Sida 2 av 17

Bli rätt

Jag såg dem direkt. En del prylar kan jag inte passera utan att de “skriker” på mig. De små läckra fönsterluckorna var sådana. De måste bli mina.

Det fanns ingen plan om var jag skulle placera dem. Det finns det sällan, när jag “måste ha”. Jag visste inte ens om jag kunde sätta upp dem. Om huset och luckorna var kompisar, liksom. Första testet blev glasverandan, men det klickade inte alls. Därefter sprang jag runt och höll upp luckorna vid husets alla fönster. Det klickade inte någonstans. Trist men sant. Och jag ser ju direkt när det inte stämmer. Att avvakta och eventuellt vänja sig vid ett föremåls placering är ingen idé. Bara bort! Med en gång!

Lite avskavda. Så fina. Några tior på en loppis.

Testing, testing…

Nej.

I fyra år har luckorna legat i uthuset. På vänt. I helgen hittade de sin plats. I brygghuset. Jaha, det visste jag väl. Förr eller senare blir det rätt. Jag vet ju det. Alltid.

Med den avskavda och lite “ruffiga” framtoningen smälter de in i brygghuset. Det känns nästan lite franskt…

Perfekt i storlek och form.

Pysselsugen i sportlovstider? Gör en liten tavla av papp, folie och svart färg. Forma pappen till önskat mönster och täck med folie. Pressa ner folie vid varje liten kant. Måla!

 

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bus och så

Födelsedagen för ett par veckor sedan fick en busig touch. Min förre “två-meters-kollega”, som jag för övrigt saknar väldigt mycket, har nu bevisat att han har ett oerhört gott minne.

På bloggen den 26 december 2017 publicerade jag det här:

“Jag ville hänga upp en stor knallrosa noshörning i trappan. Den var rolig, tyckte jag. Det tyckte inte Mats. Lyckligt lottad som jag är, säger maken nästan aldrig nej till mina idéer, även om han ibland irrar med blicken och tänker: händer detta på riktigt? Men när noshörningen kom på tal tog han sig ton. “Den kommer aldrig in i vårt hus!” Och så vidare. Jag försökte ändå smussla med den hem från butiken, men det var svårt att smyga in ett noshörningshuvud stort som en fotboll i bilen. Jaha, vad gör jag nu? Hur ska jag lyckas genomdriva detta? Sååå: Jag vek ner mig (tro det eller ej;) men fick ändå min vilja igenom. På mitt sätt.”

Ser ni den lille?

Döm om min förvåning när det på min arbetsplats stod ett gigantiskt paket från denne norrländske  filur, med en räv bakom varje öra. Jag menar, bara att han kom ihåg min födelsedag är ju fantastiskt i sig, men att därtill göra sig besväret att buda en present. Så roligt. Och så väldigt fint.

I paketet gömde sig detta:

Whhhaaa!!

Mats uppskattade presenten. Not!

Men gladast är jag, när det nu pryder sin plats. Till historien hör att denne rolighetsminister tillverkat huvudet med hjälp av en 3D-skrivare. Även träplattan är “hemmagjord”. Det gör inte saken sämre. Vilket engagemang! Det är såna människor som du Magnus, som gör livet ljusare.

Och i rosa toner fortsatte dagen.

Jag bjöds på bubbel och fick behålla glasen.

Sköna sockor. I rosa.

Ute är det allt annat än rosa idag. Regnet står som spön i backen, men på glasverandan är det värsta djungeln. Meningen är att mammas pelargoner ska ta vintervila, men de gör inte som jag säger. De blommar hej vilt. Även olivträden har fått fnatt. De brukar vara lite trötta så här års.

Clownhunden har vaktat huset sedan första dagen. En fin liten barnstol, som vi hittade i uthusen, är hans plats.

Vi tror att farbrorn som ägde huset före oss har tillverkat stolen.

En liten mus håller koll bakåt;) Känns tryggt.

Och så är det ju Mello-veckor. Jag intalar mig själv att det är kul. Jag vill att det ska vara så.

