klart inte ”bara så länge”. Att vara mormor till exempel. Hur jobbigt är det att inte kunna krama vår lille Knut? Hur svårt känns det att bara få titta på avstånd? Tortyr, i det närmaste! Hur gör alla andra med sina barn och barnbarn? Har alla kram-paus just nu? Förmodligen.

Avslappnad stil;)

Jag gillar kort från Lisa Tofft.

Ett definitivt beslut togs när vi la ut vårt kära Mariefred till försäljning. Nu är kontraktet signerat och nya människor flyttar in den 1 juli. Blandade känslor, inte tu tal om det. Men vi har haft jäkligt kul! Nio härliga, svettiga, uppfinningsrika och kreativa år på norra Öland. Men nu är det över.

Flyttlasset går.

De har vaktat huset från dag 1.

Hej då!

Och Hej! till nya hemmet. Vi känner oss så välkomna!

På årets Mors-dag var vädergudarna med oss. I trädgården kunde tre mammor firas. Det grillades och åts jordgubbstårta, men mest poppis var en liten sötnos i vagn.

Nyfiken! (foto Elin)

Doftar ljuvligt!

Violer till mor- från mor.

Syrenerna har blommat över och det känns nästan lite sorgligt. Tack och lov finns annat vackert att titta på. Och fotografera!

Snyggingar!

Så kritvita!

Och mycket munter över egna rabarber!

Medan jag fotograferar, bakar och står i, byter resten av familjen fönster. Fem kvar!

Här blir det en altandörr. Kan man ha för många uteplatser?!

Byte på kylskåpdörren för flera dagar sedan. Full fart mot midsommar!

Må gott!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Barnbarn

I den finaste tiden börjar ditt liv

När äppelträden blommar och syrenerna slår ut

Då tar du ditt första andetag

Då öppnar du dina ögon

Allt förändras 

Ett före och ett efter

För nu finns du

Ja, då är han här. Förberedd. Det trodde jag att jag var. På den där stunden när det skulle ske. Förlossning, barnbarn, mormor. Jag har bearbetat händelsen i flera månader. Och så hände det. Morgonkaffet gick inte att få ner, fjärilarna tog allt utrymme i magen. Sprang på toa, fnittrade i min ensamhet, grät en skvätt och var förmodligen en trafikfara. Helt galet. 

Han har nog lockigt hår. Det tror jag mig se på bilderna. Att han är den gulligaste, duktigaste och den mest perfekte bebisen som fötts, behöver jag ju inte skriva;)

Den första dagen.

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bra, bättre..botten

Att förhålla sig. Det är det som gäller. Och att på bästa sätt förskjuta tankarna på allt som händer omkring oss. Det går faktiskt. När jag går här och pofflar runt, ter sig allt mycket lättare och ljusare än det måhända är. För det är jobbigast. Det där att ingen verkar ha riktigt koll på viruset, och ingen vet hur det ska bli.

Framtiden är vi förvisso vana vid att inte kunna styra, och i vanliga fall är det en skön tanke. Det blir som det blir, liksom. I det ligger också ett uns av spänning och förväntan. Kanske händer något roligt! Ovissheten som råder just nu, är svårare att hantera. Vem som helst begriper ju att det inte är några  himlastormande överraskningar som väntar runt hörnet..

Jag tillbringar större delen av dygnet utomhus. Gräver, sår, klipper, planterar och planerar. Endast hungern och mörkret driver mig inåt;)

Vid ingången växer en ros, lite inklämd. Undrar vilken färg?

Grön och fin!

De här tittar fram bland stenarna.

Tulpaner överallt! (foto: Elin)

Snyggast! Min färg! (foto: Elin)

Jag har förgätmigej! (foto: Elin)

Jag har blåsippor! (foto: Elin)

Jag har vitsippor! (foto: Elin)

Och nu ska jag sluta. Men jag blir på riktigt lycklig när jag hittar mina favoriter.

Växthuset är på plats, numera byggt på en gjuten sockel och med normal takhöjd. Kanske inte min längsta kamrat M kan gå rak där, men det fungerar för oss;)

Arbete pågår och jag har redan hunnit med både mat- och fikapaus därinne;)

Nödvändig skugga från fjärilsgardinerna, vilka fanns kvar i huset.

