Bide bade

Så läste jag när jag var liten. Jag visste precis hur det skulle låta, och låtsasläste: “Bide bade, bide bade, bide bade..”. Den ramsan tänker jag på nu. “Corona, corona, corona, corona”. Jag hör vad de säger, men begriper ändå inte. Av naturen drabbas jag sällan av panik och jag trivs inte i kaos. Jag är oftast sansad. Men alla “corona, börskrasch, pandemi, permittering och hygien” när min oro. Fast jag inte vill.

Så klart är det allvarligt. Det är ingen “vanlig förkylning”. När statsministern talar om för oss att vi ska tvätta händerna, då är det allvar. Och märkligt. När toapapper säljer slut, då är det skarpt läge. Men tvålen då? Tar inte den slut? Alltså. Jag fattar inte! Kissas och bajsas det utan efterföljande tvätt? Hostas och nyses det rakt ut? Var tar det gugget vägen? Ska det ligga på golvet eller hänga på väggen? (förlåt alla kvackelmagade). Hur? Svårt? Kan? Det? Va? Tvätta händerna, hosta och nys i armvecken, coronatider or not. Bara gör det!

Information och nyheter följer jag med måtta. Jag doserar dem, i lagom mängd. För jag mäktar inte riktigt med. Jag bidrar med det jag kan (läs ovan) och jag undviker äldre och sjuka. Jag gör som de säger, de som vet (vem som nu vet?!). Sängen istället för soffan, Lantliv och frökataloger istället för tv. Så väljer jag. Övrig tid ägnas åt husbestyr.

Tunga fönster och en svängd trappa tvingar fram andra lösningar.

Nästa på tur!

Tiden tillåter inte alltför mycket dutt med roliga detaljer tyvärr. Flytten närmar sig med stormsteg;) Men lite påhitt blir det trots allt.

Trädetalj som låg i källaren målades…

… och kröner nu det stora skåpet.

Köket tar form.

Vitt, vitt. Orkar inte ta beslut om färger just nu.

I vardagsrummet har vi tillfälligt placerat en säng. Där ligger jag ibland och studerar vårt nya hem och grunnar på möblering och inredning. Angenäma stunder! I fönstret står tre vaser som jag nyligen köpte på auktion.

Har jag tur så kanske maken spelar en truddelutt;)

Från Lindshammars glasbruk. I originalkartong. Häftigt!

I trädgården välkomnar vi allt som växer upp. Odling är en lisa för själen och jag ska lära mig allt jag kan för att skapa en hållbar, naturlig och snäll trädgård.

Lycka!

Hur många kan de bli?

Blåklint. Gillar!

Kanske är det så att vår jord nu säger ifrån. Som min kropp gör, när jag pressar den för hårt. Den skriker “Stopp! Nu räcker det!” men jag lyssnar inte. Bara kör på. Tids nog strejkar någon del av mig och framtvingar återhämtning. Kanske är det nu som vår jord fått nog och kräver en omstart. En fin tanke, en tröst, mitt i eländet. Måhända får vi en förändrad värld efter denna pärs. Förhoppningsvis en bättre.

Nu ser vi tiden an. Vad annat kan vi göra? Det mesta ställs in och utbudet sinar. Undrar vad journalisterna ska rapportera om när viruset är besegrat och ekonomin åter får fart? Om det blir nyhetstorka får jag tipsa dem om “Bide bade, bide bade”;)

Allt gott!

 

 

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blads

Välkomna till bloggen. I en tid då vintermånaderna har passerat och fågelsången börjar ljuda. Med böjd rygg avsöker jag systematiskt trädgården, och varje synlig blomma och knopp ger energi och hopp. Om ännu en vår.

Inne fortsätter skapandet av vårt nya hem. Sju fönster (av nitton!!) är på plats. Fokus läggs på de rum där vi inledningsvis ska bo. Bara vi får dit vårt pick och pack ska vi tagga ner, bo in oss och därefter fortsätta. I sakta mak.