 

Dela gärna:
2 kommentarer till Bus och så

Bolinder

Den gamle traktorn har väntat länge nog. “Pärlan” ska äntligen väckas till liv och få komma till nytta. Mats drömmer om att puttra fram på vår ängsmark och utöka trädgårdslandet, medan jag fantiserar om hur vi i sommarvärmen tar traktorn ner till havet. Sittande på skärmen i en sommarklänning med vinden i håret… Romantiskt värre;) Eller blir det kanske hörlurar och gasmask?! Att ta traktorn ner till badet blir hur som helst coolt.

För närvarande får traktorn den bästa av omvårdnad. I en verkstad på södra Öland renoveras den med kunnig hand. Livslång kunskap om teknik och motorer är inte att förringa. Vi bävar och imponeras!

Gamla färgerna kan anas under lager av smuts.

En detalj som glänser!

Hit ska vi!

Sommardrömmar kan vävas, men verkligheten stavas februari. Snö och kyla. Ljuset kan anas och det känns ändå gott. Det finns hopp. Men det är långt kvar. Långt.

Månadsbyte på kylskåpsdörren.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bara mysa

Dagarna lunkar på i ett ganska skönt tempo just nu. Det går ju alltid att hänge sig åt pip och gnäll, men vad vinner man på det? Inte mycket.

Vintern har gett sig tillkänna på vår ö, och den årstiden toppar ju inte min lista. Men jag försöker hitta det vackra, företrädesvis på den varma sidan av fönstret. “Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”, som en gammal filosof sa. Så sant.

Kvällsarbete i brygghuset kräver tända ljus och musik.

Slingan därute får lysa ännu några dagar.

En värmande fika.

Arbetet har varit att betsa. Bland annat…

Snart dags att flytta in soffan!

Jag kan inte se mig mätt på lilla badrummet!!

En stund vid tv:n när vinden viner utanför. Mysigt.

En stund vid fönstret i morgonljuset. Också mysigt.

Jag är lite orolig för alla enar. Sommarens värme tog hårt på dem..

Fågelrestaurangen har öppnat igen (och gungan får hänga kvar)

Är det dags att blomma nu?!

En väldigt fin bukett som jag fick av gudmor på min födelsedag.

Och ett fint kuvert från mor och far. Det stora paketet var annorlunda… (återkommer till det!)

Därtill mängder av “digitala” gratulationer. Jag blev rent av generad! Tack.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bakom dörrarna

Ja, eller framför. Det beror på hur man ser det. Två gamla fina spegeldörrar inköptes i somras på Blocket. Sent omsider fick de en behandling av skrapa och sandpapper. Planen var att måla dem, med de blev alldeles för fina för att döljas av färg.

Två viljor och två tv-rum. Det är bra för husfriden. Jag, med min förkärlek för inredningsprogram, dansk dogma och drama. Han, med sin vurm för historiska dramer, science fiction och bilbyggen. Vem ska kompromissa? Ingen. För nu drar vi igen dörrarna. Vid behov.

Bättre sent än ännu senare. De väntade länge…

Gratis arbetskraft;)

En hel del att skrapa…

Förberedelser pågår!

Sneda väggar + sneda dörrar= problem

Stora, och då menar jag stora! knoppar får agera handtag.

Fint med gammalt trä!

Ena sidan…

.. och andra sidan.

Öppet …

… och stängt.

Den uppmärksamme kan konstatera att listen över dörrarna är omålad. Helt rätt. Det där allra sista, hur svårt är inte det att få till?

Så. Om man nu inte bor i en våning med vackra pardörrar mellan rummen, men ändå vill ha det. Då kan man fuska. Det gjorde vi!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bakom dörrarna

Bildkonst

Som en saga skapad ur sorg. Jag läste den där recensionen. En paradox som väckte min nyfikenhet. När jag sedan såg en bild från utställningen var jag fast. Jag måste se den! Jag måste dit!

Min önskan slog in. På jullovet besökte vi Fotografiska museet i Stockholm. Vilken upplevelse, vilken njutning och vilken energikick! Hela konceptet “Fotografiska” är ju i sig en enda stor njutning. Tur att jag inte bor i huvudstaden, för då hade jag väl hängt där dagarna i ända.. Byggnaden, restaurangen, utställningarna, butiken, hela atmosfären. Alla rätt för mig!