Det lär bli trångt…

Den uteplats som redan fanns går under namnet dansbanan (ja, den är provdansad;). Där piffas det så gott det går för att öka mysfaktorn. Om man inte har några fästanordningar till balkonglådorna, tar man några scarves. Gränsen till tivoli är påfallande nära, jag vet.

Äppelträd och valnötsträd ger oss skugga i sommar.

Det blir nog fullt med blommor.

Bakom garaget ligger några gigantiska stubbar. Tanken har varit att forsla bort dem, men nu har jag tänkt om. De får stanna och jag funderar vidare på hur jag kan integrera dem i kommande projekt.

För snygga för tippen!

Som sagt, hungern gör att jag stundtals är inomhus. Köket har blivit husets bästa plats och där hänger vi gärna. Som middag vid valborg. En morgon med mammas goda bröd. En vardag med en tallrik pasta.

Här är det gott att vara. När sedan hästarna går förbi i hagen utanför blir det nästan lite för bra. Jag smäller av!

Fisk från Nisses. Lyx! Serverad vid vår köksö.

Morgonsolen måste skärmas av med persienner. Tyvärr..

I kvällssolen och egen basilika. Ja, jag säger då det.

Inget är som väntans tider. Bebisväntan. Den där omtalade ”livets efterrätt-känslan” som barnbarn tycks ge, börjar ge sig tillkänna. Jag har redan påpekat för de blivande föräldrarna att jag ska hålla mig i skinnet, sansa mig och inte bli en mormor som hänger hos dem dagarna i ända. De får lova att låsa dörren och mota mig (och vid behov även slå mig) med sopkvasten om jag inte hör!

På Hantverket i Borgholm finns så mycket fint! Snart får jag handla!!

Och vad är botten då? Ledin kommer inte. Det är botten. Ja, jag vet att coronahelvetet gör folk fruktansvärt sjuka, kör ekonomin ner i dyngan och skördar liv. Ja, jag vet att jag inte ska gnälla. Men ibland kryper surtanten fram, kryddad med tonårsattityd. ”Va?! Men jag som ville? Varför får jag inte? Ska allt förstöras nu? Får man inte ens ha kul?”. Låg nivå, helt enkelt.

Men jag längtade. Och nu förhåller jag mig.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. Passande motiv!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Balkong

Nu har vi bott i huset i drygt tre veckor och jag är otålig. Går och gnäller över allt som inte blir gjort. Påminns av maken att vi faktiskt är nyinflyttade och ombeds öka mitt tålamod. Nåja, ska försöka. Kanske.

Annars njuter jag, till fullo. Jag trivs verkligen här, på denna plats, i detta hus. Kan inte nog känna tacksamhet över det. Ni känner ju till den oro jag hade för att inte känna mig hemma här…

De tre veckorna har vi: byggt ny balkong, fixat till en skön plats i trädgården, bytt två fönster, grävt för ett grönsaksland (som vi ju inte skulle göra i år..) och gjutit ett fundament till växthuset. Dessutom har vi packat upp (nästan!) alla flyttkartonger och placerat ut prylarna där de hör hemma. De få kartonger som är kvar får stå på vänt i källaren, för att tids nog överraska oss med sitt innehåll;)

Före

Ny balkongdörr krävdes.

Olika bredd på ”pinnarna” blev fint.

Nytt golv. Stabilt och härligt!

Klart! Nästan..

Knoppar och vit färg. Det blir bra!

Vi hittade de stora runda knopparna (eller vad de nu kallas) på nätet. När paketet anlände passade min käre make på att köpa en fin vattenkanna, nytt stift till vinylspelaren och lite gott att dricka till musiken. Han skämmer bort mig!

Överraskningar;)

Platsen för växthuset blir här, efter beslutsångest..

Här försöker vi få till en plats i solen.

Min lilla vrå är i stort sett klar. Här slår jag ner rumpan när kvällen kommer.

Fyra månader tidigare.