Ehhh, nej… Det där med sakta mak tror jag inte ens på när jag skriver det. Det låter ju förnuftigt och bra, men jag vet hur det blir. Även om jag lockar med eld i braskaminen (den är på plats!), mys i soffan och gofika förlorar jag gissningsvis mot husets alla projekt. Min käre man har svårt att sitta still och jag bereder mig på: “Jag ska bara..”

Men jag klagar inte, för guds skull. Alternativet vore en mardröm. Ett hus, modell XL, att renovera och underhålla, och en lat man. Orimlig mix.

Inifrån. I förgrunden ses bänkskivan..

Utifrån. Det tandkrämsfärgade huset (Huua!) ska så småningom bli grått.

Gigantiskt fönster till vänster fick ge plats åt två mindre. Bli nog bra.

Och så köket, som kan vara husets viktigaste plats. Det är där man hamnar, till vardags och fest, för morgonkaffe och middagar. Förhoppningsvis lyckas vi utforma det kök som passar oss och vårt liv. Just nu. I dagsläget bådar det gott. Det jag tänkt och funderat ut, verkar fungera i verkligheten.

Svart kök kräver ett maffigt kakel för att få det rätta uttrycket. Tyvärr fanns inget kakel som föll fru Blad på läppen, så det fick bli klinker (avsett för golv). Hårt, tungt och bångstyrigt, till Mats förtret. I min plan och i mitt huvud vet jag exakt hur det ska se ut, och då letar jag tills jag finner det. Det rätta. Även om det råkar vara klinker…

Handgjort och ingen platta är den andra lik. Bra där!

När mellanväggen för fläkten är byggd och det obligatoriska, och ack så viktiga, tätskiktet är på plats är det dags för kakel. Min uppgift var att sätta plattorna i rätt ordning. “Rätt”=som passar mitt känsliga öga;) Ångervecka finns icke, inte ens en timme.

Ja, där under plasten är köket. Visas för er inom kort!

Äkta makar hjälps åt. Bröllopsbilden i bakgrunden påminner om att det är vi. I nöd och lust..

Men vem bestämmer egentligen var skåpet ska stå?;)

Arbete kräva mat och dryck, och kurrande magar måste snabbt mättas. Planering av menyer ligger inte alltid (typ aldrig!) i fas med hungern i dessa renoverings- och flyttider, och då steker vi på några wurrar. Korv och bröd, senap och ketchup, rostad lök och gegg (typ räksallad). Funkar alltid! Om man förbiser näringsvärde, kostcirklar och fetthalter vill säga.

Quick fix;)

Lite nyttigare denna dag. Jag är en jäkel på pajer;)

Och så till veckans höjdpunkt: nyheten om ännu en Ledinkonsert på Borgholms slott. Om jag köpt biljetter?! Klart som korvspad. Lika uppenbart som att solen går upp. Och ner. Lika självklart som att andas. Lika väntat som att sommaren är kort.

Instämmer!

Om du följt med ända hit, vill jag tacka dig för att du följer min blogg. Det betyder väldigt mycket. Mycket mer än du tror.

Byte på kylskåpsdörren!

Dela gärna:
3 kommentarer till Blads

Blockering

Alltså. Jag har så många bilder så jag blir helt blockerad. Var ska jag börja? Vilka ska jag välja? Det är bara att konstatera att det inte finns någon början, ej heller några självklara val. Därför plockar jag hej vilt. Smått, stort, lågt, högt. Väl bekomme!

Vi flyttar, kånkar, bär och sorterar. Vi förfasas och förundras. Förfasas över allt som hittas i skåp och lådor (Varför har vi sparat det här?!). Förundras över allt som nu dyker upp (Vilken tur att vi sparade just detta!). Dilemmat är så klart att veta vad som bör sparas, och inte. Vi har väl alla gjort oss av med saker som vi sedan letat efter “Jäklar, den slängde vi!”. Samtidigt kan inte varje vrå fyllas av prylar. Inte hos mig, i alla fall.