Lika vackert på utsidan som på insidan.

Gröna lund i fjärran.

Den där sagovärlden, Wonderland, är skapad av fotografen Kirsty Mitchell. Hennes mamma, som var lärare, läste sagor för lilla Kirsty. Efter mammans död förenades dessa sagominnen med kreativitet. Det blev ett skapande sorgearbete, som pågick under fem år. “Wonderland – en dröm att förtrollas och omslutas av under årets mörkaste tid”, som det uttrycks på museets hemsida. Om jag blev förtrollad? Ja, men jisses!

Ja, ni fattar!                                                (foto av Kirsty Mitchell)

Spana in skuggorna på ryggen.                             (foto av Kirsty Mitchell)

Min absoluta favorit! Jag återvände till detta fotografi flera gånger.         (foto av Kirsty Mitchell)

Från en annan utställning. Också fin, men inte tillnärmelsevis lika fin som Wonderland. (foto Arvida Byström)

Brickorna i restaurangen

Som ung tjej älskade jag att titta på frisyrer, kläder, smink, färg och form. Mitt tonårsrum tapetserades med klipp från olika magasin och jag kunde försjunka i bilderna i timmar. Och bara drömma.

Moster Siv arbetade på Ingrids Damfrisering, och jag fick så småningom förmånen att arbeta där på lördagar. Jag fönade, tuperade, sprayade och gjorde folk vackra inför lördagsdanserna.  Jag ville bli frisör. Livet och yrkesvalet tog en annan väg, men intresset lever kvar, i allra högsta grad.

Den här utställningen och dessa fotografier träffade rakt i hjärtat. Både i hjärtat på den jag är idag, men även i hjärtat på mitt yngre jag, tjejen som vävde framtidsdrömmar i tonårsrummet på Storgatan i Alstermo.

Den här utställningen och dessa fotografier- missa den inte! Se den. Det finns inget liknande.

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.

 

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bilder före och efter

Hemmablind. Det kan man verkligen bli. Hyllorna i lägenhetens vardagsrum har varit ett irritationsmoment sedan inflyttningsdagen (nästan). Men åren har gått.. Förra hyresgästerna hade satt upp dem, och tanken var ju god (som det heter). Problem? Damm. Alla som har öppna bokhyllor vet vad jag talar om. Suck!

Det är vansinnigt snyggt med böcker, och jag, som den svensklärare jag är, borde vilja klä väggarna med litteratur. Men icke! Där vinner min praktiska ådra. För jag hatar damm. Dammallergiker skulle man kunna säga. Ja, inte rent medicinskt men i alla fall fysiskt. Och psykiskt. Hela jag mår dåligt och ett ostädat hem frestar mitt sinne. Om jag gillar att damma? Nej. Och det är då det blir jobbigt…

Men: hyllorna än numera historia, vilket borgar för husfrid med harmonisk hustru;) Metervis med hyllplan och fina fästen häckar nu på altanen. Jag kan ju inte bara köra allt till tippen. Nån måtta får det vara. Blocket nästa!

Fatta hur mycket damm det kunde lägga sig på dessa hyllmeter.

Fatta så många prylar att lyfta på vid städning.

Borta! Test av väggfärg pågår. Det blev mörkt grå.

Ännu ett skåp tillverkas av gamla fönster. Håller jag på att bli galen, eller?!

Gigantiskt och TUNGT skåp. Nu ska det målas.

Idogt letande efter knoppar gav resultat. Stora, härliga och svarta! Belysningen blev bra, men jag ångrar att vi inte ljussatte samtliga hyllor. Så det får bli framöver. Återstår: putsning av fönsterglas. Så det får också bli framöver.

Bara en aning bruten vit färg, åt smutsrosa hållet. Knappt synligt. Det räcker.

Prylarna och böckerna som samlade damm har förhoppningsvis hittat nya hyllor att samla damm på, via second hand-butiker. Men några fick stanna hos oss. Några böcker vill jag vila ögonen på och bläddra i ibland. Tre tavellister till vänster om skåpet får agera stöd åt favoriterna.