Kameran används flitigt numera. Vem kan motstå allt vackert som växer upp i trädgården? Som detta:

På framsidan

På baksidan

Och så plockas det in en del…

Känslan att vara och stöka i någon annans kök, den finns ännu kvar. Ny ugn och ny plats för köksredskapen. Men jag övar, rotar runt bland lådorna och lär mig hur allt fungerar. Några brända korvar har det blivit, men även en del lyckade måltider.

Fläskpannkakan blev ju fin!

Och pannkaksfrukostarna är tillbaka. Tack och lov! Tallrikar som passar köket;)

Grannarna lämnade en välkomstpresent. En söt blomma i påsktider, därtill salt, bröd och en liten slant. Allt för lycka och välgång, sägs det. Gulligt av dem! Ett tack på trappan kändes futtigt, men vi får bjuda in dem när världen återgår till det normala…

Och så har vi firat käre far. Hurra, hurra! Ja, vi vågade oss på en stund tillsammans i trädgården, helt utan kramar och långt mellan stolarna. Det var så mysigt och det gäller bara att gilla läget. Med avstånd och allt…

Tulpan från trädgården.

Nyss kom ett sms från dottern. Deras hus kom idag. Så glad för deras skull. Och snart kommer en liten minimänniska (bara dagar kvar!) som ska fylla huset med liv, pryttlar, blöjor och ljud (eller oljud, vi får väl se, haha;)

Jaha. Men är allt bara så himla fint och härligt och frid och fröjd då? Möter vi inga motgångar eller hinder? Klart vi gör. Ett duvpar som terroriserar oss och skiter överallt. Hatar dem! Gödselspridning precis när jag har hängt ut tvätten. Flugjävlar. Farhågor för ormar, fästingar och andra äckliga kryp. Men: det är livet på landet det! Och det byter jag inte bort!

 

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Balkong

Bryta upp

Oftast är det som bäst när allt är som vanligt och förändringarna är få. Nu är det inte längre som vanligt, vare sig i världen eller hos Blads. Förändringarnas tid är här. Flytten är avklarad och nu har jag äntligen tillgång till min dator och mina bilder igen. Abstinens. Bloggabstinens. Glädjerus i magen ger ni mig, genom att efterfråga mina inlägg. Utan er blir det ju liksom ingen mening med bloggen. Så: tack!

Den lägenhet som jag bott i under många år har vi nu lämnat. Beslutet föregicks av stor vånda, eftersom jag trivts så jäkla bra där. Men. Av orsaker som vi inte råder över, var vi tvungna att ta beslut om att flytta, att förändra och att göra något nytt. Att det hela skulle sammanfalla med värsta Coronaeländet gör att vi sent ska glömma denna tid. Flytta är ju sjukt jobbigt (för övrigt ingen jämförelse med pandemin). Ändå har vi haft gott om tid (hur gör alla som flyttar under en helg?!?)

Byter från den här utsikten… (foto Elin)

… till den här.

Om jag hade kunnat förutspå hur bra det blev, hade all vånda sluppit gnaga hål i kropp och själ. Som ni alla har förstått vid det här laget, är mitt hem superviktigt. Oron för att eventuellt inte trivas i det nya hemmet har tärt… Helt i onödan! För här är det så gott. Om inte virushelvetet som finns där ute förpestar tillvaron, skulle allt vara perfekt. Faktum är att jag glömmer all skit under långa stunder. De stunder då jag helt upptas av trädgårdspyssel, barnbarnslängtan och diverse hemmafix.

Vårt älskade Mariefred ska säljas. Ytterligare ett beslut som vi har tagit. Det sunda förnuftet har vunnit över hjärtat. Så måste det bli ibland. Det är tungt att överge ett projekt som vi skapat, men nu får det bli så. ”Det är ju bara ett hus”, intalar jag mig…

Snart får någon annan dofta på dessa syrener.

Men jisses så deppigt det låter. Jag har syrener vid nya huset också, så det räcker och blir över. Och en stor trädgård som jag ska ta tag i, i sinom tid.

En skön vrå.

”I år sätter jag inga fröer. Det har jag inte tid med”, tänkte den logiska och förnuftiga Mari. ”Klart jag ska sätta fröer! Det är ju kul”, tänkte min andra sida. Den vann.