Finservisens tid bakom stängda skåpdörrar är nu i alla fall över. Det vore ju märkligt om åratal av omtanke och kärlek från moster Sonja och hennes Erno ska stå och samla damm. Nu ska den användas. Det hade de tyckt om!

“Blå blomst”, födelsedagspresent under många år.

Lite sparat som förhoppningsvis kommer till nytta igen. 26 år senare..

Kaffedoften ligger konstant i vårt nya hus. Många är besöken, av alla som vill följa utformningen av vårt nya hem. Familjen, vänner, grannar och bybor. Ibland är det rena folkvandringen;)

Den här fina magen (med tillhörande blivande föräldrar) besöker oss regelbundet.

Vår fina glasveranda! I bakgrunden anas huset där trevliga grannar bor.

Massor har hänt i huset. Min käre make kör hårt och jag misstänker att han har fler timmar på dygnet än vi andra. Hur får han annars ihop det?

De efterlängtade fönsterna har kommit och några är redan på plats. Snacka om att vi var nervösa hur de skulle te sig, om hus och fönster skulle gilla varandra… Att omskapa en fasad, och förutse hur det kommer att bli, är svårt. Men det blev bra. Tack och lov för det!

Stor lastbil anländer…

.. och hästarna håller koll.

Snart ser vi ljuset!

Planering pågår

Fönsterna passade huset. Så himla bra. Faktiskt helt perfekt.

Jag väntar ju inte… som ni vet.

Och så vita tulpaner förstås.

Det var inte planerat att matcha tavla med verktyg. Men det blev fint för en stund.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Brukar bli bra

Köket har anlänt. Små delar av ett kök. Hur alla dessa pryttlar ska förvandlas till ett fungerande kök, det begriper inte jag. Tror knappast det funkar med trollspö denna gången heller, så jag förlitar mig på man och son.

Svart ska det bli. Köket alltså. “Oh, oj, hua, men” mumlas det och ögonbryn höjs. “Har du tänkt dig för nu Mari?” Ja. Det. Har. Jag. Två fullt fungerande armar, med tillhörande händer, får väl damma av luckorna vid behov. Och förresten ska vi, likt de flesta andra, ha handtag på lådorna. Och handtagens själva funktion är ju att hållas i. Så att…

Vi har en plan. En köksplan. Och den planen tror vi på. Stenhårt. Så, mumlanden och ögonbrynshöjningar till trots, kör vi vårt race. Det brukar bli bra.

Var börjar man?..

En bit på väg.

Samtidigt fixas väggar och tak.

Utgång till framtida altan.

Bunkerkänslan, i rummen utan fönster, kräver doser av ljus. Då går vi ut!

Fulla av förväntan synar vi vår nya trädgård. Vad finns där under löv och jord? Snödropparna har gett sig tillkänna och andra små gröna blad ligger och lurar under löven. Ett valnötsträd vet vi att vi har. Inte illa!

Tänk när detta börjar grönska..

Födelsedagen blev mysig och den planerade kidnappningen av make lyckades. Vi åkte en tur till Kosta och mellanlandade i Pukeberg (ja, vi har varit där flera gånger, och vi gillar det!).

Fin miljö, glas och god mat!

Färdkost värdig en 57-åring;)

Firades av dotter med sambo dagen efter. Mys!!

Ännu en fin uppvaktning blev det i helgen, när mor och far hälsade på. När den röda lilla bilen kommer rullandes mot huset, då värms mitt hjärta. Bagageluckan var fylld med godsaker, vilka avnjöts i renoveringsstöket. Obetalbart, ovärderligt och oersättligt.

O!

Till sist: Byte på kylskåpsdörren förstås!

Dock ingen snö på denna ö. Må gott!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blir det någon blogg eller?

En berättigad fråga, och svaret är ja.  Med ena handen i målarburken och den andra sopandes sågspån. Med skytteltrafik till återvinningen och plockande till förbannelse. Med planerande, bläddrande i inredningsmagasin och en uppsjö av beslut. Med stunder av vila och återhämtning, det viktigaste av allt. Med detta blir bloggen åsidosatt. Just nu, vill säga. För kameran är med, hela vägen. Och bilder sparas!