Och så är även dörrarna på plats. Fortsättning följer…

Dela gärna:
Lämna en kommentar

Bye, bye 2018

Udda år är de bästa åren. Det har jag fått för mig. År som slutar på tre, sju och nio har varit bra år. Jämna år har även de bjudit på angenäma upplevelser, så klart. Men eftersom 2019 är i antågande, så vidhåller jag: udda år är bra år.

Tulpanfras!

Gott nytt år. Visst vill vi ha det gott, men det är faktiskt ingen självklarhet. Att kroppen ska fungera varje ny dag är ett under, och inget vi kan, och heller inte ska, ta för givet. Men det gör vi, de allra flesta av oss, vill jag påstå. Vi tar för givet att allt bara ska fungera. Korkat egentligen. Riktigt korkat. Att ta för givet är aldrig klokt.

I väntan på januariljus.

Gott nytt år. Vad är då gott? Relativt naturligtvis,  och tämligen subjektivt. Vi har det väldigt gott i vårt hörn av världen, ingen tvekan om det. Men ofta önskar vi oss mera. Lite godare och lite bättre kan det nog bli. Kanske bör vi istället känna att det är gott som det är. Att allt duger, precis som det är. En stund i soffhörnet, ett samtal med mor och far, en varm omfamning vid diskbänken, barn som mår bra och långa stunder vid middagsbordet. Det är gott för mig, och faktiskt allt jag behöver. Ändå skaver det ibland och jag  undrar varför.. Varför det ska vara så svårt att känna förnöjsamhet och tacksamhet.

Mellandagspromenad i Gamla stan

Gott nytt år. Ja, ett nytt år blir det, vare sig vi vill det eller inte.  Men måste vi tänka nytt, avge löften eller trakta efter förnyelse? Jag tänker det jag tänker, och jag kan inte programmera om min hjärna och mina tankemönster. Jag har försökt, tro mig. Därför får mina tankar duga, precis som de är. Även 2019.  För är förnyelse alltid eftersträvansvärt? Nej, sannerligen inte.  

Så. Vad kan jag då addera till 2019? Jag som har allt. Jo, snällhet! Jag ska krydda 2019 med mera snällhet. Snällhet mot varandra, snällhet mot miljön och snällhet mot mig själv. Jag ska med snällhet (och inte förskräckelse!) se på min spegelbild och jag ska vara snällare med vad jag stoppar i mig.

Så till er alla: Ett snällt 2019!

Dela gärna:
2 kommentarer till Bye, bye 2018

Bjällerklang

Årets mörkaste natt är över. Snart kan vi samla minuter av ljus, några få för varje dag. Små, små minuter av ljus blir till värdefullt dagsljus. Nu representeras ljuset av alla slingor, stjärnor och girlander och det är fint. Men de kan inte konkurrera med solen. Aldrig.

Men innan dagarna blir längre ska julen avnjutas. Och det hoppas jag att den görs: avnjuts. Dessvärre möter många julhelgen med en klump i magen, formad av stress och dåligt samvete. Stress över allt som ska hinnas med och oro över julklappars uppskattningsnivå. Pengagalopp, hjärtklappning och humörsvackor toppat med aningen för mycket alkohol. Ett recept för en riktigt usel jul. Skippa det!

Lyckligt lottad är jag, som får njuta. Noga har jag lyssnat till vad jag vill, inte vad andra behöver. Det må uppfattas själviskt, men det är förbaskat skönt. En god njut-jul tillönskas er, kära läsare!

Hjärtat vid hamnen i julskrud.

Julmotiv på Borgholms torg.

Årets glitterkalender har snart alla luckor öppnade.

Julros är fint.

Köksfönstret denna jul.

Och så har blomman på brygghuset fått sin röda boll;)

Årets glögg tar plats i nya skåpet.

Snart dags för byte på kylskåpsdörren. Igen!

Dela gärna:
1 kommentar till Bjällerklang
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Blads blogg

Tema av Anders NorenUpp ↑