Sommarköket i källaren.

Inomhus då? Ja, där har det hänt grejer. Så pass många att jag inte vet var jag ska börja. Så jag väntar med det helt enkelt. Tills nästa inlägg. Lamporna i köket är uppe och är ett ämne för lustigheter. ”Ålryssjor, kräftburar och nätstrumpor” är några av benämningarna. Ja, alltid kan man roa någon;)

Här hämtar jag kraft.

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren. SAMT byte av själva kylskåpet;)

Ha nu den allra mysigaste påsken, även om den blir lite annorlunda. Det kommer flera!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bide bade

Så läste jag när jag var liten. Jag visste precis hur det skulle låta, och låtsasläste: ”Bide bade, bide bade, bide bade..”. Den ramsan tänker jag på nu. ”Corona, corona, corona, corona”. Jag hör vad de säger, men begriper ändå inte. Av naturen drabbas jag sällan av panik och jag trivs inte i kaos. Jag är oftast sansad. Men alla ”corona, börskrasch, pandemi, permittering och hygien” när min oro. Fast jag inte vill.

Så klart är det allvarligt. Det är ingen ”vanlig förkylning”. När statsministern talar om för oss att vi ska tvätta händerna, då är det allvar. Och märkligt. När toapapper säljer slut, då är det skarpt läge. Men tvålen då? Tar inte den slut? Alltså. Jag fattar inte! Kissas och bajsas det utan efterföljande tvätt? Hostas och nyses det rakt ut? Var tar det gugget vägen? Ska det ligga på golvet eller hänga på väggen? (förlåt alla kvackelmagade). Hur? Svårt? Kan? Det? Va? Tvätta händerna, hosta och nys i armvecken, coronatider or not. Bara gör det!

Information och nyheter följer jag med måtta. Jag doserar dem, i lagom mängd. För jag mäktar inte riktigt med. Jag bidrar med det jag kan (läs ovan) och jag undviker äldre och sjuka. Jag gör som de säger, de som vet (vem som nu vet?!). Sängen istället för soffan, Lantliv och frökataloger istället för tv. Så väljer jag. Övrig tid ägnas åt husbestyr.

Tunga fönster och en svängd trappa tvingar fram andra lösningar.

Nästa på tur!

Tiden tillåter inte alltför mycket dutt med roliga detaljer tyvärr. Flytten närmar sig med stormsteg;) Men lite påhitt blir det trots allt.

Trädetalj som låg i källaren målades…

… och kröner nu det stora skåpet.

Köket tar form.

Vitt, vitt. Orkar inte ta beslut om färger just nu.

I vardagsrummet har vi tillfälligt placerat en säng. Där ligger jag ibland och studerar vårt nya hem och grunnar på möblering och inredning. Angenäma stunder! I fönstret står tre vaser som jag nyligen köpte på auktion.

Har jag tur så kanske maken spelar en truddelutt;)

Från Lindshammars glasbruk. I originalkartong. Häftigt!

I trädgården välkomnar vi allt som växer upp. Odling är en lisa för själen och jag ska lära mig allt jag kan för att skapa en hållbar, naturlig och snäll trädgård.

Lycka!

Hur många kan de bli?

Blåklint. Gillar!

Kanske är det så att vår jord nu säger ifrån. Som min kropp gör, när jag pressar den för hårt. Den skriker ”Stopp! Nu räcker det!” men jag lyssnar inte. Bara kör på. Tids nog strejkar någon del av mig och framtvingar återhämtning. Kanske är det nu som vår jord fått nog och kräver en omstart. En fin tanke, en tröst, mitt i eländet. Måhända får vi en förändrad värld efter denna pärs. Förhoppningsvis en bättre.

Nu ser vi tiden an. Vad annat kan vi göra? Det mesta ställs in och utbudet sinar. Undrar vad journalisterna ska rapportera om när viruset är besegrat och ekonomin åter får fart? Om det blir nyhetstorka får jag tipsa dem om ”Bide bade, bide bade”;)

Allt gott!