Ja, nu bjuds det på bilder från veckorna som passerat. Väl bekomme!

Mörkret är inget hinder när fönsterna ska plockas ut.

Huset väntar på sina nya fönster. De kommer inom kort. Tills dess plockas gamla fönster ut och alla förberedelser görs. När fönsterna är här: Tjopp! Klart! (Mitt vanliga sätt att förenkla processen;)

De oproportionerligt stora fönsterna, som vi nu väljer bort, sattes in av konstnärer. De flyttade in på 1960-talet och de ville ha LJUS. Fint och praktiskt när alster ska växa fram, men knappast försvarbart idag. Det drar… kan man säga.

Vi har via gamla foton försökt efterforska hur huset såg ut från början, 1908, och vi har funnit att huset hade så kallade flaggfönster. Och så ska det åter bli. Vi håller tummar och tår för att vi har valt rätt, både vad gäller utförande och (framförallt!) storlek.

I väntan på fönster. Här är det gipsat och klart på väggarna. Heja!

Vanligt förekommande motiv just nu.

Lucka ner till källaren, där slangarna går ner.

Och i slangarna sveper nu varmvatten fram. Lycka! Vi har äntligen bestämt oss för ett ljust trägolv. Det var ingen lek att ta det beslutet. Golv! Jätteviktigt ju!

Nu ligger ett ljust ekgolv i kök och matrum, under den tråkiga masoniten… Ja, jag fattar att det måste skyddas och allt det där. Men jag vill ju bara se, känna, planera, inreda och fantisera! Jag får snällt ge mig till tåls, ännu en tid…

Golvläggning pågår.

Fika på gång, gissar jag;)

Vi unnar oss verkligen avbrott. Ibland lyxar vi till det med scones, ibland köper vi färdiga wienerbröd. Spelar egentligen inte så stor roll, bara pausen blir av. Igår kom mor och far med soppa. Bästa, bästa!

Hittade inte äggkopparna…

Fikabordet flyttas mellan rummen.

Renoveringens baksida. Men björkarna är ju fina;)

Inom några timmar blir jag 57. Undrar om vi inte ska sopa av oss byggdammet och göra något helt annat i morgon? Jag får väl gömma snickarbältet och batteriet till skruvdragaren ikväll. Göra en kupp helt enkelt. Kidnappning. Det blir kul!

 

Dela gärna:
4 kommentarer till Blir det någon blogg eller?

Blandat

Januariljuset, det kolossalt efterlängtade, lyser med sin frånvaro. Flertalet dagar är grå, som denna. MEN plötsligt spricker det upp och solen kittlar ögon och själ. Ljuset finns, där bakom molnen. Januariljuset, laddat med hopp, om det som komma skall.

Senaste tiden har det svettats (av såväl kroppsarbete som feber..), ätits “när Mari får välja-mat”, besökts främmande galaxer och en alldeles verklig huvudstad. Bland annat.

Jag hann piffa till matrummet en aning innan golvet rök… De gamla tunga (men också vackra!) elementen har lämnat plats för den mer bekväma golvvärmen. Så: ner i böset och ös! Ny isolering, golvspånskivor, plåtar och slang. Klart.

Det lät väl tjipptjopp-enkelt? Det var det inte. Det var tungt. Det var dammigt. Det var då. Nu är det nu. Och nu är det gjort.

Plats för mysfika. Ett måste.

Ledin får hänga kvar ett tag till;)

Isolera mera…

Spårat för värme.

Och så ska slangarna ner i källaren.

Jaha. Det blev ju värsta lägga-värmegolv-lektionen. Och det är ju faktiskt så, att jag lär mig. Massor! Och det är ju också så, att det är väldigt tillfredsställande att veta hur det är byggt och hur det ser ut. Nedåt och uppåt. Ja, ha kontroll helt enkelt. Ganska typiskt mig alltså.

En tur till lilla svärmor gav en behövlig renoveringspaus.

Åh gud så gott det var!

