Födelsedagen för ett par veckor sedan fick en busig touch. Min förre ”två-meters-kollega”, som jag för övrigt saknar väldigt mycket, har nu bevisat att han har ett oerhört gott minne.

På bloggen den 26 december 2017 publicerade jag det här:

”Jag ville hänga upp en stor knallrosa noshörning i trappan. Den var rolig, tyckte jag. Det tyckte inte Mats. Lyckligt lottad som jag är, säger maken nästan aldrig nej till mina idéer, även om han ibland irrar med blicken och tänker: händer detta på riktigt? Men när noshörningen kom på tal tog han sig ton. “Den kommer aldrig in i vårt hus!” Och så vidare. Jag försökte ändå smussla med den hem från butiken, men det var svårt att smyga in ett noshörningshuvud stort som en fotboll i bilen. Jaha, vad gör jag nu? Hur ska jag lyckas genomdriva detta? Sååå: Jag vek ner mig (tro det eller ej;) men fick ändå min vilja igenom. På mitt sätt.”

Ser ni den lille?

Döm om min förvåning när det på min arbetsplats stod ett gigantiskt paket från denne norrländske  filur, med en räv bakom varje öra. Jag menar, bara att han kom ihåg min födelsedag är ju fantastiskt i sig, men att därtill göra sig besväret att buda en present. Så roligt. Och så väldigt fint.

I paketet gömde sig detta:

Whhhaaa!!

Mats uppskattade presenten. Not!

Men gladast är jag, när det nu pryder sin plats. Till historien hör att denne rolighetsminister tillverkat huvudet med hjälp av en 3D-skrivare. Även träplattan är ”hemmagjord”. Det gör inte saken sämre. Vilket engagemang! Det är såna människor som du Magnus, som gör livet ljusare.

Och i rosa toner fortsatte dagen.

Jag bjöds på bubbel och fick behålla glasen.

Sköna sockor. I rosa.

Ute är det allt annat än rosa idag. Regnet står som spön i backen, men på glasverandan är det värsta djungeln. Meningen är att mammas pelargoner ska ta vintervila, men de gör inte som jag säger. De blommar hej vilt. Även olivträden har fått fnatt. De brukar vara lite trötta så här års.

Clownhunden har vaktat huset sedan första dagen. En fin liten barnstol, som vi hittade i uthusen, är hans plats.

Vi tror att farbrorn som ägde huset före oss har tillverkat stolen.

En liten mus håller koll bakåt;) Känns tryggt.

Och så är det ju Mello-veckor. Jag intalar mig själv att det är kul. Jag vill att det ska vara så.

Den gamle traktorn har väntat länge nog. ”Pärlan” ska äntligen väckas till liv och få komma till nytta. Mats drömmer om att puttra fram på vår ängsmark och utöka trädgårdslandet, medan jag fantiserar om hur vi i sommarvärmen tar traktorn ner till havet. Sittande på skärmen i en sommarklänning med vinden i håret… Romantiskt värre;) Eller blir det kanske hörlurar och gasmask?! Att ta traktorn ner till badet blir hur som helst coolt.

För närvarande får traktorn den bästa av omvårdnad. I en verkstad på södra Öland renoveras den med kunnig hand. Livslång kunskap om teknik och motorer är inte att förringa. Vi bävar och imponeras!

Gamla färgerna kan anas under lager av smuts.

En detalj som glänser!

Hit ska vi!

Sommardrömmar kan vävas, men verkligheten stavas februari. Snö och kyla. Ljuset kan anas och det känns ändå gott. Det finns hopp. Men det är långt kvar. Långt.

Månadsbyte på kylskåpsdörren.

Dagarna lunkar på i ett ganska skönt tempo just nu. Det går ju alltid att hänge sig åt pip och gnäll, men vad vinner man på det? Inte mycket.

Vintern har gett sig tillkänna på vår ö, och den årstiden toppar ju inte min lista. Men jag försöker hitta det vackra, företrädesvis på den varma sidan av fönstret. ”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”, som en gammal filosof sa. Så sant.

Kvällsarbete i brygghuset kräver tända ljus och musik.

Slingan därute får lysa ännu några dagar.

En värmande fika.

Arbetet har varit att betsa. Bland annat…

Snart dags att flytta in soffan!

Jag kan inte se mig mätt på lilla badrummet!!

En stund vid tv:n när vinden viner utanför. Mysigt.

En stund vid fönstret i morgonljuset. Också mysigt.

Jag är lite orolig för alla enar. Sommarens värme tog hårt på dem..

Fågelrestaurangen har öppnat igen (och gungan får hänga kvar)

Är det dags att blomma nu?!

En väldigt fin bukett som jag fick av gudmor på min födelsedag.

Och ett fint kuvert från mor och far. Det stora paketet var annorlunda… (återkommer till det!)

Därtill mängder av ”digitala” gratulationer. Jag blev rent av generad! Tack.

Som en saga skapad ur sorg. Jag läste den där recensionen. En paradox som väckte min nyfikenhet. När jag sedan såg en bild från utställningen var jag fast. Jag måste se den! Jag måste dit!

Min önskan slog in. På jullovet besökte vi Fotografiska museet i Stockholm. Vilken upplevelse, vilken njutning och vilken energikick! Hela konceptet ”Fotografiska” är ju i sig en enda stor njutning. Tur att jag inte bor i huvudstaden, för då hade jag väl hängt där dagarna i ända.. Byggnaden, restaurangen, utställningarna, butiken, hela atmosfären. Alla rätt för mig!

Lika vackert på utsidan som på insidan.

Gröna lund i fjärran.

Den där sagovärlden, Wonderland, är skapad av fotografen Kirsty Mitchell. Hennes mamma, som var lärare, läste sagor för lilla Kirsty. Efter mammans död förenades dessa sagominnen med kreativitet. Det blev ett skapande sorgearbete, som pågick under fem år. ”Wonderland – en dröm att förtrollas och omslutas av under årets mörkaste tid”, som det uttrycks på museets hemsida. Om jag blev förtrollad? Ja, men jisses!

Ja, ni fattar!                                                (foto av Kirsty Mitchell)

Spana in skuggorna på ryggen.                             (foto av Kirsty Mitchell)

Min absoluta favorit! Jag återvände till detta fotografi flera gånger.         (foto av Kirsty Mitchell)

Från en annan utställning. Också fin, men inte tillnärmelsevis lika fin som Wonderland. (foto Arvida Byström)

Brickorna i restaurangen

Som ung tjej älskade jag att titta på frisyrer, kläder, smink, färg och form. Mitt tonårsrum tapetserades med klipp från olika magasin och jag kunde försjunka i bilderna i timmar. Och bara drömma.

Moster Siv arbetade på Ingrids Damfrisering, och jag fick så småningom förmånen att arbeta där på lördagar. Jag fönade, tuperade, sprayade och gjorde folk vackra inför lördagsdanserna.  Jag ville bli frisör. Livet och yrkesvalet tog en annan väg, men intresset lever kvar, i allra högsta grad.

Den här utställningen och dessa fotografier träffade rakt i hjärtat. Både i hjärtat på den jag är idag, men även i hjärtat på mitt yngre jag, tjejen som vävde framtidsdrömmar i tonårsrummet på Storgatan i Alstermo.

Den här utställningen och dessa fotografier- missa den inte! Se den. Det finns inget liknande.