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blads

Välkomna till bloggen. I en tid då vintermånaderna har passerat och fågelsången börjar ljuda. Med böjd rygg avsöker jag systematiskt trädgården, och varje synlig blomma och knopp ger energi och hopp. Om ännu en vår.

Inne fortsätter skapandet av vårt nya hem. Sju fönster (av nitton!!) är på plats. Fokus läggs på de rum där vi inledningsvis ska bo. Bara vi får dit vårt pick och pack ska vi tagga ner, bo in oss och därefter fortsätta. I sakta mak.

Ehhh, nej… Det där med sakta mak tror jag inte ens på när jag skriver det. Det låter ju förnuftigt och bra, men jag vet hur det blir. Även om jag lockar med eld i braskaminen (den är på plats!), mys i soffan och gofika förlorar jag gissningsvis mot husets alla projekt. Min käre man har svårt att sitta still och jag bereder mig på: ”Jag ska bara..”

Men jag klagar inte, för guds skull. Alternativet vore en mardröm. Ett hus, modell XL, att renovera och underhålla, och en lat man. Orimlig mix.

Inifrån. I förgrunden ses bänkskivan..

Utifrån. Det tandkrämsfärgade huset (Huua!) ska så småningom bli grått.

Gigantiskt fönster till vänster fick ge plats åt två mindre. Bli nog bra.

Och så köket, som kan vara husets viktigaste plats. Det är där man hamnar, till vardags och fest, för morgonkaffe och middagar. Förhoppningsvis lyckas vi utforma det kök som passar oss och vårt liv. Just nu. I dagsläget bådar det gott. Det jag tänkt och funderat ut, verkar fungera i verkligheten.

Svart kök kräver ett maffigt kakel för att få det rätta uttrycket. Tyvärr fanns inget kakel som föll fru Blad på läppen, så det fick bli klinker (avsett för golv). Hårt, tungt och bångstyrigt, till Mats förtret. I min plan och i mitt huvud vet jag exakt hur det ska se ut, och då letar jag tills jag finner det. Det rätta. Även om det råkar vara klinker…

Handgjort och ingen platta är den andra lik. Bra där!

När mellanväggen för fläkten är byggd och det obligatoriska, och ack så viktiga, tätskiktet är på plats är det dags för kakel. Min uppgift var att sätta plattorna i rätt ordning. ”Rätt”=som passar mitt känsliga öga;) Ångervecka finns icke, inte ens en timme.

Ja, där under plasten är köket. Visas för er inom kort!

Äkta makar hjälps åt. Bröllopsbilden i bakgrunden påminner om att det är vi. I nöd och lust..

Men vem bestämmer egentligen var skåpet ska stå?;)

Arbete kräva mat och dryck, och kurrande magar måste snabbt mättas. Planering av menyer ligger inte alltid (typ aldrig!) i fas med hungern i dessa renoverings- och flyttider, och då steker vi på några wurrar. Korv och bröd, senap och ketchup, rostad lök och gegg (typ räksallad). Funkar alltid! Om man förbiser näringsvärde, kostcirklar och fetthalter vill säga.

Quick fix;)

Lite nyttigare denna dag. Jag är en jäkel på pajer;)

Och så till veckans höjdpunkt: nyheten om ännu en Ledinkonsert på Borgholms slott. Om jag köpt biljetter?! Klart som korvspad. Lika uppenbart som att solen går upp. Och ner. Lika självklart som att andas. Lika väntat som att sommaren är kort.

Instämmer!

Om du följt med ända hit, vill jag tacka dig för att du följer min blogg. Det betyder väldigt mycket. Mycket mer än du tror.

Byte på kylskåpsdörren!

Dela gärna:
3 kommentarer till Blads

Blockering

Alltså. Jag har så många bilder så jag blir helt blockerad. Var ska jag börja? Vilka ska jag välja? Det är bara att konstatera att det inte finns någon början, ej heller några självklara val. Därför plockar jag hej vilt. Smått, stort, lågt, högt. Väl bekomme!