Och detta! Italienskt..

Jag gillar svärmors innergård. Alla årstider.

Jag bjöds på underhållning vid ett skyltfönster. Urgullig snurrande räv;)

Ja, jag såg den. Otippat, jag vet.

Byte på kylskåpsdörren.

2019, du var ett skitår på många sätt. 2020, du blir desto bättre! Vi vinnlägger oss om detta.

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bästa!

Den bästa av jular önskar jag er, kära läsare. Jag hoppas och tror att helgen blir ljus och vacker och att ni tar hand om er. På alla sätt.

Hos familjen Blad blir det, som skrivits tidigare, en lightvariant av julfirande. Men det är gott nog. Minsann. Klart skinkan åkte in i ugnen och avnjöts halvljummen (hinner aldrig vänta!) med min egna julgröt (god om jag får skryta;) och ett glas mumma. Alltså.. mumma är inte så himla gott, men man får ju offra sig en gång om året. Ho, ho, ho…

Vi varvar julvila med renovering. Det jobbas järnet för att vi ska kunna trivas i vårt nya hem. Vi ger allt nu, för att vi ska få det bra. Sen. Tro för den skull inte att vi har det dåligt under tiden. Nej då, inga renoverar som vi;)

Det räcker inte med en stege..

Det gäller att se den så kallade potentialen (uttjatat ord!). Det gäller att kunna se förbi det avskavda och fula. Det gäller att se hur jäkla fint det kommer att bli. Hur denna kåk ska formas efter oss, och hur vi ska trivas ihop. Huset och vi.

Även detta hus ska bli grått, i två nyanser. Panelen går förhoppningsvis att rädda. Håller tummarna, för den är väldigt fin.

Nya fönster är beställda. Ni ska senare få läsa om husets historia. Där framgår bland annat varför fönsterna är så gigantiskt stora idag.

I den före detta lanthandeln har vi gott om plats.

Timmen blir ibland sen och magen kurrar efter mat. Då gäller det att vara påhittig och laga soppa på en spik. Exempelvis fisksoppa;)

Lilla extraköket fungerar utmärkt. Compact living!

Och så lite bubbel och ljus. Klappat och klart, spånskivegolvet till trots.

Nu tar jag på mig örhängen som matchar silvret i mitt hår. Så lever jag dagarna som är kvar av detta år. Hoppas skinkan inte ger mig tjocka lår, ej heller att jag en spik i foten får. Eller en planka på mina tår. Undviker gärna blodspår, brandkår och magsår. Något vi förmodligen slipper är liggsår.

Snacka om sidospår..

God jul!

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bo

Boendet är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Som den hemmagris jag är måste jag få vara på en plats där det känns bra, där det känns som hemma. I och för sig kan man flytta jorden runt om man inte är hemma i sig själv. Sökandet efter trygghet, lugn och trivsel kan bli evigt och tröstlöst om bristen på hemkänsla faktiskt beror på dig själv. En orolig själ hittar inte hem, oavsett koja eller slott. Så tänker jag.

Jag har tidigare skrivit om känslan att hamna rätt, om känslan för platser. Om du inte tror dig bära på den egenskapen, känner du säkert när du inte trivs, när något skaver… Det kan ta tid att bo in sig i ett nytt hem och få känslan av “mitt”. Och den tiden får man ge det, om grundkänslan finns där och om det känns gott i magen. Om minsta tvivel finns från första stund bör man tänka till, och söka vidare. Tids nog hittas den plats där det stämmer, där allt känns rätt. “Här är det!” liksom…

Så kände vi när vi hittade vårt hus, vårt nya hem.

Byggår 1908…

… då fanns det vackra tapeter.

Det här köket passar varken huset eller oss tyvärr.

Så nu är det borta och Emil funderar på lösningar inför nya köket.

Som ni ser i bakgrunden är allt sig likt. Jag pyntar medan resten av familjen röjer och bygger;) Huvud med hatt måste finnas i mitt hem. Och adventskalender så klart!

Före…

Den här väggen ska öppnas upp mot vardagsrummen. Köket ska få en helt annan planlösning.

Adventsmys samsas med bygglamporna i blivande sovrum.

Julveckan. Ta det nu lugnt! “Det blir jul ändå”, säger vi så klokt och präktigt. Ändå far vi runt med pulsen på högvarv. Gör inte det.

Vi väljer att pausa julen i år, av flera anledningar. Det ska dofta glögg, senap och kanel och ljus ska tändas i massor. Det blir allt. Och det blir bra.

För nästa jul. Då!

Då ska mormor fira jul. Så det står härliga till!

 

Dela gärna:
1 kommentar till Bo

Begivenheter

“Har ni gjort något roligt på sistone?” En fråga som ofta ställs när vänner möts. Svaret blir kanske “Nej” trots att livet bjuder på diverse begivenheter. Eller bjuder och bjuder.. man måste ju själv trycka på knappen. Trevligheter kommer ju sällan farande av sig själva.

Årets julpyssel innehöll ljusstöpning, kranstillverkning och så klädde vi julbockarna, eller “bockajävlarna” som de får heta när barren sticks i fingrarna. Armerade stommar som återanvänds varje år. Bocken ska kläs! Punkt, slut.

I år slogs rekord i antal ljus.

Årets alster.

Tillsammans fixade vi julmat.

Och givetvis den obligatoriska fiskdammen;)

Redan i somras köpte vi biljetter till en konsert. Det blir som en liten present när konsertdatumet väl kommer. Betalt och klart, bara att ta plats och njuta av Ebba Forsberg och Mikael Wiehe. Den sistnämnde är ingen vars musik jag lyssnat speciellt mycket på, däremot Ebbas. När jag nu fick avnjuta henne live stod tiden stilla för en stund. Det finns inget bättre. När en röst går rakt in i kroppen och rör runt, så där gott.

Har du inte lyssnat på Ebba? Gör det! (Välj “För att jag älskar dig”)

Snygg är hon också.

Och så blev det en tur till Kosta för firande av kamrats födelsedag. Vi fick ett rum designat av Åsa Jungnelius, helt i min smak.

Badrummet…

En kväll i Glasbaren, med julbelyst bakgrund. Mys!

Och så kan man förundras av naturen…

… under en promenad med mamma. På kunglig mark.

Nu är vi ju inte bara ute på galej. Arbetet med vårt nya hem fortskrider. Bland annat…

Ett hjärta i byggdammet. Det bådar gott!

Byte på kylskåpsdörren.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Blänk av ljus

Ni vet de där vågskålarna som jag har skrivit om tidigare. Den ena vågskålen som ibland tyngs av ledsamheter och skit. Och den andra, som fylls av glädje och tillförsikt, i strävan mot jämvikt. November hamnar i skitskålen. Mörkret äter sig in i mage och sinne och det blir lätt svart och hopplöst. Ibland känns det så där, och det vet jag. Då gäller det att ta en dag i taget, och hålla ut. För det vänder. Det vet jag också.

Så anas blänk av ljus vid horisonten. Förändring och förbättring är ledorden nu. De ord som drar mig och lockar mig att ta mig an en ny dag. Med längtan kisar jag mot blänket och väntar på att det ska glimra till, att det ska lysa upp mitt liv. Det måste bli bra.

Novemberkaktusen hos mor och far gör sitt bästa för att sätta färg på dagen.

2020 blir förändringens år, inga tvivel om det. Dotter med sambo planerar husbygge i vår, och i maj blir de tre. Då blir det till att avnjuta den där livets efterrätt som alla mor- och farföräldrar talar om.

Till små fötter!

I dagarna har nästa husprojekt startat. Vi slipar sågbladen, vecklar ut tumstockarna och plockar fram penslarna. Igen. Hoppas ni följer med oss, in i bloggens tredje år.

Tack för att du läser. Tack för all uppmuntran. Tack för allt snällt som ni skriver och säger. Tack.

Nya vyer från fikabordet;)

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar
« Äldre inlägg

© 2020 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