Vi flyttar, kånkar, bär och sorterar. Vi förfasas och förundras. Förfasas över allt som hittas i skåp och lådor (Varför har vi sparat det här?!). Förundras över allt som nu dyker upp (Vilken tur att vi sparade just detta!). Dilemmat är så klart att veta vad som bör sparas, och inte. Vi har väl alla gjort oss av med saker som vi sedan letat efter ”Jäklar, den slängde vi!”. Samtidigt kan inte varje vrå fyllas av prylar. Inte hos mig, i alla fall.

Finservisens tid bakom stängda skåpdörrar är nu i alla fall över. Det vore ju märkligt om åratal av omtanke och kärlek från moster Sonja och hennes Erno ska stå och samla damm. Nu ska den användas. Det hade de tyckt om!

”Blå blomst”, födelsedagspresent under många år.

Lite sparat som förhoppningsvis kommer till nytta igen. 26 år senare..

Kaffedoften ligger konstant i vårt nya hus. Många är besöken, av alla som vill följa utformningen av vårt nya hem. Familjen, vänner, grannar och bybor. Ibland är det rena folkvandringen;)

Den här fina magen (med tillhörande blivande föräldrar) besöker oss regelbundet.

Vår fina glasveranda! I bakgrunden anas huset där trevliga grannar bor.

Massor har hänt i huset. Min käre make kör hårt och jag misstänker att han har fler timmar på dygnet än vi andra. Hur får han annars ihop det?

De efterlängtade fönsterna har kommit och några är redan på plats. Snacka om att vi var nervösa hur de skulle te sig, om hus och fönster skulle gilla varandra… Att omskapa en fasad, och förutse hur det kommer att bli, är svårt. Men det blev bra. Tack och lov för det!

Stor lastbil anländer…

.. och hästarna håller koll.

Snart ser vi ljuset!

Planering pågår

Fönsterna passade huset. Så himla bra. Faktiskt helt perfekt.

Jag väntar ju inte… som ni vet.

Och så vita tulpaner förstås.

Det var inte planerat att matcha tavla med verktyg. Men det blev fint för en stund.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Brukar bli bra

Köket har anlänt. Små delar av ett kök. Hur alla dessa pryttlar ska förvandlas till ett fungerande kök, det begriper inte jag. Tror knappast det funkar med trollspö denna gången heller, så jag förlitar mig på man och son.

Svart ska det bli. Köket alltså. ”Oh, oj, hua, men” mumlas det och ögonbryn höjs. ”Har du tänkt dig för nu Mari?” Ja. Det. Har. Jag. Två fullt fungerande armar, med tillhörande händer, får väl damma av luckorna vid behov. Och förresten ska vi, likt de flesta andra, ha handtag på lådorna. Och handtagens själva funktion är ju att hållas i. Så att…

Vi har en plan. En köksplan. Och den planen tror vi på. Stenhårt. Så, mumlanden och ögonbrynshöjningar till trots, kör vi vårt race. Det brukar bli bra.

Var börjar man?..

En bit på väg.

Samtidigt fixas väggar och tak.

Utgång till framtida altan.

Bunkerkänslan, i rummen utan fönster, kräver doser av ljus. Då går vi ut!

Fulla av förväntan synar vi vår nya trädgård. Vad finns där under löv och jord? Snödropparna har gett sig tillkänna och andra små gröna blad ligger och lurar under löven. Ett valnötsträd vet vi att vi har. Inte illa!

Tänk när detta börjar grönska..

Födelsedagen blev mysig och den planerade kidnappningen av make lyckades. Vi åkte en tur till Kosta och mellanlandade i Pukeberg (ja, vi har varit där flera gånger, och vi gillar det!).

Fin miljö, glas och god mat!

Färdkost värdig en 57-åring;)

Firades av dotter med sambo dagen efter. Mys!!

Ännu en fin uppvaktning blev det i helgen, när mor och far hälsade på. När den röda lilla bilen kommer rullandes mot huset, då värms mitt hjärta. Bagageluckan var fylld med godsaker, vilka avnjöts i renoveringsstöket. Obetalbart, ovärderligt och oersättligt.

O!

Till sist: Byte på kylskåpsdörren förstås!

Dock ingen snö på denna ö. Må gott!

Dela gärna:
Lämna en kommentar
« Äldre inlägg

© 2020 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